I Danmark vill regeringen att den muslimske ledaren Hafiz Muhammad Idrees ska förvägras möjligheten att få danskt medborgarskap. Anledningen är att han har förespråkat islamistiska idéer som sharia, stening och piskrapp för äktenskapsbrott.

Det är dock alltför sällsynt att utlänningar som motsätter sig vår kultur hindras från att få medborgarskap, eftersom den är impopulär bland en liten men mäktig krets av vänstermänniskor, rättighetsorganisationer och liberaler. Det handlar trots allt om tankekontroll, och attityder som islamisternas är inte olagliga. Ingreppet är illiberalt, brukar det heta.

När partier som Liberal Alliance (LA) och Dansk Folkeparti (DF) vill göra beviljandet av medborgarskap mer restriktivt beror det på ett välkänt dilemma: Den liberala demokratin kan i grunden inte försvara sig på liberala villkor. Det finns till och med något självförgörande i själva den liberala ideologi som ligger till grund för vår rättsstat och vår demokrati.

Tre exempel på liberalismens svaghet

I åratal har vi haft problem med parallellsamhällen, religiöst inflytande och antidemokratiska attityder i muslimska samhällen, utan att någon har kunnat lösa problemet. Det handlar bland annat om utländsk finansiering av moskéer, muslimsk majoritet i bostadsområden där kristna traditioner avvecklas, extrem islamism, inklusive religiösa ledare som utövar inflytande utanför demokratiska processer, till exempel imamer som fungerar som rådgivare i skilsmässofrågor.

Dilemmat: Demokratiska procedurer används för att avskaffa demokratiska värden. Detta är liberalismens inneboende paradox. Införandet av koranlagar i Danmark och återinförandet av blasfemilagar i Storbritannien är ytterligare bevis på vad som händer när befolkningsomsättningen accelererar (vilket till och med Politiken börjar inse).

Frankrike illustrerar konsekvenserna på ett brutalt sätt. En liberal invandringspolitik har lett till en situation där islamistiska hot tvingar staten att permanent inskränka grundläggande friheter för alla medborgare. Det som började som ett undantagstillstånd efter våldsamma terrorattacker 2015 har blivit ett normaltillstånd. Liberalismens öppenhet har skapat mindre liberalism. Liberalismen undergräver sig själv.

I The End of History beskriver Francis Fukuyama ett samhälle som plågades av brottslingar. Lokalbefolkningen byggde vägspärrar och satte upp vaktposter för att skydda sig själva – och de lyckades. Freden återställdes, narkotikahandel, rån och hot, även mot barn och kvinnor, försvann. Men myndigheterna förklarade detta självförsvar olagligt och tog bort barriärerna. Strax efteråt var brottslingarna tillbaka. Öppenhetens paradox: Under liberalismen kan du inte försvara dig själv.

Alla tre exempel pekar på samma grundläggande problem: Liberalismen har ingen teori om självbevarelsedrift. Den kan inte skilja mellan konstruktiva och destruktiva krafter, eftersom den har förblindat sig själv med abstrakta principer om universella rättigheter.

”Den fria, sekulära staten lever på villkor som den själv inte kan garantera”

Allt detta är inte ett argument mot frihet, utan ett argument för att frihet garanteras av en förliberal kultur.

Den tyske rättsfilosofen Ernst-Wolfgang Böckenförde formulerade problemet exakt: Den fria, sekulära staten lever på villkor som den själv inte kan garantera.

Liberala institutioner förutsätter ett kulturellt samförstånd bland folket om grundläggande värderingar. Dessa värden har dessutom inte uppstått i ett vakuum utan har utvecklats genom århundraden av kristen kultur, med dess särskilda betoning av individens förhållande till Gud och samhället och dess betoning av samvetets betydelse. Till de förliberala förutsättningarna för frihet hör också det klassiska arvet, inte bara från Jerusalem utan också från Rom och Aten. Idén om fria medborgare, filosofi och upplysning.

Det berömda samtalet mellan Jürgen Habermas och Joseph Ratzinger (sedermera påven Benedictus XVI) 2004 handlade i stort sett om samma sak. Den vänsterliberale Habermas hävdade att den demokratiska rättsstaten kan legitimera sig själv genom rationella, procedurmässiga processer, där medborgarna skapar en gemenskap genom dialog och lagstiftning utan att vara bundna av specifika religiösa eller kulturella antaganden. Han såg demokratins styrka i dess förmåga att inkludera alla medborgare oavsett bakgrund, så länge de deltar i den gemensamma, rationella dialogen.

Ratzinger var klokare och mer skeptisk till om procedurer ensamma kan upprätthålla ett samhälle. Han betonade att det måste finnas en djupare, historiskt och kulturellt rotad moralisk grund, bland annat i västvärldens judisk-kristna arv. Han såg detta arv som avgörande för att säkerställa sammanhållningen i samhället och det demokratiska och rättsliga systemet.

Problemet, som Lars Hedegaard har påpekat, är att det liberala systemet saknar mekanismer för att skydda förutsättningarna för frihet. Tvärtom insisterar det på öppenhet och likabehandling, även när denna öppenhet utnyttjas av krafter som vill förstöra systemet inifrån. En annan stor tysk rättsfilosof, Carl Schmitt, hävdade att politik alltid innebär en åtskillnad mellan vän och fiende. Men liberalismen vägrar att erkänna denna verklighet.

Det konservativa alternativet

Det konservativa alternativet bygger på insikten att enighet är den viktigaste byggstenen i samhället. Ett fritt samhälle kräver inte bara formella procedurer, utan en levande kultur där människor delar grundläggande övertygelser om vad som är rätt och fel. Denna kultur kan inte tas för given, utan måste vårdas och skyddas.

Det innebär att prioritera den kultur som gör frihet möjlig. Det är först när det finns ordning och reda som vi kan värna liberala värden som yttrandefrihet, minoritetsskydd och jämställdhet. Det räcker inte att utlänningar skaffar sig ett jobb, retoriskt bekänner sig till medborgerliga rättigheter och följer lagen. De måste också assimileras i värdlandets kultur.

Men det är inte allt. Det måste också förekomma diskriminering till förmån för värdlandets kultur. Detta sker redan. I Danmark är polygami förbjudet, islamiska skolor stängda och konstitutionen skyddar det danska språket och den danska nationalkyrkan. Danska är det officiella språket och den danska nationalkyrkan har en särskild status i konstitutionen.

Men i takt med att problemen hopar sig och det är svårt om inte omöjligt att hitta effektiva lösningar inom det liberala systemet blir det än mer nödvändigt att stoppa den typ av invandring som leder till mindre frihet i våra samhällen, att vara ännu mer restriktiv med att bevilja medborgarskap och att initiera ännu fler repatrieringar. Det finns och bör finnas en skillnad mellan medborgare och icke-medborgare, mellan medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter.

Liberalismen måste erkänna sina egna begränsningar. Annars kommer den att fortsätta att underminera sig själv tills det inte finns något kvar att underminera.