Christian Lomsdalen, ordförande för norska Human-Etisk Forbund, skriver i Nettavisen att det inte finns någon anledning att tvivla på den norska kriminalvårdens bedömningar när det gäller placering av intagna som identifierar sig som transpersoner. Han säger detta med hänvisning till den praxis som innebär att biologiska män som dömts för allvarliga sexualbrott tillåts avtjäna straff i kvinnofängelser – trots både sina kroppar och sin historia.

Han går så långt som att hävda att det är ”giftig retorik” att ifrågasätta detta. Dessutom frammanar han skuggor av Putin, Trump och Erdogan som påstådda anhängare till alla som vågar höja kritiska röster mot denna praxis. Man skulle kunna tro att vi diskuterar främlingsfientlig nationalism, inte fängelselogistik.

Men det här handlar inte om retorik. Det handlar om den fysiska verkligheten – och om kvinnor som berövas sin rätt till säkerhet bakom galler.

För är det inte slående att det i dessa fall – gång på gång – är män som dömts för att ha våldtagit kvinnor som efter domen plötsligt identifierar sig som kvinnor? Inte en skattefuskare. Inte en bedragare. Inte en ekonomisk brottsling med en magisterexamen i identitetspolitik. Nej, det är de som har använt sin sexualitet som ett vapen som nu hittar en väg in i kvinnofängelser. Och varför gör de det? För att systemet låter dem göra det. För att ideologin åsidosätter förnuftet.

I Storbritannien skickades Karen White – en biologisk man som dömts för våldtäkt – till ett kvinnofängelse. Där våldtog han flera intagna. Samma sak hände Isla Bryson i Skottland. Allmänhetens reaktion var så stark att myndigheterna tvingades ändra sin praxis. ”Dessa fall borde vara varningslampor för alla med ansvarskänsla. I Norge kritiseras det i stället som transfobi att hänvisa till dem.

När Human-Etisk Forbund väljer att visa ”fullt förtroende” för ett system som inte längre gör skillnad på kön utifrån biologi, kropp eller våldshistoria – utan bygger på självrapporterad identitet – då har vi passerat en farlig gräns. En gräns där det inte längre är offren som står i centrum, utan förövare med identitetspolitiska krav.

Förresten skulle man kunna tro att en sammanslutning av humanetiker också skulle ägna sig åt kvinnors humanism – det vill säga deras värdighet, deras kroppsliga integritet och deras rätt till trygghet, även i fängelset. Men dessa gamla ideal verkar ha blivit omoderna. Nu handlar mänsklig etik främst om att blidka de mest högljudda minoriteterna, oavsett hur oetiska konsekvenserna kan bli för andra.

Detta måste sägas i tydliga ordalag: Vad sänder detta för signaler till kvinnliga interner, många av dem tidigare offer för män, ofta våld och sexuella övergrepp? Ska de nu behöva avtjäna straff tillsammans med män som tills nyligen dömts för att ha våldtagit sina medsystrar?

Lomsdalen och hans förbund borde fråga sig själva: Vad händer med ett samhälle som blir mer upprört över felaktiga pronomen än över våldtäkter bakom galler? När moral reduceras till symboler och signaler, och faktiska människors säkerhet åsidosätts som ”giftig retorik” – då har vi förlorat vår kompass.

Det straffrättsliga systemet är inte felfritt. Det bör kritiseras och hållas ansvarigt – särskilt när dess praxis utsätter kvinnor för risker. Det är inte ”hat” att säga detta. Det är civilisationens lägsta anständighet.

Kvinnor i fängelse har inga förespråkare i media. De har inte tillgång till advokater, politiker och kommentatorer som kämpar för deras bekvämlighet och ”säkra utrymmen”. När staten sviker dem, och när organisationer som Human-Etisk Forbund i stället kastar bensin på elden, måste någon säga ifrån.

Det här handlar inte om att ”hata transpersoner”. Det handlar om att inte glömma bort kvinnor.