En storskalig kampanj känd som ”Operation Raising the Colours” sprider sig över Storbritannien: Brittiska och engelska flaggor kommer att hissas i städer och tätorter för att visa myndigheterna att landet fortfarande är brittiskt.

Oförutsägbart nog möts detta av brunsmetning och förbud. Men när britterna väl vaknar kan de vara svåra att hålla tillbaka. Är det här början på en fredlig revolution?

Det började i Birmingham, som min kollega Erling Marthinsen skrev om tidigare denna månad:

”Invånarna i Birmingham har tillbringat de senaste två veckorna med att hänga hundratals Union Jack- och St George-flaggor på stadens gator i en ”patriotisk uppvisning”. Nu har det Labour-styrda stadsfullmäktige beordrat att flaggorna ska tas bort från lyktstolpar. Enligt The Telegraph hävdar kommunen att flaggorna utgör en ’risk’ för fotgängare och bilister trots att de är upp till 7,5 meter över marken. ”Att placera obehöriga tillbehör på gatumöbler, särskilt höga strukturer som lyktstolpar, kan vara farligt”, säger kommunen i ett pressmeddelande.

Detta har fortsatt i Bradford, Newcastle, Norwich och Isle of Wight, där till och med rondeller har målats över med St George-flaggan. I åratal har människor låtit dekorera sina offentliga platser med Pride-flaggor, och på senare tid ukrainska flaggor och palestinska flaggor. Dessa utgjorde ingen fara för allmänheten; dubbelmoralen är lätt att avslöja.

Det är tydligt att regeringen inte gillar flaggning med patriotiska flaggor, punkt slut. Premiärminister Keir Starmer gjorde ett halvhjärtat försök att mildra slaget genom att via en talesman uttala att han stödde människor som flaggar med engelska flaggor. ”Absolut”, var svaret på frågan om han stödde dem. ”Vi hissar engelska flaggor över hela Downing Street varje gång det engelska fotbollslaget, både män och kvinnor, är ute och försöker vinna matcher åt oss.” Han kommenterade dock inte situationen i de Labourstyrda kommunerna, där flaggkriget pågår.

Från Cool Britannia till tabu

Storbritannien har haft en komplex relation till sina flaggor. St Georges flagga, som är den engelska nationens flagga, har länge varit kontroversiell. Den har förknippats med fotbollshuliganer och högerextrema nationalister, eller med ”country idiots” och de lägre klasserna. Men på senare år har den återtagits som en fredlig, enande symbol, som den walesiska flaggan – Y Ddraig Goch (”den röda draken”) och den skotska flaggan – St Andrews-korset – ses i sina respektive länder.

Det är ingen nyhet att Union Jack, som består av element från alla tre flaggorna, har kritiserats för att vara splittrande och högerextrem. Flaggan har under många år varit en naturlig del av alla slags evenemang, från officiella tillställningar till folkfester. Den har också varit populär i popkulturen och förekommit på allt från kuddar till muggar och T-shirts utan att någon har reagerat. Cool Britannia blev ett välkänt ord på 1990-talet, när britpopen slog igenom med band som Oasis och Spice Girls och filmer som ”Austin Powers” och ”Fyra bröllop och en begravning” var populära. Nationell stolthet var både cool och självklar utan att någon kände sig kränkt.

Dessa dagar är över. Nu skickas flickor som bär Union Jack-klänningar för att fira den brittiska identiteten hem från skolan och kvinnor som bär flaggklänningar serveras inte i barer. Och nationens flagga tas bort från offentliga platser.

”Engelsmännen”, sade en gång den konservative filosofen Roger Scruton, ”är ovilliga att visa sin identitet; de är ovilliga att sjunga sin nationalsång, att vifta med sina flaggor eller att bekräfta sin nationella tillhörighet.” (”England and the Need for Nations”) Detta var inte positivt, enligt Scruton. Han påpekade att engelsmännen har ett obekvämt förhållande till nationella symboler och till och med känner sig generade av offentliga uppvisningar av nationell stolthet som är vanliga i till exempel USA.

Detta är resultatet av en kombination av koloniala arv med postkolonial skuld, massinvandring och en form av mångkulturalism som prioriterar minoriteter framför majoriteten. Framväxten av en så kallad progressiv elit har också lett till ett tabu kring flaggning. Som bekant är den progressiva eliten inte nationalister, utan globalister. Scruton menade att flaggor kunde ha varit ett kraftfullt förenande emblem som symboliserade delad identitet, historia och minne. Istället har det blivit tvärtom.

För dem som hänger flaggorna är det ett sätt att protestera – fredligt. Istället för att vandalisera väljer de motsatsen: De dekorerar gatorna med vad de tycker är vackert. Flaggorna är en symbol för det land de älskar, inte för det land som håller på att växa fram ur de senaste decenniernas mångkulturella experiment.

Folket har fått nog

Gruppens medlemmar har lovat att intensifiera sin kampanj och förnekar att de skulle vara aggressiva. ”Det finns inget aggressivt med att flagga”, skrev Tony Johnson på Facebook, enligt Daily Mail. ”Det är en banderoll, ett emblem och ett tecken på patriotism, inget annat.

”Tror vi att de kommer att nicka och säga ’fair enough’. Brittiska flaggor är verkligen mycket farliga, även när de vajar försiktigt 25 meter ovanför våra huvuden”, frågar Matt Goodwin ironiskt. ”Eller kommer det att förstärka övertygelsen om att a) det här landet styrs av människor som föraktar det och b) att de lever i ett tudelat samhälle, eftersom kommunfullmäktige samma vecka har beslutat att lysa upp biblioteket i Birmingham, först i den pakistanska flaggans färger och sedan i den indiska flaggans färger, för att fira att de två länderna blivit självständiga?

Storbritannien har blivit en tryckkokare. Det varnas för ett nära förestående inbördeskrig, omfattande upplopp och en allmän missnöjesstämning som kommer att leda till en rungande seger för Reform UK vid nästa val om Labour inte lyckas vända utvecklingen och minska invandringen. En namninsamling som undertecknats av mer än 150.000 personer kräver att migranthotellen stängs och att de asylsökande som bor där deporteras. Demonstrationerna utanför migranthotellen talar också sitt tydliga språk.

Operationen ”Raising the Colours” är en viktig symbolisk handling i detta avseende. Utan ord, och utan våld, understryker flaggorna att landet fortfarande är brittiskt. Inte palestinskt, och inte indiskt eller pakistanskt.

I den lilla byn Charing i reformstyrda Kent får flaggorna vaja i fred. Året runt – med undantag för julen då det istället är färgglada lampor – är gatorna dekorerade med små Union Jack-flaggor. Flaggorna är pricken över i:et och dekorerar de pastellfärgade husen från Henrik VIII:s tid. De är en naturlig del av bybilden, precis som de ska vara.

I Charing respekterar även de som kommer utanför Kent och England det faktum att de bor i en engelsk by. Den indiska familjen som driver butiken på hörnet river dem inte eller protesterar på annat sätt – de är glada över att bo i en fredlig, idyllisk del av England där invånarna och välgörenhetsorganisationen använder flaggan som den var avsedd – för att förena, inte för att splittra. Sir Roger Scruton skulle ha trivts i Charing.