Data hamrar sanningen i huvudet på en värld som lever i förnekelse. Siffrorna från Cooperative Election Study är slående. Bland de 60.000 amerikaner som deltog i undersökningen rapporterar 51 procent av de konservativa att de har en utmärkt mental hälsa, medan endast 20 procent av vänsteranhängarna gör detsamma.

Omvänt säger 45 procent av vänsteranhängarna att de har ”dålig” mental hälsa, jämfört med bara 19 procent av de konservativa. På en skala från 0 till 100 får konservativa i genomsnitt 68 poäng, medan vänsteranhängare bara når 53.

Man kan hävda att detta bara återspeglar demografiska skillnader. Med andra ord råkar konservativa tillhöra grupper som i allmänhet är lyckligare. Men dataanalytikern Nate Silver, som har analyserat siffrorna, visar något anmärkningsvärt: Skillnaden gäller i praktiskt taget alla demografiska kategorier.

Kön kan inte bortförklara det

Konservativa kvinnor är lyckligare. Konservativa fattiga människor är lyckligare. Konservativa unga människor är lyckligare.

Kön är ett bra exempel. Konservativa kvinnor rapporterar en lyckoscore på 66, vilket är betydligt högre än vänstermännens 58. Detta undergräver teorin om att skillnaden beror på könsskillnader i självrapporterad lycka eller sociala förväntningar på lycka. Även när man jämför vänsterorienterade kvinnor med konservativa kvinnor har de konservativa ett stort övertag.

Samma mönster gäller för alla inkomstgrupper. Fattiga konservativa med en hushållsinkomst på mindre än 30.000 dollar rapporterar samma lyckonivå som vänsteranhängare med över 100.000 dollar i inkomst. Det är uppenbart att pengar inte nödvändigtvis gör dig lycklig om du har en världsbild som får dig att se problem överallt.

Utbildning och sexuell läggning

Särskilt intressant är skillnaden mellan amerikaner som påbörjade högre utbildning utan att fullfölja den, eller som tog kortare kurser.

Det är här gapet mellan konservativa och vänsterorienterade är särskilt stort. Silver spekulerar i att vänstermänniskor generellt sätter ett högre värde på utbildning, och att vänstermänniskor utan universitetsexamen därför kan känna att de har misslyckats med sina egna förväntningar. Man kan spekulera om svaret. Men det är tydligt att man inte blir lycklig av att gå på vänsteruniversitet och lära sig att dekonstruera allt som ger andra människor mening i livet.

Siffrorna är också överraskande när det gäller sexuell läggning. Konservativa homosexuella rapporterar högre lycka än heterosexuella vänstermänniskor. Detta utmanar uppfattningen att konservativ politik nödvändigtvis gör HBT-personer olyckliga, och föreslår snarare att det finns något med den konservativa världsbilden i sig som främjar välbefinnande.

Religion och familj gör dig lycklig

Som väntat visar studien att religiösa människor i allmänhet är lyckligare. Det är ett förhållande som är väl dokumenterat i den empiriska litteraturen. Men det är intressant att notera att den konservativa kanten kvarstår även bland icke-religiösa amerikaner. Det är inte bara tron på Gud som gör konservativa lyckligare.

Äktenskap och barn spelar också en roll, men inte så stor som man skulle kunna förvänta sig. De mest nöjda är faktiskt ”empty nesters” – föräldrar med barn som har flyttat hemifrån. Detta hänger förmodligen samman med att äldre människor generellt är lyckligare än yngre. Skillnaden är särskilt markant bland barnlösa amerikaner. Konservativa utan barn får 63 poäng på lyckoskalan – högre än riksgenomsnittet. Vänsterorienterade utan barn får däremot bara 48 poäng, dvs. betydligt under genomsnittet.

Vad säger siffrorna oss?

Data håller en obeveklig spegel upp mot de progressiva och visar ett ansikte målat med missnöjets blekare färger. Dessa siffror ställer också grundläggande frågor om modern politik. Där konservativa finner stabilitet söker vänstern uppror. Där den ena bygger upp, river den andra ner. Det gör dig inte lycklig.

Medan vänstern bygger sin identitet på sandig mark står de konservativa på en solid klippa av tradition och gemenskap. Gallupundersökningar visar att så många som 21 procent av kvinnorna i Generation Z beskriver sig själva som bisexuella – en kategori som Silver menar ofta korrelerar med lägre rapporterad lycka. Samtidigt visar data att vänstermänniskor som beskriver sin ras som ”blandad” eller ”annan” är särskilt olyckliga.

Detta kan tyda på att det finns något med det progressiva fokuset på identitet och marginalisering som inte främjar välbefinnande. Ju mer vänstermänniskor kämpar för lycka, desto olyckligare blir de. Det är nästan en paradox: De som kämpar för allas lycka är de som är mest olyckliga.

Ännu en gång har det fastställts: Konservativa är lyckligare

Naturligtvis kan man vända på argumentet och hävda att vänsteranhängare bara är mer ärliga om livets utmaningar, eller att de känner mer empati med andras lidande. Men när skillnaden är så uttalad och konsekvent i alla demografiska grupper är det svårt att avfärda den som en statistisk tillfällighet.

Vänsteranhängare förespråkar global rättvisa, mångkulturalism och social jämlikhet. Men de kan inte ens göra sig själva lyckliga. Eller för att uttrycka det mer polemiskt: Konservativa lever för att vara lyckliga; vänstermänniskor är glada att lida.

Vi har vetat det hela tiden, men nu understryks det än en gång:

Det är uppenbart att det är något med den konservativa världsbilden, med dess fokus på personligt ansvar, tradition och nära gemenskap, som helt enkelt ger en mer hållbar livsglädje än den progressiva, ständiga kampen för förändring och universell rättvisa.