Men när tiotusen män samlas till bön mitt på Youngstorget i Oslo på fredag, på initiativ av organisationer som Islam Net och Rabita, är det inte bara bön som utövas. Det är politik. Det är en maktdemonstration. Och det är ett budskap till det norska samhället: Vi är många. Vi har krav. Vi mobiliserar – och vi röstar.

En symbolisk ockupation

Det sägs att utrymmet för bön helgar sig självt. Men när man medvetet väljer att förlägga fredagsbönen i Oslos politiska och historiska centrum och gör det till en demonstration av ”muslimskt inflytande” i Norge, är det inte längre i första hand en andlig fråga. Det är ett offentligt rum som tas över – och det med tydliga politiska mål.

Att samlas på Youngstorget, den plats där arbetarrörelsen historiskt sett har mobiliserat, är i sig en iscensättning. Det kommunicerar inte bara solidaritet med Gaza – det kommunicerar också dominans i det norska samhället.

I marknadsföringen av evenemanget används ord som ”visa vår styrka”, ”samla vår kraft” och ”kräva”. Bön används här inte som en tyst, kontemplativ handling, utan som en kollektiv, visuell demonstration. Det är islam som en politisk kraft, inte islam som en andlig gemenskap, som står i centrum.

Politisk islam i praktiken

Fahad Qureshi och hans nätverk är inte naiva. Islam Net har länge stått för en explicit förståelse av islam som ett totalt politiskt system. Enligt denna förståelse – som är väl dokumenterad i islamiska källor – finns det ingen åtskillnad mellan religion och politik. Koranen, haditherna och sira bildar en sammanhängande uppsättning normer som reglerar både den personliga moralen och samhällets lagar. Detta är inte konspirationsteori – det är islams egen rättstradition, där sharia är både andlig kompass och juridisk kod.

Att be offentligt är därför inte bara en rättighet, det är också ett krav på att erkänna islams plats i det offentliga rummet. Vad som för många norrmän framstår som en fredlig religionsutövning är i själva verket – och helt uttryckligen – en maktdemonstration. Inte helt olikt hur trafiken på Londons gator flera gånger har stoppats av gatuböner, som enligt shariatolkningar betraktas som ”politiskt-religiösa handlingar”.

Det demokratiska dilemmat

På tal om det kommande valet säger Qureshi rakt ut: Våra röster går bara till dem som stöder våra krav. Detta är inte olikt hur intressegrupper i alla demokratier försöker påverka beslutsfattarna. Men i det här fallet är kraven relaterade till religiös identitet, inte till allmänpolitiska principer. Det gäller till exempel krav på ekonomisk politik (oljefonden ut ur Israel), utrikespolitik (fördömande av Israel) och av allt att döma även inrikespolitik – från skolans läroplan till sjukvårdssystemet.

Vi står således inför en demokratisk paradox: En växande grupp använder demokratins rättigheter för att främja en ideologi som i grunden förkastar samma värderingar. Detta är inte ett nytt fenomen – det är den politiska islams historiska beteende.

Poängen är att islam – i sin politiska form – tillåter religionsfrihet, dialog och samexistens när muslimer är i minoritet eller utan makt. Detta stämmer överens med den så kallade Mecka-fasen i profeten Muhammeds liv, där han sökte stöd och visade fördragsamhet.

Men när muslimerna blir i majoritet eller får en maktposition förändras förhållningssättet. Medina-fasen – den senare delen av Muhammeds liv – kännetecknas av våldsanvändning, krig och upprättandet av ett islamiskt samhälle med sharia som styrande lag. Under denna fas upphör toleransen mot icke-muslimer och avvikande sedvänjor.

Detta följer mönstret i profeten Muhammeds liv – fredlig i Mecka, dominant och militant i Medina. Sådan är den inneboende dualismen i islam: Den anpassar sig till maktbalansen, men alltid med ett mål i åtanke – att etablera islamisk överhöghet.

Från bön till hävstångseffekt

Den här händelsen ska därför inte förstås som en religiös händelse med politiska undertoner, utan som en politisk handling med religiösa rötter. Det finns ingen motsägelse i detta – tvärtom är det i linje med islams dualitet, eller dualism, där samma praktik kan vara både fredlig och krigisk, beroende på sammanhang och maktbalans.

I västvärlden tolkar vi religion som något privat. För islam är religionen hela systemet. Att knäböja på ett torg är inte bara tillbedjan. Det är också en deklaration: Detta utrymme, denna stad, detta land – vi är här, vi är många, och vi kommer inte att ge upp.

Motstånd är nödvändigt

Det är fullt möjligt att respektera rätten att utöva sin religion samtidigt som man avvisar försök att använda religionen som en politisk hävstång. När bön blir en strategi för att driva politiska krav är det inte längre bara bön. Det är att använda våld.

Och då är frågan vi måste ställa: Vem äger torget? Vem äger staden? Vem sätter villkoren? Det handlar inte om islam som tro. Det handlar om islam som politik. Och vi bör möta den som politik – med kritisk analys, principfast motstånd och ett försvar för det öppna, sekulära samhället.