Har Europas ungdomar gett upp hoppet om demokrati? Den senaste YouGov-undersökningen av Generation Z (födda mellan 1997 och 2012) visar att endast 57 procent nu stöder demokratiska styrelseformer.

Medan en av fem föredrar auktoritärism

I Frankrike, Spanien och Polen är det bara cirka hälften av ungdomarna som stöder demokrati. Och kritiken mot EU ökar också: 39 procent säger att EU inte är särskilt demokratiskt. De ser Europa som mindre inflytelserikt än de auktoritära krafterna i Ryssland och Kina.

Det är vad Daniel Johnson skriver i The Telegraph. Han menar att den första generationen som har levt hela sitt liv under efterkrigstiden är djupt desillusionerad över de friheter som deras föräldrar omfamnade när Berlinmuren föll 1989.

Det är eliterna som bär skulden. För som alla vet: Berlinmurens fall var i princip som Potemkinkins kulisser, en charad. En Potemkinkuliss är en term som används för en falsk fasad eller konstruktion som är avsedd att dölja det verkliga tillståndet eller dölja något obehagligt.

Nu representeras Potemkinkulissen av den socialism och girighet som fick politikernas välsignelse att invadera Europa, särskilt Norge och Sverige. Sammanhållning och gemenskap håller snabbt på att utplånas av massinvandringen.

Väljarna är inte oskyldiga, det är trots allt många av oss som har röstat för denna moderna Potemkinkuliss.

Nu är det britternas tur, with a vengeance.

Unga män i synnerhet är både pessimistiska och arga. Man får hoppas att de har skrivit under samtyckeslagen om rätten till sin aggression.

Bland dem som ser sig som missgynnade är det bara en av tre som stöder demokratin.

Varför har Europa, som lovade så mycket, visat sig vara en sådan besvikelse för en generation som har njutit av demokratins frukter?

Svaret är ganska uppenbart för undertecknad: EU avskaffade nationalstaterna i en dröm om ”gemenskap” och fred. Men den gemenskapen styrs av odemokratiska demokrater i Bryssel som aldrig träffar vanligt folk och som har invaderat miljontals människor som inte har något som helst intresse av någon form av gemenskap, utan som mest bara vill ha våra pengar, trakassera våra flickor och misshandla våra söner.

NB: Det finns naturligtvis gott om undantag, men vågen av våld och våldtäkter och sociala transfereringar (finansierade av allt fattigare skattebetalare) visar konturerna. Kostnaden för massinvandringen för de få norrmän som fortfarande arbetar är förmodligen i storleksordningen 400-500 miljarder norska kronor varje år, beroende på hur man räknar. Som svensken sa: Vad fan får vi för pengarna?

Nationella politiker, oavsett om det är i Storbritannien, Sverige eller Norge, kan knappast avsäga sig ansvaret tillräckligt snabbt. Det är så en civilisation faller sönder och romarrikets fall blir bara en liten fotnot i historien.

Självbelåtna och inkompetenta eliter har lett kontinenten i fördärvet. Panikslagna av pandemin och klimathysterin avskaffade de demokratin utan att tveka. Förödmjukad av Trump och hotad av Putin har Europa aldrig känt sig (eller varit) svagare eller mer irrelevant.

I en sådan situation låter diktatur nästan som en förbättring. Det är ju trots allt så: Det är bättre att ha en diktatur som tjänar nationens intressen än en teknokrati som inte kunde bry sig mindre om de medborgare som den är tänkt att styra och ta hand om.

Det antogs att nazisterna hade vaccinerat tyskar mot autokrater. Ändå röstar många människor nu på extrema vänster- och högerpartier. Nästan två tredjedelar av de unga tyskarna ser demokratin som hotad.

AfD är alltså ett högerextremt parti, säger Johnson. Men de verkliga extremisterna har full kontroll i Bryssel, London, Berlin, Stockholm och Oslo.

Som vanligt leder Tyskland kapplöpningen mot katastrofen, framför allt tack vare Angela Merkel, men också Olaf Scholz. Kan Merz erbjuda något hopp för Europas viktigaste land? Tja, jag tvivlar på det.

Friedrich Merz, den nya konservativa kanslern, har en tuff kamp framför sig för att övertyga dem om att hans regering verkligen kommer att vara annorlunda. Hans löfte om att skapa Europas största armé för att upprätthålla NATO: s trovärdighet har hälsats med förfäran av unga tyskar som kanske måste kämpa för sitt land.

I Italien säger en fjärdedel av ungdomarna att de är trötta på den instabila demokrati som har tillåtit massinvandring och stulit deras framtidsutsikter. Endast Giorgia Meloni och hennes Fratelli d’Italia (Italiens bröder) är tillräckligt auktoritära för att avvärja en återuppståndelse av Mussolinis fascism.

I Frankrike står striden mellan den vänsterextreme demagogen Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen, som har berövats rätten att engagera sig politiskt. Le Pen kommer att behöva förlita sig på sin musketör Jordan Bardella.

Efter sju år av Emmanuel Macrons hållning ligger mitten av fransk politik öde, med socialister, liberaler och gaullister nästan utrotade.

Franska ungdomar drömmer om en stark man, generaler som Napoleon eller Charles de Gaulle. Demokrati ses i bästa fall som ett privilegium för självcentrerade teknokrater, som ett spel för galleriet.

Europas intellektuella förkastar den västerländska civilisationens storhet. Fokus ligger på avkolonisering, ras och kön, det som den amerikanske historikern Fritz Stern kallade ”politikens kulturella förtvivlan”.

I sin förvirrade desperation ignorerar europeiska ungdomar ukrainarnas lidande och väljer i stället att bli Hamas-anhängare. Palestinska flaggor har blivit ett fuskblad på nedskräpade universitet, och Israel, den enda ledstjärnan för frihet och demokrati i Mellanöstern, har demoniserats till den punkt där ilska över ett fabricerat ”folkmord” förvandlas till öppen antisemitism och protestmarscher eskalerar till terrorism.

Palestine Actions attack på Brize Norton är bara den senaste i en serie incidenter i Europa där våld mot individer och staten har normaliserats i strävan efter ”rättvisa” för Gaza.

Pro-palestinska demonstranter skadar RAF-plan på Brize Norton

När djup desillusionering med demokrati och rättsstatsprincipen kombineras med rättfärdigandet av våld för politiska syften är det en kort väg till diktatur. Allt som saknas är en kult kring en auktoritär personlighet – och ökningen av sociala medier ger möjlighet att skapa sådana kulter.

Europa närmar sig ekonomisk, politisk och demografisk kollaps. I dag såg jag en Youtuber som hävdade att över 80 procent av ungdomarna under 18 år i Belgiens huvudstad är invandrare (eller barn till invandrare). Jag vet inte om det är sant, men siffrorna från London visar i vilken riktning Europa rör sig.

Scenerna från Glastonbury i helgen, med slagord som ”Död åt IDF”, påminner om de två minuter av hat som beskrivs i George Orwells Nineteen Eighty-Four:

”En hemsk extas av rädsla och hämndlystnad, en önskan att döda, tortera, krossa ansikten med en slägga, tycktes strömma genom hela gruppen människor som en elektrisk ström och förvandlade till och med den som motsatte sig den till en grimaserande, skrikande galning.”

Starka reaktioner efter uttalat judehat på Glastonbury

Nobelpristagaren Elias Canetti är en judisk flykting från nazismen, mest känd för sin avhandling från 1960, ”Crowds and Power”. Han menade att människor inte ens behövde befinna sig på samma plats, som vid Nürnbergmötena, för att smälta samman till en hatfylld mobb. På så sätt föregrep Canetti sociala medier.

Som svar på Canettis profetiska arbete skrev poeten Geoffrey Hill:

– Men hör detta: det som är svårt bevarar demokratin; du visar respekt för medborgarnas intelligens.

Johnson kan inte undvika en attack på Donald Trump.

En fördummad generation är ett lätt byte för dem som efterliknar Trump och, som han, öppet föraktar vårt politiska system.

Finns det demokratiskt sinnade och förnuftiga människor i Europa som inte föraktar det ruttna politiska system som vi lever som slavar under?

Unga människor är trötta på och frestas av vad Johnson kallar ”populismens flöjtspelare”, från Alice Weidel i AfD till Nigel Farage i Reform UK.

Sådana politiker kommer sannolikt att bli Putins hantlangare, skriver han. Om du inte vill förstöra Europas familjer, men samtidigt inte vill skicka dina 18-åringar till döden i Kursk eller Donbas, är du fångad av populismen! Detta sägs samtidigt som både britter och norrmän själva upplever en massinvasion, år efter år, och gatorna i Norges (och Storbritanniens) städer inte längre är säkra.

Under alltför lång tid har den politiska klassen använt demokratin som ett vapen till sin egen fördel. Är det Europas ättlingar, den unga folkmassan, som nu vänder sig mot despoterna?” frågar Johnson avslutningsvis.

Personligen skulle jag säga: Unga människor har knappast förlorat tron på sann demokrati. Men i Europa har demokratin avskaffats. Du kan våldta flickor i åratal och få några månader i fängelse. Men om du skriver en ”felaktig” tweet en timme efter att en rwandisk invandrare slaktat tre småflickor i Southport är straffet brutalt och långvarigt.

Demokrati är, som Clint Eastwood uttryckte det i ”Heartbreak Ridge”, mycket bättre än allt som kommer i andra hand. Biden gjorde ett klumpigt försök att kopiera Clint själv, men missade helt målet (Democracy, it’s never been good… perfect – but is worth fighting for!)

Det är ganska avslöjande att Biden säger att demokratin inte är ”good”. Detta är mer än a slip of the tongue. Biden gjorde bara samma sak som han har gjort i hela sitt patetiska och korrupta liv.

Olyckligtvis finns det få spår av demokrati i dagens skakiga och trasiga Europa. Vi norrmän måste underkasta oss EU:s tyranni, trots två folkomröstningar som sagt ett tydligt NEJ. Vi kan inte längre uttrycka våra åsikter utan att riskera bestraffning.

Är det verkligen någon som tror att vi kommer att få hjälp av arabstaterna när det plötsligt är vi som är u-länder?