För att förstå de problem som människorna på Gazaremsan nu lever under måste vi ta en tillbakablick på vad som hände under och i kölvattnet av Israels självständighetskrig och de arabiska försöken att förhindra återupprättandet av den självständiga judiska staten Israel åren 1947-49. Det var då mer än 1.800 år sedan den europeiska supermakten Romarriket totalförstörde den sista återstoden av det gamla judiska riket, massakrerade stora delar av befolkningen och etniskt rensade landet på judar och fördrev de överlevande till en exil som i europeiska och arabiska länder varat ända fram till våra dagar.

Under tiden var Landet Israel ockuperat och i viss utsträckning bebott av olika folk. Under denna långa period, under varierande förhållanden, fanns det också en kontinuerlig judisk bosättning i landet. Det judiska folket, berövat sitt hemland och etniskt rensat från det, gav aldrig upp landet. Det var detta som det internationella samfundet erkände i uppgörelsen efter första världskriget när de allierade makterna, efter att ha befriat landet från turkisk ockupation, beslutade att återupprätta den judiska nationalstaten i det område som då kallades ”Palestina”. Nationsförbundet bekräftade enhälligt återupprättandet av ett judiskt nationalhem i landet väster om Jordanfloden som länge hade varit det judiska folkets hjärtland. Det är dessa beslut som idag utgör den internationella rättsliga grunden för återupprättandet av den moderna staten Israel och det judiska folkets internationellt erkända rätt till sitt hemland. Bekräftelsen upprepas i artikel 80 i Förenta nationernas stadga.

Judarnas kamp mot sina ovilliga arabiska grannar för att behålla den lilla landremsa som tilldelats dem har pågått till och från under hela perioden från självständighetsförklaringen 1948 till idag. Från 1949 års vapenstilleståndsavtal, till 1979 och 1994 års freds- och gränsavtal med Egypten och Jordanien, till 2020 års normaliseringsavtal med flera arabstater, har Israel gjort det till en prioritet att lösa konflikter och etablera varaktiga, fredliga relationer med sina grannar. Detta arbete har varit en något villkorad framgång. Genuin och varaktig fred mellan den judiska staten och dess muslimska grannar har visat sig vara mycket svårare att uppnå än vad man kanske tidigare trott.

Nyckeln till att förstå detta är att den judiska staten inte har lyckats uppnå fred.

En nyckel till att förstå detta är FN:s beslut att skapa en separat flyktingorganisation för de civila araber som av olika anledningar fördrevs från sina hem i Palestina under kriget 1948-49. I Resolution 302 av den 8 december 1949 inrättades UNRWA för att organisera hjälp- och sysselsättningsprogram för den del av den palestinska arabiska befolkningen som nu befann sig i de delar av Israel som hade ockuperats av Jordanien respektive Egypten, samt i grannländer som Libanon, Syrien och Jordanien.

Ett utmärkande drag för UNRWA som flyktingorganisation är dess definition av en flykting, som säger att palestinska flyktingar är ”personer vars vanliga bostadsort var Palestina under perioden 1 juni 1946 till 15 maj 1948 och som förlorade både hem och försörjning till följd av 1948 års konflikt,” Detta måste vara definitionen för att dessa människor skulle få någon form av anknytning till detta land som endast ett fåtal av dem hade ett långsiktigt hem i. De allra flesta av dem hade kommit till landet under de senaste 50 åren från hela Mellanöstern, och flera tusen bosnier hade importerats av de turkiska militärmyndigheterna för att hjälpa till med byggandet av försvarsanläggningar under första världskriget. Många av dem hade bott hos arbetare som importerats av de brittiska mandatmyndigheterna under de följande åren. Dessa förhållanden är väl dokumenterade i Joan Peters bok From Time Immemorial: The Origins of the Arab-Jewish Conflict over Palestine.

Det tillfälliga syftet med denna organisation var därför inte att göra som Israel gjorde – att ta emot och repatriera de mer än 900.000 judar som hade fördrivits från arabländerna. Syftet var att hålla i beredskap de mer än 540.000 arabiska flyktingar som registrerades av UNRWA 1949 och inhystes i flyktingläger i grannländerna. Vid den här tiden ansåg FN att de skulle kunna återvända till sina hem i Israel, vilket uttrycktes i Generalförsamlingens resolution 194 där FN i punkt 11 förklarar att ”… flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar bör tillåtas att göra det så snart som möjligt, och att ersättning bör betalas för egendom som tillhör dem som väljer att inte återvända och för förlust av eller skada på egendom som, enligt principen om internationell lag eller rättvisa, bör gottgöras av de ansvariga regeringarna eller myndigheterna.” Den instruerade sedan en föreslagen försoningskommission att genomföra repatriering och kompensation.

Det fanns ett fåtal araber som hörsammade FN:s uppmaning. De återvände och blev israeliska medborgare, vilket den israeliska regeringen hade uppmuntrat. Men de flesta stannade kvar i lägren som välfärdsklienter på FN:s bekostnad i generationer. Att leva i fred med judiska grannar var inget val för dem och de togs väl om hand av FN.I dag uppgår de och deras ättlingar, som ärver flyktingstatus, till mer än 6 miljoner. Om inte FN eller andra avbryter denna ovärdiga situation för dessa människor kan de på sikt växa till hur många miljoner som helst och problemet blir bara större.

Det finns ingen vilja eller politisk förmåga i någon del av FN-systemet att inse att besluten 1949 lade grunden till en humanitär katastrof som sedan har bidragit till att intensifiera och förlänga den konflikt som arabstaterna startade 1948.Det vi ser nu är ett groteskt offer av människor för en sak som redan var förlorad för nästan 80 år sedan.Hela ”världssamfundet” är medskyldigt till denna katastrof, men ingen verkar vilja erkänna vad de har gått igenom och ingen erbjuder sig att befria den fängslade gisslan från deras prövningar genom repatriering.

Istället får de leva som en mobiliseringsreserv för terroristorganisationer och kanonmat för den islamiska världens envisa försök att utplåna den judiska staten Israel från kartan. Det finns inget som tyder på att de kommer att kunna göra det. Vid någon tidpunkt måste dock ”världssamfundet” inse att deras politik inte kommer att få ett acceptabelt humanitärt resultat.

De måste inse att de inte längre kan tvinga miljontals ”flyktingar” att leva i total misär på stinkande ruinhögar som skapats under alla försök att utplåna Israel. De måste inse att ända sedan 1949, då de övertalades att inte återvända och leva i fred med sina grannar, har dessa människor i själva verket levt som gisslan hos arabstaterna och världssamfundet i deras försök att utplåna Israel från kartan.

Det är denna insikt som ligger till grund för President Trumps förslag att befria dessa människor från deras tragiska öde och flytta dem bort från ruinhögarna och erbjuda dem ett värdigt liv där eller någon annanstans där de, liksom andra människor, kan skapa sitt eget välstånd i frihet från den omänskliga regim som FN och terroristorganisationer påtvingat dem.

Istället för att reagera nästan hysteriskt på en sådan tanke borde myndigheterna ta tillfället i akt att delta i det enda humanitära projekt som dessa människor någonsin har erbjudits. Men som det reageras ser det tyvärr mörkt ut för FN:s och det internationella samfundets gisslan i Gaza. Det verkar vara för svårt att inse och erkänna vad vi har gått igenom. Vi misslyckades med att utplåna den judiska staten. Men gisslan då? Hur många miljoner måste de bli innan de måste få frihet och ett värdigt liv?