Integration innebär att kunna tala och skriva det danska språket, att vara självförsörjande och att erkänna den danska demokratin och den danska rättsstatsprincipen. I stora invandrarländer som USA och Australien var invandrarna tvungna att integrera sig i samhället om de ville ha mat på bordet. I Danmark ser vi det som samhällets uppgift att integrera utlänningar i samhället. Därför har vi byggt upp ett enormt migrantindustriellt komplex med tusentals konsulter, tolkar, arbetsförmedlingar, språklärare och socialarbetare. Men när vi tittar på slutresultatet efter nästan 60 års ansträngningar inser vi att när det gäller invandrare med en islamisk kulturell bakgrund är integrationen ett totalt misslyckande utan utsikter till förbättring.

Justitieministeriets rapport från 2020 om yttrandefriheten i Danmark anger att 76 procent av invandrare från islamiska länder vill förbjuda kritik av islam. I en opinionsundersökning som Wilke genomförde för Jyllands-Posten 2015 ansåg 77 procent av de tillfrågade invandrarna från islamiska samhällen att Koranens bud ska följas fullt ut, vilket skulle innebära att den danska demokratin och rättsstaten ersätts med en islamisk förmyndarstat baserad på sharialagstiftning. Enligt Finansministeriets ekonomiska rapport för 2019 spenderar samhället mer än 90 miljarder danska kronor varje år på att finansiera livet för islamiska invandrare och ättlingar som inte kan eller vill komma in på arbetsmarknaden. Flera regeringar har gett upp hoppet om att göra något åt denna sociala och kulturella katastrof. Vi har grävt ner oss i ett djupt hål, och vi gräver fortfarande.

Politiker, media och kulturkommentatorer har ingen förståelse för orsakerna till detta landsomfattande sociala sammanbrott eftersom de vägrar att erkänna den totalitära politiska doktrinen islam som binder alla muslimer, vilket ovanstående undersökningar tydligt visar. Både islams teologi och politiska ideologi förkastar kristen etik och kristna värderingar, och därmed också folkstyret. Istället bygger islam på gamla arabiska stamkulturer som helgas i Koranen: Klanen dominerar stammen, som dominerar familjen, som dominerar individen. Gamla män dominerar unga män. Män dominerar kvinnor, i en krigarkultur där endast en muslimsk man är en hel människa. Kristna, judar, hinduer, buddhister och alla icke-troende är ”kafirer”, dvs. undermänniskor. Icke-muslimska kvinnor rankas lägst och betraktas som laglösa horor som fritt kan jagas och våldtas.

Från det att utlänningslagen antogs 1983 fram till idag har en generation av okunniga och ansvarslösa politiker passivt sett på när Danmark invaderats av en armé av klienter från främst islamiska länder. Vi står nu med cirka 500.000 nya medborgare som har låg sysselsättningsgrad och hög brottsbenägenhet och som har förskansat sig i arabiska kultursamhällen i syfte att isolera sig från den danska demokratiska rättsstaten, om än med undantag för statskassan.

Liksom många av sina grannländer har Danmark en lång historia av invandring.

Mette Frederiksen har i likhet med sina många föregångare gett upp hoppet om att göra invandrare från islamiska länder till goda demokratiska medborgare. Alla moderna danska politiker älskar och bekänner sig till ”samhället”, vars välbefinnande är all dansk politiks moder. Men vi accepterar utan kamp att en allt större del av befolkningen står utanför gemenskapen och demokratins räckvidd. I stället försöker regeringen nu i samarbete med utvalda EU-länder upprätta en plan B, som är en slags skadebegränsning som syftar till att begränsa invandringen från islamiska kulturgemenskaper. Regeringen har alltså gett upp integrationen och kommer istället att koncentrera sig på att stoppa den antidemokratiska invandringen för att åtminstone undvika att förvärra situationen.

Detta kommer inte att leda till något gott, eftersom vi behöver helt andra och konstruktiva planer om vi ska kunna stoppa den smygande islamiseringen av den danska demokratin. Först och främst ett moratorium för alla konventioner och internationellt rättsligt samarbete som undergräver den danska rättsstatsprincipen. För det andra ett stopp för all invandring från islamiska kulturgemenskaper. Kriminella utlänningar skall utvisas vid första fällande dom. Danska biståndsprogram kommer att avbrytas för länder som vägrar att ta emot sina utvisade medborgare. Uppehålls- och arbetstillstånd dras in vid långtidsarbetslöshet. Inga förmåner till klienter efter första vägran att arbeta. Invandring tillåts endast för personer som garanteras anställning på ett tidsbegränsat kontrakt, vilket utlöser repatriering om det inte förnyas. Tvångsäktenskap och islamiska barnäktenskap åtalas och bestraffas hårt. Islamiska kvinnors rättigheter måste respekteras på lika villkor som danska kvinnors. Islamiska mäns förtryck av hustrur och döttrar skall bestraffas med fängelse och utvisning.

Men vi kan knappast förvänta oss att våra medier och politiker ska visa en stålhård kulturell självmedvetenhet i vår konsensusfixerade förmyndarstat. Det moderna danska kulturlandskapet präglas av självhat och ett växande missnöje med frihet, livsglädje och ett livskraftigt styre. Vi skäms över vår kultur. Vi skäms för att vara danskar. Islam tycker verkligen att vi borde vara det. Den ökände jihadisten Anwar al-Awlaki citeras ofta för att ha sagt att ”vi muslimer älskar döden lika mycket som ni älskar livet, och därför dör vi gärna för islams sak”. Vi ljumma kristna har inte längre någon sak att dö för. Om man inte har något att dö för, finns det inte heller mycket att leva för. Och då är det inte aktuellt att dö för frihet och demokrati.