Kommentarer

I januari 2023 fick Internationella domstolen i Haag, ICJ, en begäran från FN:s generalförsamling om att lämna ett rådgivande yttrande om de rättsliga konsekvenserna av Israels politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem. Måndagen den 19 februari 2024 öppnade ICJ offentliga utfrågningar om dessa frågor i Haag, deltog gjorde 52 stater och tre internationella organisationer.

Fallet bygger på ett förslag till resolution i generalförsamlingen som utarbetades av ”Staten Palestina” i FN:s avkoloniseringskommitté (Fjärde kommittén) i november 2022 och skickades till generalförsamlingen, där Nicaragua presenterade resolutionsförslaget eftersom ”Staten Palestina” inte är fullvärdig medlem i FN. [1] Detta är ett fall som ICJ behandlar utöver anklagelsen som Sydafrika har väckt mot Israel för brott mot Konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott – folkmordskonventionen.

Vad domstolen i detta fall ska ta ställning till och ge ett rådgivande (icke-bindande) yttrande om är:

(a) Vilka är de rättsliga konsekvenserna av Israels pågående kränkning av det palestinska folkets rätt till självbestämmande, av dess utdragna ockupation, bosättning och annektering av det palestinska territoriet som ockuperats sedan 1967, inklusive åtgärder som syftar till att ändra den demografiska sammansättningen, karaktären och status för den heliga staden Jerusalem, och från dess antagande av tillhörande diskriminerande lagstiftning och åtgärder?

och

(b) Hur påverkar Israels politik och praxis, som hänvisas till i punkt 18 (a) ovan, ockupationens rättsliga status och vilka är de rättsliga konsekvenserna av denna status för alla stater och Förenta Nationerna?

Uppdraget från FN:s generalförsamling till Internationella domstolen (ICJ) om att förse dem med ett rådgivande yttrande om ”Juridiska konsekvenser som uppstår genom Israels politik och praxis i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem”, börjar med ett påstående att det finns ett ”ockuperat palestinskt territorium”, OPT. Det finns skäl, inklusive rättsliga och historiska skäl, att dra slutsatsen att det inte finns något sådant territorium i internationell rätt. Yrkandet saknar därför folkrättslig grund.

En anledning till att många tror på existensen av OPT är att denna idé har främjats av FN och andra i många år. En majoritet i FN insisterar på att OPT är identisk med de delar av det tidigare brittiska mandatområdet som invaderades och ockuperades av Jordanien och Egypten 1948–49, även om det aldrig har förklarats varför dessa områden är specifikt palestinska. Palestinska områden fanns inte i juni 1967 när Israel befriade de delar av sitt land som hade ockuperats av Jordanien och Egypten i 19 år.

För att förstå den rättsliga statusen för dessa territorier måste vi komma ihåg att på kvällen den 14 maj 1948 träffades en församling av valda representanter för det judiska folket i Tel Aviv, där de utfärdade en förklaring allmänt känd som ”Självständighetsförklaringen”.  Men den stunden fanns det inget för den judiska nationen i landet att bli självständiga ifrån, eftersom de brittiska mandatmyndigheterna hade gett upp sina skyldigheter i mandatet och hade rest därifrån. Palestina var aldrig en brittisk koloni som de amerikanska staterna hade varit två århundraden tidigare. Någon självständighetsförklaring lästes därför inte upp. Det var en suveränitetsförklaring från det judiska folket över Landet Israel. Israels land var i det ögonblicket identiskt med det geografiska område som hade omfattat det brittiska mandat som hade funnits fram till det ögonblicket. Denna uppfattning överensstämmer också med rättsprincipen uti possidetis juris, som är den internationellt erkända riktlinjen för att avgränsa ett administrerat landområde, till exempel en koloni eller ett land under förmyndarskap, när det uppnår självständighet.

Denna uppfattning innebär att hela Landet Israels territorium, som den judiska församlingen förklarade suveränitet över, och som senare invaderades av arabiska arméer och blev militärt ockuperade under de följande 19 åren, redan den 15 maj 1948 var en del av territoriet för den nyligen etablerade självständiga och suveräna staten Israel. I det ögonblicket var Israel till stor del befolkat och kontrollerat av judiska medborgare, och var från och med då underkastat israelisk lag. Inget av detta ändrades av att delar av landets territorium senare invaderades och ockuperades av fientliga grannstater. När USA, samma dag som suveränitetsförklaringen utfärdades, och inför den arabiska invasionen, erkände regeringen i den nybildade staten Israel, var det hela staten Israels regering, utan förbehåll, som det gällde.

Den jordansk-egyptiska erövringen av delar av det suveräna israeliska territoriet är den enda illegala ockupationen som dessa områden har utsatts för under senare tid. Min slutsats är därför att områdena i fråga varken är ockuperade eller palestinska. Det faktum att Israel har avstått från att lägga dessa territorier under fullständig israelisk civillag utgör inte på något sätt ett medgivande av frånvaro av suveräna rättigheter från staten Israel. Detta kommer att vara en naturlig sak att göra i avvaktan på en överenskommelse om lokalt självstyre för den arabiska befolkningen i territorierna. Liknande rättsliga arrangemang finns i andra länder, inklusive Norge.

Osloavtalen var från början tänkt att vara ett försök att ge den arabiska befolkningen i områdena lokalt självstyre, vilket framgår av själva avtalen. Där Israel i avtalen överför auktoritet till den palestinska myndigheten, sker detta som en suveränitetshandling på den israeliska sidan där staten Israel som suverän statsmakt i landet agerar legitimt i enlighet med israelisk lag och folkrättens principer. Hade dessa områden ockuperats av Israel i enlighet med artikel 42 i Haagreglementet, vilket Norge nyligen hävdade inför Internationella domstolen, ICJ, [2] borde Osloavtalen ha avvisats som ett illegitimt försök att utöva suveränitet över en annan stats ockuperade territorium. Istället skrev Norge under avtalen vilket vittnar om deras laglighet och legitimitet. De norska myndigheterna bör stå fast vid detta.

Slutsatsen måste hur som helst bli att områdena i fråga ligger väl inom Israels internationellt erkända statsgränser och varken är ockuperade eller palestinska.

Noter:

[1]   https://en.wikipedia.org/wiki/Legal_consequences_arising_from_the_policies_and_practices_of_Israel_in_the_occupied_Palestinian_territory_including_East_Jerusalem 

[2]

https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/hindrer-muligheten-for-en-tostatslosning/id3026752/ 

Les også