Situationen i Ukraina är hopplös. Det finns inget som tyder på att någon av parterna kan uppnå sina ursprungliga mål. Ukraina kan inte kasta ut ryssarna helt och hållet, och Ryssland kan inte dominera hela Ukraina och har svårt att kontrollera sina annekterade territorier.

Kriget fortsätter ändå med dagliga förluster av människoliv och förstörelse, medan europeiska politiker och opinionsbildare hävdar att det bara finns en acceptabel lösning: total seger.

”Kriget är över först när Ukraina vinner”, har Danmarks statsminister Mette Frederiksen förklarat, och hennes uttalande har upprepats som ett mantra av analytiker och kommentatorer. Men detta synsätt är ingen expertanalys. Det är politik förklädd till strategi. Verkligheten är mer komplex och långt mindre tillfredsställande än vad de officiella budskapen ger sken av.

”Vad var det vi sa?”

I ”Frihedsbrevet” uttrycker den tidigare toppdiplomaten Friis Arne Petersen det som många tänker, men få vågar säga: De realister som blev skandaliserade för att de varnade för kriget har fått rätt. «Vad var det vi sa?» Det kommer inte att sluta väl för Ukraina, och internationella kriser kan inte lösas med moral.

Friis Arne Petersens kritik slår mot en utbredd attityd: tendensen att förväxla önskade resultat med sannolika resultat. När politiska ledare förklarar att Ukraina bör vinna för att det är det moraliskt rätta att göra, bortser de från de militära och geopolitiska realiteter som begränsar möjligheterna att uppnå detta mål. Resultatet blir en politik som bygger på önsketänkande och hejaramsor snarare än strategisk analys.

Tragisk realism som ett nödvändigt korrektiv

Vad man kan kalla tragisk realism erbjuder ett mer nyktert alternativ.

Detta synsätt, som har sina rötter i den antika grekiska tragedin, erkänner den obekväma sanningen att ledare ofta står inför dilemman utan bra lösningar. Det finns bara val mellan större och mindre onda ting. Som krigskorrespondenten Robert D. Kaplan har uttryckt det: ”Man måste tänka tragiskt för att undvika det tragiska.

Den tragiska dimensionen av Ukrainakonflikten är kollisionen mellan olika legitima värden som inte kan uppnås samtidigt. Ukrainas territoriella integritet och rätt till självbestämmande är ett gott. Fred och stabilitet i Europa är också ett gott. Men kampen för det förstnämnda riskerar att förstöra möjligheten till det sistnämnda.

Säkerhetsdilemmat

Kärnan är säkerhetsdilemmat. NATO:s expansion österut sågs av västvärlden som en legitim säkerhetsåtgärd, men av Ryssland uppfattades den som ett existentiellt hot. Resultatet blev rädsla och misstro, vilket i slutändan utlöste det krig som NATO-utvidgningen var tänkt att förhindra. Skillnaden mellan avsikt och konsekvens kunde inte ha varit större och mer tragisk.

En av de grundläggande insikterna i tragisk realism är att frånvaron av ordning ofta är värre än orättvisa, eftersom ordning är förutsättningen för alla andra varor, inklusive frihet och rättvisa. Denna insikt är obehaglig för dem som föredrar enkla moraliska berättelser, men den är nödvändig för att förstå världens komplexitet.

Den hårda verkligheten

Vi befinner oss nu i en situation där det finns mycket små utsikter till ett varaktigt fredsavtal, eftersom parternas krav är helt oförenliga. Ryssland insisterar på erkännande av suveränitet över de annekterade territorierna, ukrainsk neutralitet och nedrustning. Ukraina och dess västliga anhängare avvisar kategoriskt dessa krav.

Om Ukraina skulle lyckas tvinga bort ryssarna – vilket inte kan uteslutas, tänk bara på USA i Afghanistan och Irak – så finns fortfarande hotet om att Ryssland använder kärnvapen.

Det är därför realister anser att Ukraina nu bör acceptera ett fredsavtal och göra stora kompromisser, eftersom alternativet bara blir värre lidande och ännu större förluster. Detta är inte på något sätt en bra lösning, tvärtom. Den är tragisk. Men det är den minst dåliga lösningen.

Detta perspektiv kolliderar frontalt med det officiella europeiska samförståndet, men är baserat på militära realiteter snarare än önsketänkande.

Kriser är fulla av dilemman

Under tiden skäller européerna på Trump. Men Trump har inga bra alternativ. Att införa sekundära sanktioner mot Ryssland skulle drabba stater som Indien och Kina. Men det är antingen omöjligt eller djupt kontraproduktivt.

En diplomatisk lösning kunde ha nåtts och därmed förhindrat kriget. Men nu är det nästan omöjligt. Därför kommer kriget att avgöras militärt, och Ukraina har ett dåligt militärt läge med allvarliga personalproblem och sjunkande moral.

Det finns en möjlighet att ukrainarna vinner, men det finns en ännu större risk att ryssarna erövrar ännu mer territorium. Det är dilemmat om kriget fortsätter. Men det kommer också att vara fult att ingå ett fredsavtal. Det blir på ryssarnas villkor, eftersom ryssarna sitter med de bästa korten i det utnötningskrig som Ukrainakriget har utvecklats till. Det handlar i första hand om antalet soldater.

Behovet av realistisk nykterhet

Tragisk realism erbjuder inga enkla svar eller moraliskt tillfredsställande lösningar.

Den tvingar oss att erkänna den obekväma sanningen att världen är en ofullkomlig plats där perfekta lösningar är sällsynta och där även välmenande handlingar kan få katastrofala konsekvenser. Detta betyder inte att moralen är likgiltig, utan att politisk moral är komplex och kontextuell.

Lärdomen från kriget i Ukraina är tydlig: Internationella konflikter kan sällan lösas en gång för alla, utan måste hanteras genom tålmodig diplomati över tid. Detta kräver att man accepterar kompromisser och erkänner att alla parters säkerhetsintressen måste beaktas för att uppnå varaktig stabilitet.

I en tid då den offentliga debatten präglas av förenklade moraliska absoluter finns det ett behov av reflektion. Att acceptera det tragiska är inte att överge viktiga värden, utan att erkänna de grundläggande begränsningarna i människans kontroll över historien.