
Skampålen är tillbaka – och Drammens Tidende saluför den med stolthet.
Så var vi där igen. Inte med kritisk journalistik, inte med grävande avslöjanden, utan med ett nytt lågvattenmärke i modern mediepraxis: skampålejournalistik, där journalisten tar på sig rollen som åklagare, domare och bödel – och den anklagades enda brott är att ha uttryckt en åsikt i ett kommentarsfält.
Drammens Tidende har alltså valt att använda sommarens tröghet i nyhetsbilden som ett sätt att göra en poäng.
Drammens Tidende har alltså valt att använda sommarens nyhetströghet för att ”söka upp människorna i kommentarsfältet”. Det låter nästan som en human interest-rapport. Men nej – detta är inte ett försök att förstå vad vanliga människor faktiskt tycker. Det är en offentlig förödmjukelse förklädd till social upplysning.
Fullständigt namn, foto och bostadsort publiceras för hela Norges digitala grannskap. Varför är det så? För att vissa människor är kritiska till Pride. Vi talar inte om hot eller hets mot folkgrupp – vi talar om skepsis mot hur sexualitet och identitet lindas in i regnbågsflaggor och tvingas på barn. För detta har de nu förlorat sin rätt till privatliv.
Pressens nya ideal: Straffa vanliga medborgare för felaktiga tankar
Så vi har kommit till den punkt där media skyddar våldtäktsmäns identitet, men smutskastar småbarnsföräldrar för att de tycker att Pride har gått för långt. Det är ett groteskt maktmissbruk. Och det sker under täckmantel av att ”lyfta debatten”.
Det här är inte en debatt, det är en varning.
”Håll käften, annars kommer vi efter dig med ditt namn, din kamera och din rätt att publicera.”
Att journalisten i fråga kallas ”korkad” av den intervjuade är närmast poetisk rättvisa. För det krävs faktiskt en betydande grad av intellektuell tillplattning för att tro att detta är journalistik. De är inte yttrandefrihetens väktare – de är den nya åsiktspolisen.
När journalister blir mobbare med presskort
Möjligen är det mest skrämmande inte själva hängningen, utan tystnaden från resten av den norska pressen. Var finns de kollegiala reaktionerna, kritiken av metodiken eller bara en gnutta reflektion över pressens makt och ansvar?
Om du trodde att den offentliga skampålen var något vi lämnade på torget på medeltiden, så har du fel. I dag är den digital, distribueras online och redigeras av sommarpraktikanter med en identitetspolitisk kompass. Den drivs av rädsla och tvingar fram en sak: ideologisk konformitet.
Det räcker inte längre att avhålla sig från hatpropaganda. Du måste mena rätt sak. Med entusiasm. Och utan reservationer.
Yttrandefrihet är inte till för de lydiga – det är till för de oliktänkande
Drammens Tidende må ha glömt det, men pressens samhällsuppdrag handlar om att skydda de svaga, ställa makten till svars och främja meningsutbyte. Inte att jaga vanliga människor med kameror och anteckningsblock för att de uttrycker en impopulär åsikt.
Det kan mycket väl vara så att vissa kommentarer var spetsigt formulerade. Men det är just därför vi har yttrandefrihet – för att skydda åsikter som inte passar in i redaktionens ideologiska ramverk.
Så till Drammens Tidende: Om ni verkligen vill bidra till en öppen och ärlig debatt om kön, identitet och barns uppväxtvillkor: Bjud in till debatt. Ställ kritiska frågor. Tolerera meningsskiljaktigheter.
Gå inte hem till människor som inte gjort något annat än att uttrycka åsikter ni inte gillar – med avsikt att göra dem till offer för en moralisk mobb.
Vi har fått nog av det. Nog av censur. Nog av skrämselpropaganda. Nog av journalistik på ren ideologisk autopilot.
Ni har glömt vad journalistik ska vara. Vi har inte glömt vad frihet är.