Det är inte bara ett brittiskt fenomen.

Också i Danmark är ateismen på tillbakagång som en våg som drar sig tillbaka från stranden. Som en dansk pastor i Vesterbro noterar knackar nu ”vanliga unga människor utan kyrklig bakgrund!” på kyrkdörrarna med en direkt nyfikenhet som överraskar: ”Hur läser man Bibeln? Vad kan tron ge mig?”

I det mest sekulariserade århundradet återvänder människor i Väst till kristendomen. Inte på grund av nostalgi, utan av nödvändighet.

Från tomhet till fundament

Den brittiska rapporten dokumenterar att många nya kyrkobesökare har ”allt”: karriär, ekonomi, sociala relationer. Ändå upplever de en grundläggande tomhet som det sekulära samhället inte kan fylla. Komikern Casper Christensen är förmodligen det mest kända danska exemplet. Hans utveckling från festande och drogmissbruk till kristen tro illustrerar ett bredare mönster: Även efter att ha uppnått allt som modernitetens föråldrade löften garanterar saknas något grundläggande.

Denna strävan slår an kärnan i modernitetens kris. Kulturrelativismen har berövat många deras kulturella grundvalar. Individualismen har reducerat människan till en konsument av upplevelser. Resultatet är inte frihet, utan alienation – särskilt för unga män som försöker hitta sin plats i livet.

Kristendomen erbjuder motsatsen: objektiva sanningar som inte är beroende av dagens mode eller personliga önskningar. För människor som är trötta på att uppfinna meningen med livet för sig själva blir tron en befrielse från bördan att ständigt behöva skapa sig själva.

Maskulinitet som mission

Det är ingen tillfällighet att män är i framkant av denna rörelse.

I årtionden har progressiva röster predikat att maskulinitet är giftigt och uppmanat män att skämmas för sin natur. Moderniteten har bedövat samvetet och berövat männen deras traditionella roll. Kristendomen vänder upp och ner på denna logik och kallar maskulinitet för en gåva som ska användas för att tjäna.

Den kristne mannen får ett uppdrag: att vara familjeförsörjare, beskyddare och ledare för familjen – inte som en tyrannisk härskare, utan som en tjänare till dem han älskar. Denna kombination av auktoritet och ansvar tilltalar män som längtar efter att göra en konstruktiv insats i världen. Ett reportage i Weekendavisen visar att det handlar om att bli en god far och make och finna ro i att uppträda korrekt.

Kyrkans manliga gemenskap erbjuder en fästning mot ensamhetens stormar, ett brödraskap i stället för konkurrens. Här kan män dela med sig av både segrar och nederlag utan att vara rädda för att bli dömda. Detta står i skarp kontrast till det sekulära samhällets brutala kamp, där svaghet är något man visar upp på egen risk.

Traditionens vägvisare

Männens återkomst till kyrkan handlar, tror jag, om mer än personlig komfort. Det handlar om kulturell självbevarelsedrift. Traditionen kallar hem sina söner. När kristendomen har varit hörnstenen i den västerländska civilisationen i århundraden, representerar dess kollaps inte bara en religiös förändring utan också en civilisatorisk nedbrytning.

Mångkulturalismens fragmentering är ett hot mot den gemensamma grund som binder samman samhället. Kristendomen, å andra sidan, erbjuder både frälsning och gemenskap som överskrider skiljelinjerna mellan ras, klass, region och land.

Den lokala kyrkan förankrar människor i en konkret gemenskap, medan den universella kyrkan knyter dem till en tradition som spänner över kontinenter och årtusenden. I globaliseringens rotlösa tidsålder är detta ett kraftfullt motgift.

Motkultur eller mainstream?

Det finns också en upprorisk impuls i vändningen mot kyrkan. Där 1960-talets rebeller fann exotisk inspiration i österländska religioner, ser dagens rebeller kristendomen som ett alternativ till relativismens tomhet.

Denna dynamik bidrar till att förklara rörelsens särskilda dragningskraft på unga män. Män söker både mening och gemenskap. De söker inte konformitet utan äkthet. I ett samhälle som har rutiniserat upproret mot traditionen blir traditionen i sig revolutionär. Som Mikael Wandt Laursen, avgående generalsekreterare för FrikirkeNet, påpekar, skapas inte identitet genom att ”blicka inåt”, utan genom att förankra sig i ”tro, kultur och traditioner”.

Rörelsen drivs inte av auktoritära strukturer eller karismatiska ledare, utan växer från grunden. ”The Quiet Revival”, eftersom den sker utan stora kampanjer eller offentligt drama.

När män frivilligt söker ansvar, engagemang och gemenskap bör samhället stödja dem. Kyrkans värderingar om familj, arbete och socialt ansvar är inte en civilisatorisk vinst. De unga män som återupptäcker kyrkorna leder vägen ut ur modernitetens återvändsgränd och tillbaka till det som är verkligt, för det fungerar.