Den norska tidningen Nationen, som säger sig representera vanligt folk, har kastat sig in i Pride-firandet med själ och hjärta.

De letar desperat efter ”förebilder från hela landet” som passar in i den nya, politiskt korrekta mallen. Och den här gången har de hittat Tatjana Kolpus.

En 40-årig kvinna som nyligen kom ut som queer, växte upp med två mammor och är ordförande i en organisation för queera samer. Jag förstår. Det är hennes privatliv, och det ska hon naturligtvis få göra.

Men när programmet Nationen presenterar henne som en ”förebild” i samband med Pride börjar varningslamporna blinka. Är det här journalistik, eller är det ett beställningsverk från en redaktion som desperat försöker signalera sin ”woke-kompetens”?

Man måste fråga sig: Varför detta desperata sökande efter den här typen av förebilder? Räcker det inte med människor som har bidragit till samhället genom hårt arbete, intellektuella prestationer eller moralisk integritet, oavsett deras sovrumsvanor eller familjekonsultationer?

Måste man nu ha en viss sexuell läggning eller en ”spännande” familjekonstellation för att bli hyllad som förebild i media? Det verkar som om vissa medier har tappat all kontakt med vad de flesta människor faktiskt ser som förebilder.

Kolpus talar om att hon blev mobbad för att hon inte hade någon pappa. Självklart är mobbning fel av alla anledningar. Men att detta ska användas som argument för att tvinga skolor och kommuner att hissa regnbågsflaggor – ”Ja. Definitivt”, säger hon – det är långt bortom sunt förnuft.

Regnbågsflaggan har blivit en politisk symbol för en agenda som sträcker sig långt bortom vad många av oss uppfattar som grundläggande jämlikhet. Det handlar inte bara om ”kärlek och mångfald”, det handlar om könsideologi, surrogatmödraskap och nedbrytningen av traditionella familjevärderingar.

Och Nationen? Tidningen som en gång skulle vara folkets röst i distrikten kastar sig nu in i denna karneval med regnbågsfärgad logga och jakt på ”queera samer” som förebilder. Vad tycker deras kärnväljare, de som fortfarande tror på traditionella värderingar, nationell identitet och att en spade är en spade? Att deras egen tidning har blivit ett språkrör för den mest extrema delen av den liberala eliten.

Det här är inte journalistik som speglar samhället, det är journalistik som försöker forma samhället till en viss bild. En bild där identitetspolitik och sexuell läggning blir viktigare än hårt arbete och vanlig anständighet.

Och för de av oss som fortfarande tror på sunt förnuft är det en ganska sorglig syn.