×

Ur flödet/i korthet

Dagen efter USA:s attack mot Irans kärnanläggningar befann vi oss mitt i en politisk kraftmätning.

Ledande amerikanska demokrater, inklusive den tidigare talmannen i representanthuset Nancy Pelosi, den frispråkiga Alexandria Ocasio-Cortez och den tidigare presidentkandidaten Bernie Sanders, gråter ut över den ondska som Trump har släppt lös genom att stoppa den teokratiska regimens kärnvapenplaner. Vissa demokrater anser att Trump borde ställas inför riksrätt, men det är inte förvånande, eftersom det är vad de tror 24 timmar om dygnet, oavsett vad han gör.

Trump-kritiker både i det demokratiska partiet och bland isolationistiska republikaner varnar för ett brett spektrum av motåtgärder som Teheran skulle kunna ta till, inklusive attacker mot amerikanska baser i Mellanöstern, där 40.000 amerikanska soldater är stationerade, och terroristattacker i USA.

Det sista alternativet är högst tänkbart, eftersom Joe Biden medvetet lät miljontals illegala invandrare strömma in i USA – många av dem iranier och andra agenter för Teheran, som har haft gott om tid att förbereda spektakulära attacker som den som fick tvillingtornen i New York att rasa 2001.

Exalterade demokrater säger att Trump har brutit mot konstitutionen genom att inte få till stånd en formell krigsförklaring i kongressen. Det är värt att notera att Trump inte har startat ett krig mot Iran. Kriget var igång långt innan han blev president. Som bekant har mullorna sedan 1979 proklamerat ”död åt Israel, död åt Amerika” och Allahs män i Teheran har gång på gång i praktiken visat att dessa hot måste tas på allvar.

Hittills har Iran huvudsakligen fört kriget med hjälp av olika legoarméer som Hizbollah, Hamas och Houthis, medan terroristledarna har kunnat sitta tryggt i Teheran, i vetskap om att ingen skulle ställa dem till svars. Amerikanska presidenter har i årtionden sagt att Iran aldrig får tillåtas skaffa kärnvapen, men ingen har gjort något effektivt för att förhindra det.

I ljuset av detta kan mullorna ha trott att Trump skulle vara lika viljelös som sina föregångare. Nu vet de bättre. Det gör också flera andra onda aktörer i Moskva, Peking och på andra håll: Det är inte tillrådligt att bråka med USA:s president.

Sedan Trumps inträde i Vita huset den 20 januari har USA:s utrikes- och säkerhetspolitik ställts på huvudet. Den nuvarande presidenten har i handling visat att han inte bluffar. När han säger att mullorna inte får tillåtas skaffa kärnvapen menar han det som Irans högste ledare Ali Khamenei och hans medbrottslingar tyvärr måste erkänna. Och om de tar till militär vedergällning eller terror, har Trump otvetydigt förklarat att så många olyckor kommer att regna över dem att de kommer att önska att de hade behållit sina huvuden. Trump är fortfarande engagerad i fredssamtal, men det är inte mullorna.

Som nämnts finns det en debatt om huruvida Operation Midnight Hammer var laglig. Om man läser War Powers Act, som antogs av kongressen 1973, måste man dra slutsatsen att den var det. Lagen säger helt enkelt att regeringen måste informera kongressen inom 48 timmar efter en militär aktion, och i det här fallet skedde det i samma ögonblick som de amerikanska planen var ute ur iranskt luftrum. Naturligtvis kunde den amerikanska regeringen inte informera kongressen om sina avsikter i förväg, för då skulle antiamerikanska och islamofobiska demokrater ha rusat till medierna för att varna Teheran för den förestående attacken.

Det är högst troligt att Irans heliga män kommer att göra vad som helst för att rädda åtminstone den sista gnutta trovärdighet de har kvar. De hotar att stänga Hormuzsundet, genom vilket en stor del av världens olja passerar. Det är inte troligt att de kommer att ha någon större framgång med det, eftersom de kommer att ställas inför starka amerikanska flottstyrkor som den amerikanska 5:e flottan, som är baserad i Bahrain. Förutom att förstöra sin egen ekonomi kommer de också att ha Kina att kämpa mot, eftersom Mellanriket är den största köparen av Irans olja.

Trumps beslutsamma agerande är inte utan risk. Men som den pensionerade generalen Jack Keane påpekar finns det en annan fråga som måste ställas: vilka är riskerna med att inte vidta åtgärder?