Du ser det överallt nu. Det är juni. Och vad innebär det? Jo, regnbågsflaggor på varenda flaggstång, företagslogotyper i alla tänkbara färger och en nästan ostoppbar ström av ”Pride” i alla kanaler.

Från NRK till lokaltidningen, från banken till dagis – allt ska vara ”Pride”. Och man frågar sig själv: Varför i hela friden ska en hel festival, en hel månad, organiseras exklusivt för bara en grupp knäppskallar, och inte för alla?

Är det inte meningen att Pride ska handla om ”kärlek och mångfald”? Visst, säger de. Men när man tittar på vad det faktiskt har blivit är det svårt att känna igen den beskrivningen. Det har blivit en parad för en specifik livsstil, ett skyltfönster för en liten minoritet som förväntar sig att hela samhället ska flagga och hylla dem. Hur är det med resten av oss? Är inte vi också en del av mångfalden?

Varför ska mina barn, eller dina barn, tvingas titta på och förhålla sig till ett firande som alltför ofta glider över i sexualiserade uppvisningar? Från latex och piskor till halvnaken hud på en allmän gata, det är saker som skulle polisanmälas om de hände vilken annan dag som helst. Men i juni? Det är tydligen befrielsedagen och alla kommer att klappa i takt.

Man måste fråga sig: Varför, av alla saker, ska detta tvingas in där barn reser? Varför ska skattebetalarnas pengar användas för att finansiera ett firande som för många handlar mer om sex än om kärlek?

De talar om inkludering, men verkar mest angelägna om att utesluta alla som inte okritiskt omfamnar deras agenda. Om Pride verkligen var för ”alla”, varför är det inte en fest för familjer? För bönder? För pensionärer? För människor som betalar skatt och håller samhällets hjul i rullning? Tja, nej. Det är reserverat för en utvald grupp, vars livsstilar borde firas i alla hörn av samhället, från skolan till det statliga tv-bolaget.

Det är en uppenbar dubbelmoral som sprids av den politiskt korrekta eliten och villiga medier. De vill påtvinga oss en syn, ett firande och en agenda. Och de förväntar sig att vi ska dansa med, utan att ställa några frågor.

Men för många av oss är detta bara ett symptom på en kultur som gått överstyr, en kultur som prioriterar särintressen framför det sunda förnuft och de traditionella värderingar som har byggt det här landet.

Om man ska hylla några av de knäppgökar som finns både i Norge och i andra länder borde man, i jämlikhetens och rättvisans namn, hylla alla knäppgökar. Man borde börja med de 169 som för närvarande bor på Løvebakken i Oslo och sedan gå igenom media, domstolar, polis och hela statsförvaltningen. Det finns många bra kandidater.

Personligen tycker jag att skäggiga män i skinnbyxor med superlång benöppning baktill är lite mer irriterande att tvinga på alla kanaler än att behöva lyssna på Jonas Gahr Støre som säger att ”nästa år – då har alla råd”, men här är smaken också som baken. Den är både rund och delad. Jag har stor förståelse för dem som sätter Støre högre på irritationsbarometern än de skäggiga killarna.

Låt oss ta en månad av året och fira alla knäppgökar, avvikare, dårar, dumskallar, tokar, kålhuvuden, tomater och allmänläkare. Vi kan fira genom att äta glass med ketchup, och springa runt huset tre gånger i pyjamas medan vi håller andan och dricker kokt aska.

Detta säkerställer också mångfald och inkludering, eftersom dessa aktiviteter kan utföras av alla som är tillräckligt konstiga, oavsett ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religion, trosuppfattning eller sexuell läggning.

Tuta och kör!