De skjuts i ansiktet, fängslas, våldtas och dödas för den frihet som våra politiker tar för given. Ändå säger ledare som norska Marie Sneve Martinussen att förändring måste komma från folket, inte genom påtryckningar utifrån.

Men var fanns de när iranska kvinnor började sin kamp 1979 och fick betala med sina liv? Det de kallar stöd är en handling för galleriet.

Rødt skulle inte klara en dag i de iranska kvinnornas skor

Det är lätt att tala om frigörelse, demokratiska krafter och kvinnors rättigheter från tryggheten i Norge.

När Rødt säger att de stödjer Irans kvinnor, men samtidigt fördömer alla påtryckningar mot regimen, visar de hur lite de förstår vad dessa kvinnor har kämpat för i åratal.

På söndagen krävde Rødts partiledare Marie Sneve Martinussen att statsminister Støre skulle fördöma USA:s attack mot Iran och sade att nattens bombning är tragisk, ett nytt bevis på att Israel kan göra vad de vill och få USA:s stöd.

–  Rødt har i många år stöttat kampen för befrielse, demokrati och kvinnors rättigheter i Iran. Men det måste komma från folket och med demokratiska krafter, inte ett angreppskrig utifrån, säger den rödgröna partiledaren, som kallar söndagen en ”mörk dag i världshistorien”.

Om du eller dina partikamrater bryr er så mycket, Marie Sneve Martinussen, har du nämnt namnen på de kvinnor som dödades efter upproret 2022?

Bilderna i fallet är från NCRI Women’s Committee lista över kvinnor och flickor som dödades under protesterna 2022.

Vet Rødt hur länge kvinnor i Iran har kämpat?

Men vad vet Marie Snee?

Men vad menar Marie Sneve Martinussen egentligen när hon säger att ”befrielsen måste komma från folket”? Har hon glömt, eller aldrig insett, att iranska kvinnor har kämpat mot denna regim ända sedan 1979?

Marie Sneve Martinussen har rätt.

När Ayatollah Khomeini och mullorna tog makten efter revolutionen var den första stora attacken mot kvinnors frihet ett dekret om obligatorisk hijab.

Bara några veckor senare, den 8 mars 1979, marscherade över 100.000 kvinnor genom Teherans gator i protest.

Slogans var tydliga: ”Nej till påtvingad hijab”, ”Vi gjorde inte revolution för att gå bakåt”, och ”Frihet är inte västerländskt, det är universellt”.

Kvinnorna möttes av våld, arresteringar och hot, vilket markerade början på 45 år av systematiskt kvinnoförtryck enligt islamisk lag.

Sedan dess har iranska kvinnor kämpat och lidit mer än Sneve Martinussen och hennes kamrater i deras värsta mardröm kunde föreställa sig.

Till exempel dessa sex kvinnor, som också dödades under protesterna 2022.

De har organiserat underjordiska nätverk för utbildning, trotsat hijabförbudet offentligt, utmanat diskriminerande lagar och gått i spetsen för demonstrationer mot regimen.

För detta motstånd har många blivit brutalt misshandlade, torterade och fått betala med sina liv.

Till exempel dessa kvinnor, som också dödades efter upproret 2022. Om vi tittar noga finns det hopp i deras ögon. Men i Iran finns det inget sådant för kvinnor och flickor.

Hur ofta nämner de Mahsa Aminis namn?

Protesterna 2022 var till Mahsa Aminis ära, som dog i moralpolisens förvar i september 2022 för att ha visat lite hår under sin hijab. Protesterna var rikstäckande och leddes av kvinnor.

Siffrorna varierar, men 550-750 personer dödades av iranska säkerhetsstyrkor. 20.000-30.000 arresterades, många torterades och våldtogs.

Enligt trovärdiga rapporter från människorättsorganisationer har minst 49 kvinnor och 68 barn dödats.

Det är denna kamp som Sneve Martinussen och hennes kollegor på Løvebakken hyllar, så länge de inte behöver stå sida vid sida med kvinnorna och barnen på Irans gator.

Eller så länge kvinnornas kamp inte utmanar godhetsapostlarnas skeva utrikespolitiska världsbild.

Fem av dem på NCRI:s kvinnokommittés lista:

Det är lätt att stå med plakat i Oslo och säga att friheten måste komma inifrån, från folket. Det är mycket svårare att inse att den redan gör det och att de kvinnor som för denna kamp inte får stöd, utan kulor, fängelsestraff och våldtäkt.

I Norge är hijaben en symbol för frihet

I dagens Iran är hijaben inte ett val, det är ett tvång. Samma hijab som många kvinnor i Norge, inklusive i det norska parlamentet, bär som en symbol för frihet används i Iran som ett verktyg för förtryck. Den upprätthålls av statens maktapparat: polis, domstolar och fängelser.

Den iranska staten använder inte bara fysiskt våld. Den använder lagen för att beröva kvinnor grundläggande rättigheter som vi kvinnor i väst tar för givna.

En kvinna som vill lämna sin misshandlande man kan nekas ekonomiskt stöd. Kvinnor måste bo där deras män bestämmer. En far som dödar sin dotter i ett ”hedersmord” får ofta ett lindrigt straff eller inget straff alls, medan en kvinna som tar av sig sin hijab kan få tio års fängelse.

Världens farligaste land för kvinnor

Iran är för närvarande en av de farligaste platserna i världen att vara kvinna på. Enligt en rapport från NCRI har hundratals kvinnor och barn dödats i hedersmord.

Men data visar också att statligt sponsrat våld och övergrepp mot iranska kvinnor är betydligt vanligare än våld inom familjen.

Iran är det land som avrättar flest kvinnor i världen, varav många har fallit offer för barnäktenskap och våld i hemmet och har dömts i orättvisa och partiska rättegångar.

Avrättningarna sker över hela landet, från Teheran till Shiraz, från Nikshahr till Mashhad. Antalet kvinnomord ökar varje år och många registreras aldrig eftersom rättssystemet skyddar gärningsmännen.

Det finns bara 27 kvinnojourer i hela landet och många av dem vägrar att ta emot flickor under 18 år. Mödrar som söker hjälp måste lämna kvar sina söner, annars får de inget skydd.

Flickor så unga som 7 år gifts bort och dödas ofta senare av sina makar eller familjemedlemmar.

Ditt stöd till Irans kvinnor är spel för galleriet

Det som Rødt och andra kallar stöd är ett spel för galleriet. Man kan inte ”stå på kvinnornas sida” i Iran i teorin och samtidigt vända dem ryggen bara för att deras kamp inte passar in i norska politikers världsbild.

Det är inte USA som hotar kvinnors liv i Iran. Det är regimen.

Och om de verkligen stödde kvinnor skulle de inte hylla hijaben som en symbol för frihet, medan kvinnor i Iran misshandlas, fängslas och dödas för att de tar av sig den.

Nästa gång Marie Sneve Martinussen och andra i norska Stortinget talar om kvinnors rättigheter i Iran bör de därför först säga namnen högt:

Mahsa Amini. Hadis Najafi. Nika Shakarami. Hajar Abbasi. Minoo Majidi. Ghazaleh Chelavi. Hananaeh Kia. Hadis. Mahsa Mogouyi. Sarina Esmaelzadeh.

Och de hundratals namnlösa människor som aldrig fick säga vad frihet betydde för dem, eftersom de ströps till tystnad, slogs ihjäl eller sköts i protest.

Alla bilder kommer från NCRI:s kvinnokommitté. Förra året publicerade de en lista över kvinnor och flickor som förlorade sina liv under protesterna i Iran 2022.

Listan över kvinnor och flickor som dödades under upproret i Iran