I Oslo med omnejd var det fyra stora evenemang under lördagen som säger något om vad Oslo står för. På 1960-talet kallade vi det för motkultur. De generationer som styr Norge vill förlänga 1960-talet in i ett nytt årtusende. De tror att pilarna bara pekar åt ett håll och har inte förstått att vinden har vänt.

Vänstern i USA tror att New Yorks borgmästarkandidat Mamdani representerar framtiden. De inser inte att de är i färd med att skriva ut sig själva ur historien. Det finns en viss logik i det: De kunde aldrig anpassa sig till arbetarklassens huvudströmning. De fick aldrig kontakt med vanliga människor överhuvudtaget. De var verkligen en motkultur.

När det kommersialiserades trodde de att det innebar att alla var motkulturella. Det är därför anti-Trumpismen är starkare än någon annanstans än i Norge och Skandinavien.

”Forever young” är namnet på en låt och dagens vuxna tror att de fortfarande är unga. De beter sig därefter. Eftersom de är med i tiden tycker de att de har rätt. Därför har de rätt att göra vad som helst mot Trump. Han förtjänar inget bättre. Han är beyond the pale, utanför palissaden, och förtjänar verkligen att dö. Det var därför många skandinaver utan att skämmas sa att det var synd att Thomas Matthew Crooks inte gjorde bättre ifrån sig.

Dyrkan av ungdom är ett tecken på sjukdom och förfall. När unga människor försummas blir de monster. De problem som framför allt storstäderna har med invandrarungdomar redan från barnsben är ett resultat av bristen på bromsar och sanktioner i vuxensamhället. Barnen kommer från stränga hem, men möter total frihet utanför. De spårar ur.

Makthavarna gör ett cyniskt val: De offrar dem som ungdomarna attackerar. Det är en kostnad de tar för samhällets räkning. De bör hållas ansvariga för detta, eftersom det är ett medvetet val, vilket vi kan se nu efter så många brott, våldtäkter och knivhuggningar. Parlamentet skulle kunna anta drakoniska lagar och automatisk deportation, återkallande av medborgarskap osv. Men de gör ingenting.
I stället fjäskar politikerna för ungdomarna, som fortfarande tror att det är 1968.

Oslo 26.06.2025. Publiken under Green Day-konserten under Tons of Rock på Ekebergsletta på torsdagen. Foto: Javad Parsa / NTB

Vad hade Jens Stoltenberg att göra vid invigningen av Tons of Rock-festivalen på Ekebergsletta? Han fiskade röster, naturligtvis. Stoltenberg gör samma sak som Mamdani i New York: Han vill visa att han är cool och talar ungdomens språk. Han är inte lika radikal som Mamdani, men i samma anda: grönt skift, rosa hår.

Labourregeringen har antagit en ny drogreform som innebär att drogmissbrukare inte straffas utan erbjuds behandling. Det är bara det att detta gäller alla droganvändare, även de som inte är missbrukare. I verkligheten har droger avkriminaliserats, men fasaden kvarstår.

Det är inte förvånande att drogerna flödar in i landet. De stora kokainbeslagen i både Norge och Sverige – i ton räknat – är ett synligt tecken på att de nordiska länderna betraktas som mjuka portar till Europa, men också på att hemmamarknaderna är stora. Med invandring och öppna gränser kommer kriminalitet, och narkotika är fortfarande bland det mest lukrativa. Men det är politiskt obekvämt att inse detta. Støre tror att kokainet i Norge går till Australien.

– Polisen säger nu att kokainhandel, transitering av kokain, äger rum i olika hamnar. ”Norska hamnar kan vara transitpunkter för kokain som går hela vägen till Australien. Det visar bara hur globalt det här fenomenet är”, sade statsminister Jonas Gahr Støre (Ap) till NTB på måndagen.

Politikerna fortsätter att spela snälla trots att vi länge har vetat att det innebär att offra många unga människor. Återigen en manifestation av cynism.

Politikerna underblåser de krafter som bidrar till samhällets sönderfall.

Det räcker med att titta på de ungdomar som flockas till Pride och konserter.

Varför uppmuntrar politikerna denna kultur, som inkluderar sex och droger? Därför att den producerar lättformbara människor. Det är därför som formandet börjar på dagis.

I USA har föräldrar stått upp och vinner i rättssystemet. Domstolarna har slagit fast att barn tillhör sina föräldrar, inte staten. Men i Norge tror man fortfarande att staten är den bästa fadern. Det är därför som den nya auktoritära politik som växer fram inom socialdemokratin har en obehaglig smak. Den är auktoritär, men samtidigt ger den unga människor det som unga människor förväntas gilla. Den som inte känner sig hemma i tvångströjan riskerar att bli först klassad, utpekad, övervakad, censurerad och kanske ”omhändertagen”. Karriärvägarna är stängda. Sådant är det nya systemet: Flower Power-Stasi.

Lördagen är sista dagen för Tons of Rock, det är prideparad i centrum, avskedskonsert med Åge Aleksandersen på Voldsløkka och Pitbull håller konsert i Sandvika med 20 000 biljetter slutsålda. Det säger något om publikens storlek att fyra sådana evenemang kan äga rum på en och samma dag.

Men de är inte i majoritet, det är något som politikerna spelar upp.

Det är fortfarande mest vanliga människor.

Pitbull representerar den kultur som unga människor har matats med under de senaste decennierna: gränslöshet, odling av kroppen, först är det två som släpper alla gränser, sedan är det tre. Det är dit det bär, och det är coolt i NRK-kulturen. Det som finns kvar av kristendom och konservatism låtsas inte se det. Storleken på dagens händelser säger något om hur stort detta är.

På lördag har Aftenposten en artikel om en familj på tre personer i Nittedal som har fått egna barn. En av männen är transsexuell och skulle ha fått sina äggstockar borttagna när han bytte kön, men de visade sig vara intakta, så de tre männen kunde få egna barn. De var bara tvungna att ha ett ägg först. Det tog lång tid och kostade mycket pengar, men nu har de två barn, ett som är 2½ år och ett som är tre månader gammalt. De är en familj på tre. Aftenpostens journalist, Per Magnus Nordrum Riseng, ställer inga frågor å barnens vägnar, eftersom de vuxna har rätt att förverkliga sig själva. Oavsett vad.

Fler och fler barn växer upp med samkönade föräldrar i Norge. Ingen har exakta siffror, eftersom Statistisk sentralbyrå bara räknar barn som lever med samkönade föräldrar i ett äktenskap eller partnerskap.

Dessa siffror ökar årligen och nu räknas 1804 barn som lever med två mammor. Siffrorna för två fäder är mycket lägre: 208. Och siffrorna för tre fäder är, ja, förmodligen ganska låga.

Det som förr ansågs knäppt anses i dag vara progressivt av medierna, och under Pride lyfts det fram. Det är så här det går till. Vi bryter alla biologiska gränser. Det är inte längre något som är omöjligt och ordet självförverkligande får en ny innebörd.

Och så har vi Morten Hegseth: I den här paraden är det tillåtet att vara en hora