Tecknen på liberalismens nedgång kan inte längre ignoreras. Trumps valseger och Brexit markerade början på ett politiskt jordskred som nu accelererar runt om i världen. Kina, Ryssland och Iran etablerar icke-liberala maktcentra, samtidigt som intellektuella politiker som J.D. Vance får gehör för postliberala idéer.

Demokrater i USA erkänner att landets väljare avvisade ”mjuk liberalism” i det senaste valet, och att det återspeglas i städer som Los Angeles och San Francisco, där väljarna har kastat ut politiker som var ”soft on crime”. Samtidigt visar Ungern en alternativ väg: På femton år har landet fördubblat sin äktenskapsfrekvens från Europas lägsta till högsta, och skapat säkra gator genom en tuff invandringspolitik.

Den liberala personkulten kring figurer som Justin Trudeau och Angela Merkel har kollapsat. Kronan på liberalismens huvud har fallit. I dess ställe rullar en illiberal våg över Europa med populistiska partier.

Liberalismen tappar mark eftersom den inte längre kan leverera vad den lovar: trygghet, mening och gemenskap. Hur ser vi på detta?

Motstånd mot liberal upplösning

En av Pilkingtons viktigaste insikter är att liberalismen systematiskt undergräver den ordning som håller samman samhället. Han karakteriserar familj, samhälle och kristna normer som ”icke-liberala strukturer”. Inte för att de är antidemokratiska, utan för att de bygger på kollektiva förpliktelser snarare än individuell autonomi.

Familjens grund är till exempel inte avtalsbaserad. Ett barn väljer inte sina föräldrar, föräldrar kan inte avsäga sig sitt ansvar och äktenskapet är – rätt uppfattat – ett heligt förbund som står över båda parter. Detta strider mot liberalismens grundtanke att alla mänskliga relationer skall reduceras till frivilliga överenskommelser mellan autonoma individer.

Lokalsamhällen fungerar på samma sätt.

När grannar hjälper varandra är det sällan baserat på skriftliga avtal eller ekonomiska kalkyler. Det handlar om outtalade normer, ömsesidigt engagemang och en känsla av att tillhöra något som är större än en själv. Dessa band kan inte byggas upp genom politik. De måste växa fram organiskt genom delade erfarenheter och etiska normer.

Kristendomen erbjuder en transcendent moralisk ordning som individen förväntas underkasta sig. Detta står i skarp kontrast till liberalismens relativism, där varje individ skall vara fri att välja sitt eget sätt att leva utan hänvisning till objektiva sanningar.

Men om allt är tillåtet och inga värden är högre än andra försvinner grunden för att ställa krav på varandra och därmed för samhällslivet i sig.

Sedan 1990-talet har det som Pilkington kallar ”hyperliberalism” dominerat. Resultatet är en själsligt förkrossande ensamhet och en känsla av meningslöshet som ingen stor katalog av individuella rättigheter kan fylla. Där liberalismen lovar frihet, levererar den fängelse; där den lovar autonomi, skapar den atomisering.

Den nya människans omöjliga projekt

Liberalismen bygger på en abstrakt föreställning om ”den nya människan”.

Det är en varelse som kan forma sin identitet, sina relationer och sin livsbana utan hänsyn till tradition, natur eller nedärvda normer. Det är en människa som i princip kan omdefiniera sig själv enligt sin egen vilja.

Den här visionen är inte bara orealistisk. Den är destruktiv.

När äktenskap, könsidentitet och välfärdsförmåner blir valfrågor försvinner deras djupare mening. Pilkington använder exemplet med transpersoner som illustration: ”Idén att man kan ändra könstillhörighet genom att ingå ett juridiskt avtal med staten speglar liberalismens tro på att även de mest grundläggande aspekterna av den mänskliga existensen kan förhandlas fram.

Men människan är inte ett oskrivet blad. Vi är sociala varelser, formade av biologi, kultur och historia. Liberalismens försök att frigöra oss från alla ovalda band leder inte till frihet utan till alienation. När ingenting är givet på förhand och allt måste konstrueras förlorar livet mening och riktning.

Resultatet blir inte den lyckliga, självförverkligade individ som liberalismen utlovar, utan den ängsliga individ som ständigt måste återuppfinna sig själv i ett tomrum av ostyrda möjligheter. Som skeppsbrutna på individualismens öde ö.

Den geopolitiska verkligheten bakom retoriken

På global nivå har den liberala internationalismen visat sig vara ”form utan substans”, som Pilkington uttrycker det.

Ta exemplet med freden i Europa. Liberala internationalister hävdar att freden beror på amerikanska värderingar och institutioner. Men verkligheten är mer prosaisk: Fred mellan stormakter säkras av ömsesidig destruktivitet, inte av liberala värderingar.

Liberala internationalister som Fukuyama talade hänfört om Ukrainakriget som en revitalisering av den liberala världsordningen. Men sedan kom räkenskaperna:

Det är inte bara Ryssland som har trängts undan, utan västvärlden har också blivit mer isolerad i världen. Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat framväxten av alternativa maktblock som BRICS. Dollarsystemets hegemoni hotas av att de ryska valutareserverna fryses.

Utrikesminister Marco Rubio har dock insett att det unipolära ögonblicket är över. Vi har flyttat in i en multipolär värld med flera icke-liberala maktcentra. Att förneka denna verklighet av råa maktrelationer och klamra sig fast vid retoriska abstraktioner gör bara anpassningen svårare.

Frågan som Pilkington ställer är: Hur snabbt kommer vi i Väst att erkänna verkligheten och börja bygga något bättre?