Kommentarer

Friidrottsstjärnan och OS-guldmedaljören Stefan Holm har polisanmälts, skriver Nya Wermlands-Tidningen (NWT). Holm misstänks för misshandel av en skolelev under sin första dag som lärarvikarie på Internationella Engelska Skolan (IES) i Karlstad.

Expressen beskriver händelsen på följande sätt:

”För tidningen beskriver den före detta friidrottsstjärnan dagens lektioner som ’stökiga’.

Och under den sista lektionen blev det bråk mellan Stefan Holm och ett par elever. Holm tog då hårt i en av elevernas överarm och släpade honom längst fram i klassrummet.

När eleven försökte spring ut ur klassrummet tog Holm tag i eleven på nytt och drog honom till sin plats, enligt lärarvikarien själv.”

Eleven fick inga skador men Holm ska ha träffat eleven och vårdnadshavarna för att be om ursäkt. Stefan Holm säger att det ”känns för jävligt på alla sätt och vis” och att han ”skäms som fan”.

Jag frågar mig en enda sak: Varför?

Nu undrar jag inte en enda sekund varför Stefan Holm tog tag i en elev som vägrade bete sig som folk under lektionen. Jag undrar istället varför Stefan Holm skäms? Det borde han inte göra. Det borde han inte behöva göra. Istället är det kanske just fler stefanholmare som den svenska skolan behöver: Vuxna, vältränade, coachande män med atlet-psyke och handlingskraft, som kan och vågar sätta gränser i klassrummen.

När en skolmiljö beskrivs som ”stökig” kan man nämligen utgå från att den är kaos-artad och inte sällan våldsam. När jag själv har besökt svenska högstadieskolor där elever har skrikit könsord, spottat på golven och slagits med varandra (och med de vuxna som försökt gå emellan), är det just så som läget har beskrivits av de lärare som med skrämd blick har smugit längst med väggarna som strykrädda hundar: ”Ursäkta, det är lite stökigt…”

Nej. Det är inte ”stökigt”. Det är oacceptabelt. Helt och hållet och fullständigt oacceptabelt.

Ingen vuxen människa skulle klara av att vistas i en sådan arbetsmiljö, utan att ringa Arbetsmiljöverkets jourtelefon och skrika efter skyddsstopp. Utom lärarna, då. Eller lärare och lärare. Så mycket lärande blir det ju inte plats för, när man istället för att undervisa tvingas agera uppfostrare, värdegrundsförmedlare, skyddsvakt, medlare, städerska och slagpåse. Bland annat.

Allt detta eftersom man inte vågar sätta gränser eller ens säga ifrån på skarpen. En vantolkad variant av lågaffektivt bemötande har blivit legio i klassrummen: ”Om en elev vandaliserar eller slåss så gå bara ut och låt honom hållas…” Dessutom riskerar den lärare som faktiskt ingriper mot ”stöket” att drabbas av både fysiska och sociala konsekvenser. Hamnar man inte på akuten – vilket jag känner flera lärare som har gjort efter att ha blivit attackerade av elever – så riskerar man både sin försörjning och att behöva löpa gatlopp i media.

Se bara på Stefan Holm, som förmodligen har gjort det (lågt räknat) nio av tio lärare drömmer om att få, kunna och våga göra. Som tack hängs han ut som kriminell i både dags- och kvällspress.

Utgår vi från att medias beskrivning av händelsen på IES är korrekta, så vill jag påstå en sak: Det är inte Stefan Holm som har gjort fel. Det är istället föräldrarna och den svenska skolan som har gjort fel, och det under decennier. Svensk skola har förvandlats till en gränslös tummelplats, där ouppfostrade skitungar tillåts förpesta tillvaron för klasskamrater och lärare. On a daily basis.

Så kan vi inte ha det.

Våra barn, och de lärare som tillbringar sina arbetsdagar med att göra sitt bästa för att undervisa dem, är värda bättre. För att ge dem en vettig arbetsmiljö som skapar förutsättningar för lärande idag – så att nationen Sverige kan vara konkurrenskraftig i framtiden – behövs fler Stefan Holm, inte färre.

Vi behöver fler män (som vågar vara män!) i skolan, fler fysiskt starka lärare som kan (och får!) ta tag i elever som behöver fysisk gränssättning och fler lärare och skolledare som vågar vara tydliga, vuxna förebilder. Utan att darra på manschetten. Så, och endast så, kan vi få en skola som erbjuder goda förutsättningar för lärande i en trygg miljö. Det är våra barn, deras lärare och det svenska samhället värda.

Les også