Är detta en galnings verk? Eller försöker han verkligen bara hålla sina löften till väljarna? ”To Make America Great Again”? Är Trump på väg att förstöra världsekonomin? Eller försöker han rädda västvärlden från sig själv? Finns det en välgrundad plan bakom det? Eller är det bara något som Trump har kläckt på egen hand?

Utmanar Trump-administrationen etablerade sanningar i klassisk ekonomisk teori, liksom sedvanlig internationell diplomati? Trump svingar åt höger och åt vänster och attackerar bokstavligen både öst och väst.

Demokrater och oppositionen i USA, den politiska eliten i väst, inklusive de narrativt drivna västerländska mainstream-medierna och Wall Street är alla redo: Mannen med det orangea håret agerar mer som en militärdiktator i en bananrepublik än vad som förväntas av en amerikansk president. Han styr efter infall och missbrukar presidentens makt. Han lämnar Europa åt sig självt och Ukraina åt ryssarna och är på väg att slita världsekonomin i stycken.

Narrativet är tydligt. Och Trump utmanar allt: den internationella liberala rättsordningen, det globala handelssystemet, den euroatlantiska säkerhetsgemenskapen samt de etablerade eliternas invandringspolitik, identitetspolitik och klimatgalenskap.

Han utmanar allt de står för, inklusive deras privilegier och deras monopol på att sätta agendan, bestämma spelreglerna och avgöra vad som är rätt och fel. Inte undra på att de blir arga. All social förändring innebär frustration, friktion och motstånd. Speciellt när det är plötsligt och brutalt, som det paradigmskifte vi nu bevittnar i internationell politik och ekonomi.

Självförverkligandet och förståelsen för verkligheten i den djupa kris som våra politiska ledare själva har fört västvärlden in i är fortfarande helt frånvarande i Europa och Norge.

Vänstern inser inte att det är arbetarklassen, medelklassen och vanliga amerikaners intressen som Trump företräder. Den finansiella eliten biter på naglarna och gillar inte oförutsägbarheten. De inser inte sambandet mellan statens finanser och statens säkerhet, och att statens långsiktiga säkerhet i slutändan måste gå före deras plånböcker.

Majoriteten av de amerikanska väljarna har insett att Trump inte arbetar kortsiktigt för Wall Street, utan långsiktigt för Main Street.

De bryr sig inte ett dugg om klassisk ekonomisk teori. De ger den så kallade ”liberala” världsordningen ett ben att stå på. De ger tummen upp för etablerad diplomatisk praxis. Men de bryr sig inte ett dugg om sina arbetsplatser. De bryr sig inte ett dugg om bensinpriset eller priset på mat på Wall Mart. Och de skiter i att deras söner och döttrar rutinmässigt dödas av fentanyl och i krig i länder de knappt känner till.

Det är den tysta majoriteten som talar genom Trump. Det är dem han rapporterar tillbaka till. Det är deras politiska mandat han administrerar. Vi bevittnar inget mindre än ett uppror, nästan en revolution, vars konsekvenser sträcker sig långt utanför USA:s gränser och vars slutspel ännu är ovisst. Insatserna är höga. De har väntat i många år på detta.

De flesta på denna sida av Atlanten förstår dock varken bakgrunden till Trumps stöd eller skälen för Trumpadministrationens politik.

Det är inte förvånande. Informationen filtreras genom narrativt drivna liberala medier helt utan sammanhang och motsägelser, först i liberala medier i USA och sedan kopierad och klippt in i ekokammaren i våra medier. Det är inte deras fel, men den genomsnittliga väljaren inser helt enkelt inte vad som händer i USA.

Vad är bakgrunden till tullförslaget och Trump-administrationens konfrontation med EU och det internationella handelssystemet? Vad är skälet till att kritisera de europeiska Nato-länderna och deras drivkraft att fortsätta kriget i Ukraina? Varför har han definierat Kina som västvärldens största hot? Är det något han kommit på själv eller har det en mer grundläggande ekonomisk och geopolitisk grund?

Det handlar om säkerhet och det handlar om ekonomi.

Handelspolitiskt vill USA reparera ett handelssystem som har blivit instabilt och ofördelaktigt för USA. Säkerhetspolitiskt vill USA ha en jämnare fördelning av försvarsbördan och att de europeiska Nato-länderna skall bära sin del av kostnaderna för sin egen säkerhet.

Inte bara för att det är rättvist och rimligt och belastar den amerikanska statsbudgeten. Men först och främst för att USA behöver samla sina resurser för att motverka Kinas uppenbart expansionistiska ambitioner som finansieras genom dess cyniska utnyttjande och undergrävande av WTO- och GATT-systemet.

Drivet av en blandning av klassisk ekonomisk teori om komparativa fördelar och internationellt varuutbyte, keynesianskt efterfrågestyrt ekonomiskt tänkande och amerikanskt egenintresse av att skapa en marknad för amerikanska varor och begränsa sovjetiskt inflytande, tog USA omedelbart efter andra världskriget initiativ till att etablera Marshallhjälpen och Bretton Woods-organisationerna (IMF och Världsbanken) samt GATT (General Agreement for Tariffs and Trade).

Denna handelsregim har främjat den globala ekonomiska tillväxten sedan kriget. Samtidigt har det dock skett en gradvis, systematisk och delvis avsiktlig erosion av den frihandelsregim som ursprungligen var avsedd. Enligt WTO har Enligt WTO har USA för närvarande de lägsta tullarna i världen, medan ett antal andra länder, däribland EU, Kina i synnerhet och flera utvecklingsländer, skyddar sig bakom höga tullmurar och ett antal andra handelssnedvridande system.

I och med bildandet av EU, som inleddes med Europeiska kol- och stålgemenskapen (1951) och Romfördraget (1957), skapades en inre marknad med fri handel mellan medlemsländerna. Samtidigt skyddade EU sin inhemska marknad från extern konkurrens genom tullmurar, subventioner samt tekniska och regulatoriska handelshinder.

Handelspolitiskt var och är EU i första hand en tullunion. Detta har särskilt påverkat USA. Importtullarna på europeiska bilar till USA har varit 2,5 procent, medan de är fyra gånger så höga på import av amerikanska bilar till EU, för att bara ge ett exempel.

Sedan 1960-talet har särskilda undantag gjorts i GATT och WTO för utvecklingsländer som tillåtits upprätthålla höga tullar, valutakontroller och andra handelshinder för att skydda sina egna ekonomier i utvecklingsfasen. Detta var en medveten politik för att bidra till ekonomisk tillväxt och stabilitet i utvecklingsländerna, men utnyttjas fortfarande i stor utsträckning av de nya tillväxtekonomierna och BRICS-länderna i det globala syd, delvis på bekostnad av USA.

Kina har tagit detta längre än någon annan. Kinas inträde i WTO 2001 har varit en historisk framgång för Kina och för frihandeln då en femtedel av världens befolkning integrerades i det globala handelssystemet. Kina har dock systematiskt utnyttjat och underminerat WTO:s och GATT:s regler genom diskriminerande tullar, omfattande användning av statliga subventioner, devalveringar och valutamanipulation, kopiering och stöld av teknologi och know-how, samt genom importrestriktioner och andra åtgärder för att skydda och gynna den egna ekonomin.

Kinas diskriminerande metoder och WTO:s brist på verkställighet på grund av konsensusbaserat beslutsfattande har gjort det praktiskt taget omöjligt att göra något åt detta. GATT/WTO utformades för en annan tid med färre globala aktörer och mindre komplexa ekonomier. Systemet fungerar inte längre som det ursprungligen var tänkt. Och det är till stor del USA, den ursprungliga initiativtagaren till Bretton Woods-systemet, som har fått ta smällen.

Vad Trump-administrationen nu gör är att ta ställning mot ett handelspolitiskt system som sedan länge är föråldrat. Det är en kraftmätning med den etablerade politiska elitens globaliseringspolitik. Och det är ett försök att återuppliva intentionerna i Bretton Woods, men utanför Bretton Woods-systemet.

Det är ett avvisande av den protektionistiska politik som förs av EU, Kina och de andra BRICS-länderna. Det är ett förkastande av valutapolitiken och dollarn som reservvaluta, vilket har bidragit till att försvaga USA:s konkurrenskraft. Och det är en kraftmätning för att stävja Kinas ökande expansionism, på samma sätt som USA försökte stävja Rysslands inflytande efter andra världskriget.

Detta har varit omöjligt att åstadkomma inom det etablerade Bretton Woods-systemet. Liksom FN-systemet har det gradvis kommit att domineras av de många nya medlemsländerna från det globala syd. De är inte intresserade av att ändra på detta. Det är därför Trump-administrationen nu spelar ”hard-ball” med tullar. USA har helt enkelt varit tvungna att spela hårt för att tvinga EU, Kina, BRICS-länderna och de andra länderna i Syd till förhandlingsbordet.

För att något måste göras. USA:s statsskuld kommer att stiga till svindlande 36.200 miljarder dollar 2024/25. Med 130-135 procent av BNP har skulden i förhållande till BNP fyrdubblats sedan 1970. USA har blivit ett av de mest skuldsatta länderna inom OECD. Skulden är 20 gånger större än värdet på den norska oljefonden. Samtidigt är en stor del av den, 22,9 procent, i utländska händer, vilket ytterligare ökar USA:s sårbarhet.

Och som en följd av att Kina och flera andra länder devalverar och ägnar sig åt valutamanipulation, samtidigt som dollarn fungerar som en övervärderad global reservvaluta, försvagas USA:s konkurrenskraft ytterligare. Resultatet av globaliseringspolitiken och den starka dollarn är en massiv nedläggning av fabriker över hela landet och en kraftig minskning av antalet anställda inom tillverkningsindustrin. Detta innebär att allt fler människor går på socialbidrag och allt fler går på opioider. Detta har lett till förfall, dåligt underhållen infrastruktur och ökade offentliga utgifter.

Trumpadministrationens handels- och säkerhetsmål är således både rationella och uppenbara:

• Harmonisera och helst ta bort diskriminerande tullar.
• Införa tullar och straffåtgärder för att kompensera för andra länders valutamanipulationer och devalveringar.
• Införa skattelättnader och andra system för att stimulera investeringar och få tillbaka tillverkning till USA.
• Minska de offentliga utgifterna för att minska underskottet.
• Säkerställa att de europeiska NATO-länderna tar sin del av försvarsutgifterna.
• Avsluta kriget i Ukraina, normalisera relationerna med Ryssland och dela militära och ekonomiska resurser med Kina.
• Säkerställa nationell kontroll och nödvändig tillgång till energi, strategiskt viktiga råvaror och mineraler.

När Trump utmanar den liberala världsordningen, Bretton Woods, EU, Nato och Kina på samma gång är det inte resultatet av en galnings vilda planer. Det är resultatet av geopolitiska förändringar och en total obalans i det internationella handelssystemet. Och det är medvetna och noggrant genomtänkta strategier och planer som Trumpadministrationen nu genomför.

Trump har ett tydligt demokratiskt mandat. Han värnar om folkmajoriteten och landets långsiktiga intressen, vilket varje statsöverhuvud i en demokrati bör göra. Det sker enligt en noga genomtänkt plan som utarbetats av några av landets skarpaste hjärnor. Åtgärderna är kontroversiella och orsakar friktion. Globaliseringspolitiken utmanas. Men det är ren realpolitik för att värna landets övergripande intressen.

Trump är varken galen eller briljant. Han gör bara det som måste göras. Han framstår ibland som en militärdiktator i en bananrepublik, men han gör bara det som tidigare amerikanska presidenter borde ha gjort för länge sedan.

Det är dags för oss på den här sidan Atlanten att inse detta och vända globaliseringspolitiken, innan det är för sent.