Ett sunt samhälle skulle korrigera sig självt efter tre eller fyra år. När detta inte sker måste man söka ett svar på förfallet i det moderna samhällets värdegrund. Svaret på den till synes irrationella politiken ligger inte i den praktiska politiken utan i en filosofisk doktrin. Tydligast formulerad av filosofen Karl Popper i hans bok Det öppna samhället och dess fiender. Tyvärr har den boken haft alldeles för många okritiska läsare.

De starka gudarnas förtryck

Det har ofta påpekats att det politiska etablissemanget seglar blint mot isberget samtidigt som de sjunger hymner om öppenhetens förträfflighet. I ett av mina första bokbidrag skrev jag om Åbenhedsprofeterne. Men den bästa kritiken kom från den amerikanske filosofen R.R. Reno i hans bok The Return of the Strong Gods. Hans kritik av Popper är skoningslös.

För Popper var öppenhet inte bara ett medel för att skapa ett bättre samhälle, det var ett mål i sig. Att ha gränser, upprätthålla kulturella normer eller diskriminera mellan olika världsbilder sågs som en tillbakagång till barbariet i det ”slutna samhället”. Tro och fosterlandskärlek var mäktiga gudar. Om de inte drevs ut skulle historien återigen sluta med Hitler och Förintelsen.

”Aldrig mer!” blev det öppna samhällets stridsrop.

Men tänk om detta ideal i sig innehåller ett ödesdigert fel? Vad händer om toleransen i ett öppet samhälle förstör de antaganden som ett autentiskt fritt samhälle vilar på?

Renos kritik av Poppers liberalism avslöjar en grundläggande sanning: Samhällen som vill bevara sin frihet måste veta när de ska säga nej och stänga sig.

Öppenhetens självdestruktiva logik

Karl Poppers filosofi byggde på en enkel premiss: Allt ska vara öppet för kritik; ingenting ska stå över rationell diskussion. Denna kritiska rationalism var avsedd att befria människan från dogmer och auktoritet.

Men detta sätt att tänka rymmer en grundläggande paradox: När alla institutioner ständigt debatteras förlorar de sin legitimitet och förmåga att binda samman samhället. Först undermineras institutionerna, sedan fragmenteras samhället och slutligen kollapsar civilisationen.

Ta kyrkan som exempel. När alla dogmer förvandlas till öppna frågor och när prästerna slutar tro – i Danmark minns vi fortfarande Thorkil Grosbøll – då har kyrkorna relativiserat sina grundläggande läror i öppenhetens namn. Tomma kyrkor är resultatet. Sedan en massiv medlemsflykt. En kyrka utan fasta övertygelser blir meningslös.

Detsamma gäller för skolor. När kursplan och kanon avskaffas som förtryckande konstruktioner, och när alla perspektiv förklaras lika giltiga, lämnas eleverna utan en gemensam grund för sin kunskap. Resultatet blir inte större frihet, utan förvirring och slumpmässighet.

Hur ska unga människor kunna orientera sig i världen när samhället inte längre vågar säga vad som är värt att veta?

Även föräldrarnas auktoritet undermineras av öppenhetens logik. När barns ”rättigheter” sätts över föräldrars ansvar och när varje gräns kan anklagas för att vara förtryckande försvinner den struktur som barn behöver för att utvecklas till ansvarstagande vuxna.

Demokratins dolda grundvalar

Poppers stora misstag var att tro att demokratin bara är en debattplattform – ett värdeneutralt system där rationella argument tävlar och det bästa argumentet vinner.

Men som Reno visar vilar demokratin på djupt liggande antaganden som inte i sig kan motiveras rationellt.

Danmarks tillitssamhälle fungerar inte främst på grund av goda argument, utan för att danskarna delar outtalade kulturella normer. I somras slogs jag återigen av hur många bönder som bjuder ut sina grödor till försäljning i vägkantsbodar. När en bilist kör in och betalar ärligt för varorna, och när bonden litar på att varorna inte kommer att stjälas, bygger det på århundraden av delad civilisatorisk erfarenhet.

Detta förtroende kan inte skapas genom rationell diskussion – det måste ärvas och vårdas genom tradition.

Familjen är civilisationens grundcell, inte för att dess överlägsenhet kan bevisas i en debatt, utan för att den genom århundradena har visat sig vara den mest effektiva grunden för uppfostran och omsorg. När alla familjeformer förklaras lika giltiga – från kärnfamiljen till polyamorösa konstellationer – undermineras inte bara familjens stabilitet utan hela samhällets sociala sammanhållning.

Nationen representerar den ödes- och ansvarsgemenskap som demokratin kräver. Utan en känsla av att ”vi är alla i detta tillsammans” blir politiken en kamp mellan intressegrupper snarare än ett försök att främja det gemensamma bästa. Det är därför man inte kan bygga en demokrati på kosmopolitiska principer. Istället kräver det tillhörighet och ömsesidigt engagemang.

Demokrati, tillit, familj och hemland kräver en hög grad av slutenhet.

När allt blir relativt

Poppers öppna samhälle leder oundvikligen till värderelativism. När alla sanningar kan utmanas och alla perspektiv respekteras försvinner möjligheten att säga att vissa saker helt enkelt är bättre än andra.

Det är här som öppenhetens ödesdigra paradox avslöjas: Obegränsad tolerans skapar total intolerans.

Titta på invandringsdebatten. När alla kulturer förklaras vara lika mycket värda blir det omöjligt att kräva integration. Varför ska invandrare anpassa sig till danska normer om deras egna traditioner är lika mycket värda?

Resultatet blir inte harmonisk mångfald, utan parallella samhällen och kulturell fragmentering.

Museernas ”avkolonisering” illustrerar samma logik. När den västerländska kulturen reduceras till en berättelse bland många – och ofta den minst trovärdiga – förlorar samhället sin kulturella självförståelse. Unga danskar får lära sig att skämmas för sitt arv i stället för att bygga vidare på det.

Det konservativa alternativet

Renos kritik av Poppers ideal om det öppna samhället pekar på behovet av ett annat förhållningssätt. Ett förhållningssätt som erkänner traditionens visdom snarare än att avslöja den som förkastlig fördom. Konservativa förstår att samhällen inte kan byggas på rena idéer, utan måste växa organiskt ur historisk erfarenhet.

Auktoritet och hierarki är inte verktyg för förtryck, utan ryggraden i civilisationen. En lärare har auktoritet, inte för att hon förtrycker elever, utan för att hon representerar generationers samlade kunskap.

Konservativa värdesätter tradition eftersom det är ett destillat av vad som fungerar och vad som varar. Att vilja börja om från början med en ren skiffer är inte progressivt, utan barbariskt. Det skulle innebära att man förkastar årtusenden av erfarenhet till förmån för slumpmässiga människors nycker här och nu.

Frihetens sanna villkor

Renos budskap till de konservativa är både varnande och uppmuntrande. Varningen är att det öppna samhällets logik är mycket mer destruktiv än vad många har insett. Den tär på civilisationens grundvalar och lämnar efter sig samhällen som bara är fria på papperet.

Motsatsen till det öppna samhället är inte det slutna samhällets tyranni utan det rotade samhällets visdom. Ett samhälle som känner till sin historia och värnar om sina traditioner är inte mindre fritt. Det är mer fritt eftersom det har bevarat de institutioner och normer som gör verklig frihet möjlig.

Poppers misstag var att tro att öppenhet var slutet. Men öppenhet är bara ett medel. Det öppna samhället måste lära sig att stänga sig från det som förstör det. Annars slutar det med att det öppnar sig för döden. Tack vare Popper vet vi nu att vägen till tyranni är kantad av de bästa intentionerna om öppenhet.