”Politiskt språk – och med variationer gäller detta alla politiska partier – är utformat för att få lögner att låta sanningsenliga och mord respektabla.”
(George Orwell)

På torsdagen firade Israel sin 77:e självständighetsdag, Yom Ha’atsma’ut. Kvällen innan drabbades judarna av mordbränder av en sådan omfattning att landet förklarade nödläge. Bränder startades på flera ställen i bergen runt Jerusalem, och syftet var utan tvekan att ta så många liv som möjligt när ett stort antal israeler gick ut för att minnas sina fallna inför självständighetsdagen. En nation med över 4.000 års anknytning till sitt hemland utsattes återigen för terror av dem som än i dag vägrar att erkänna att Israel är här för att stanna.

Medan judarna i Israel kämpar mot fysiska flammor måste vi norska judar fortsätta att leva med de anti-israeliska första maj-flammorna som årligen riktas mot befolkningen under täckmantel av påstådda brott. Vi nämner statssekreterare Andreas Motzfeldt Kraviks (Ap) osanna krav på denna ”heliga” socialistiska dag: ”Norge kommer inte att dra slutsatsen att Israel begår folkmord i Gaza, men det råder ingen tvekan om att det är på väg mot ett folkmord.”

Och så har vi multimiljonären, statsminister Jonas Gahr Støre, som i sitt första maj-tal berättade att han är upprörd «när barn och ungdomar drabbas». Han glömde att nämna Bibas- barnen. Statsminister Støres första maj-tal på Youngstorget avbröts dock av demonstranter som kortvarigt hindrade honom från att hålla det. ”Dessa så kallade Palestina-aktivister tvingar på oss ett våldsamt beteende som vi trodde tillhörde det förflutna. Ändå var detta helt okej med Gahr Støre, enligt det segment som visades på Dagsrevyen: ”Det var bara bra, vi har yttrandefrihet i Norge.”

Elefanten i rummet är våra politikers fientlighet mot Israel och deras blinda lojalitet mot världens antisemitiska högborg, FN. Det är därifrån som kampen mot judarna har spridit sig som en löpeld. Sedan FN bildades i kölvattnet av den nazistiska förintelsen, för att förhindra en upprepning, har FN varit den främsta krigaren mot staten Israel. FN har blivit ett paradis för terrorister. Nu hissas flaggan för de terrorister som kontrollerar Syrien på FN-byggnaden, den flagga som användes under utrotningsförsöken på de överlevande ursprungsbefolkningarna i Syrien. På samma sätt är FN en fristad för brutala regimer: Iran, Kina och regimer i den muslimska världen där folkmord har pågått i årtionden, som i Sudan och Syrien. Men det verkar nästan alltid vara okänt för FN. Vi måste bara inse att vi i dag befinner oss i en tid där våld framställs som tolerans och kampen för att utrota det judiska folket som en kamp för fred.

Den världsomspännande demoniseringskampanj mot judarna som vi upplever idag har starka rötter i FN och kan dessutom spåras ända tillbaka till Sions vises protokoll. Det var den irakiske representanten Dr Muhammad Fadhel al-Jamli som vid ett möte den 23 juli 1947 använde retoriken i Sions vises protokoll för att jämföra sionismen med nazismen, ett år innan återupprättandet av judarnas land, Israel. Senare, 1964-1967, uppfanns ett palestinskt folk av KGB. Det är denna KGB-lögn som Norges Mellanösternpolitik har byggt på i flera decennier, utan att någon velat inse galenskapen i den.

En röd tråd löper från Sions vises protokoll till dr Fadhel al-Jamlis tal i FN 1947 och vidare till den 13 november 1974, då Yassir Arafat talade i FN med den pistol han motvilligt tog av sig innan han gick upp i talarstolen. Detta tal innehåller ordet imperialism (och liknande) 20 gånger, kolonialism 31 gånger och sionist 42 gånger. FN:s generalförsamlings resolution 3379 från 1975, som likställde sionism med rasism (”Förklarar att sionism är en form av rasism och rasdiskriminering”), var bland annat en implementering av terroristens tal, med doften av KGB i bakgrunden. Arafats berömda tal och den ovannämnda resolutionen banade väg för den antisemitiska konferensen i Durban i 2001. Härifrån var vägen kort till den globala antisemitiska BDS-rörelsen, bland annat tack vare FN:s långvariga demonisering av Israel.

I den röda tråden från Sions vises protokoll till FN:s antisemitism ser vi samma metod för demonisering: Rollerna som offer och angripare är medvetet omvända. Detta är också bakgrunden till FN:s frenetiska produktion av resolutioner mot Israel. FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) har hittills, av totalt 300, antagit 108 resolutioner som fördömer Israel. Iran, Sudan, Nordkorea, Syrien, Turkiet och andra är naturligtvis inte de viktigaste målen för dubbelmoralen i UNHRC, som Norge så hjärtligt stöder. Från 2015 till 2023 har FN:s generalförsamling (UNGA) antagit 154 resolutioner mot Israel och 71 mot alla andra länder tillsammans. Det är i genomsnitt 8 resolutioner per år mot Israel och 0,38 mot var och en av de andra FN-medlemmarna! År 2024 antog UNGA 17 resolutioner mot Israel, men bara 6 mot resten av världen, 0,03 per land! Enligt FN är Israel 567 gånger värre än genomsnittet för alla andra länder.

UNHRC skriver också falska rapporter om Israel, som i mars 2025, där de anklagade Israel med fabricerade påståenden om sexuellt våld och allt annat som Hamas och UNRWA faktiskt utsatte judarna för under oktobermassakern. Säkerhetsrådet vägrade att fördöma massakern den 7 oktober. Beviset för att FN ignorerar morden på judar finns i Resolution 2712, som antogs den 15 november 2023. Resolutionen uppmanade till humanitära pauser, men nämnde inte massakern och Hamas brott, vilket ledde till att USA och Storbritannien avstod från att rösta.

FN:s antisemitiske generalsekreterare, António Guterres, förklarade sitt stöd för Hamas den 24 oktober 2023, kort efter pogromen:

”Jag har otvetydigt fördömt de fruktansvärda och aldrig tidigare skådade terrorhandlingarna den 7 oktober som utfördes av Hamas i Israel … Det är viktigt att också erkänna att Hamas attacker inte inträffade i ett vakuum. Det palestinska folket har utsatts för 56 år av kvävande ockupation.”

FN:s brott drabbar många folk, inte bara judarna. Vi kan nämna många försök till folkmord som FN har mörkat. Det gäller kurder, sudaneser, syrianer, alawiter och druser i Syrien och många andra folkgrupper. Vi kan också nämna de många araber som FN påtvingat ”palestinsk flyktingstatus”, med en specialanpassad definition av flykting. Dessa araber har under decennier hållits som gisslan i en cynisk kamp mot Israel. Alla människor i världen kan resa vart de vill, men inte de s.k. palestinska flyktingarna. De har hållits som gisslan av FN och dess terrorverktyg UNRWA, som Norge fortsätter att finansiera än i dag, trots obestridliga bevis för deras aktiva deltagande i oktobermassakern och organisationens utbredda korruption.

Nu när det amerikanska justitiedepartementet har meddelat en domstol i New York att denna exklusiva hjälporganisation för arabiska flyktingar i Mellanöstern inte har någon immunitet mot stämningar i USA, är det troligt att det kommer att finnas fler krav på ersättning efter oktobermassakern än de som redan pågår. Detta ger offren hopp om att stämningar kan väckas mot både FN och dess finansierande länder, till exempel Norge.

FN skulle aldrig ha kunnat bedriva sin ständiga antisemitiska verksamhet, stödja brutala regimer och terrororganisationer genom att ignorera deras brott och förtrycka palestinska araber utan de enorma summor pengar som kommer från den muslimska världen, västvärlden och Norge. Det är först på senare tid som USA har börjat agera mot FN:s brott, men det återstår att se hur lång tid det tar innan USA tar initiativ till att ställa FN:s ledare till svars. För närvarande är det bara USA som har den moraliska fibern och kraften att tvinga FN på knä. Hittills har USA betalat 25-27 procent av FN:s budget. Förlusten av detta stöd skulle kunna tvinga hela organisationen att ändra kurs eller, helst, att lägga ned.

FN framstår idag som ett öppet antisemitiskt organ som bortser från brott som begås av brutala regimer som Iran, Saudiarabien, Turkiet och Syrien. FN har blivit en fara för världsfreden, inte bara för judarna och araberna i Mellanöstern. Oavsett FN:s antisemitism, översvämningar av Norges pengar till öst och väst och tendentiösa 1 maj-tal kommer Israel att leva och blomstra. Värre är att alawiterna, druserna och kurderna i Syrien riskerar att utrotas i dessa dagar, medan FN och västvärlden, med undantag för Israel, vänder dem ryggen.