×

Ur flödet/i korthet

Den ökande brottsligheten och den okontrollerade invandringen leder till en politisk våg som det etablerade brittiska systemet inte förmår hejda.

What a difference a year makes.

Så inleder James Frayne en kommentar i The Telegraph, men han borde ha sagt five years, ten years or thirthy years?

Han talar om våldet i samband med förra årets protester, som krävde ett hårdare svar från staten.

Den 4 augusti förra året inledde den nyvalda premiärministern Sir Keir Starmer sitt uttalande om upploppen med att säga:

– Jag fördömer i starkast möjliga ordalag det högerextrema våld som vi har bevittnat i helgen. Jag kommer inte att dra mig för att kalla detta för vad det är: högerextremt våld.

Det här handlar om britter som ogillade att deras döttrar våldtogs eller dödades, som i Southport. Starmer säger till sina medborgare: Ni får helt enkelt stå ut med det.

Demonstrationerna sprider sig över landet och Labourpolitikerna låtsas att de på något sätt förstår demonstranternas oro, särskilt för massinvandringen.

Vice premiärminister Angela Rayner sade nyligen att ”ekonomisk osäkerhet, den snabba avindustrialiseringen, invandringen och effekterna på samhällen och offentliga tjänster [har] en djupgående inverkan på samhället” och att ”höga invandringsnivåer under de senaste tio åren, inklusive illegal invandring [har] haft en inverkan på vårt sociala nätverk och vår sociala sammanhållning”.

Men för några år sedan sade Rayner att Reform UK var ett ”rasistiskt parti” eftersom de vill göra något åt massinvandringen.

Vad ligger bakom förändringen?

Arbetarklassen har ett val

Reform växer massivt, och det förändrar politiken. Reform tar sig in i regeringen. Den vita arbetarklassen vinner politisk makt i Storbritannien, med stöd av många färgade människor som också är missnöjda med fattigdom och kriminalitet.

De etablerade partierna har både misslyckats och förlorat arbetarklassen.

Reforms primära fokus är invandring, vilket ingen vanlig britt uppskattar. Dessutom kapitaliserar de på allmänhetens missnöje med andra viktiga frågor, särskilt brottslighet, misslyckandet med offentliga tjänster och ekonomin.

Arbetarklassmänniskor som inte kan använda privata tjänster, inte ens ibland, kämpar desperat för att få tillgång till det offentliga sjukvårdssystemet.

Många är genuint rädda för hur de ska klara av långvarig sjukdom eller de dagliga utmaningarna med att bli äldre.

Uppgifter från Office for National Statistics i veckan visade att den brittiska befolkningen ökade med mer än 700 000 per år fram till juni 2024, den näst största ökningen sedan rekord började 1949, vilket kommer att ha bidragit till dessa bekymmer.

Det är dessa känslor som kan förändra politiken och maktbalansen i Storbritannien.

Missnöje med Tories och Labour

De stora partierna och deras ledande politiker får skulden. I en opinionsundersökning genomförd av Public First beskrev en arbetarklassdeltagare Storbritannien som ”en krutdurk; det finns mycket uppdämda känslor och frustration just nu.”

Om protesterna, som har ägt rum utanför migranthotell över hela landet, sade en annan deltagare:

– Det är där de bor och de får massor av okända människor in. Det är inte rasistiskt, du är bara orolig för din säkerhet.

En annan kommentar:

– Det måste finnas en omstart och de måste ta itu med detta. Människor måste känna sig trygga i sina samhällen.

Men i dagens Europa är det inte högerextremistiskt att be om säkerhet för sina egna barn på gatorna mellan hemmet, skolan och fotbollsplanen?

En ung man från de lägre klasserna säger som det är.

– Labour, för de är skitstövlar, de skiter i oss, Starmer är en skitstövel.

Fotbollsfans förolämpar Starmer från läktarna, de har fått nog. Och de är många i fotbollens hem. ”Starmer is a wanker” sjöng brittiska fans från läktaren. Märkligt nog var Starmer och politik på fansens sinne under en landslagsmatch.

Och opinionsundersökningarna ger en dyster bild för Starmers Labour.

Både De konservativa och Labour håller på att förlora arbetarklassens förtroende efter oändliga år av svek. Detta till förmån för Reform, som ännu inte har makten att förstöra allt.

Forskning tyder på att ilska ökar. På YouGovs tracker har andelen människor i arbetarklassen som håller med om att inget av de största partierna representerar deras prioriteringar och värderingar ökat från 42 procent 2019 till 56 procent i juni 2025. Under samma period minskade andelen som säger att minst ett parti representerar deras prioriteringar och värderingar från 35 procent till 24 procent.

Ministrar som inte har en aning

Väljarna i arbetarklassen känner sig svikna av Torypartiet och ser ingen hjälp i Labour. Precis som vi upplever i Norge och Sverige.

Labours strateger ser Reform som sin huvudmotståndare. Kanske borde de ha sett den brittiska ekonomiska kollapsen som en viktigare motståndare?

Labour verkar ha för avsikt att alienera sig från arbetarklassens väljare. De tillåter att deras döttrar våldtas av groominggäng och att deras söner misshandlas eller dödas av gängvåld. Överklassen drabbas inte i samma utsträckning; de lever ju bakom lås och bom i områden utan våldsamma invandrare.

Den nya postmoderna klassklyftan går mellan dem som har råd att undkomma massinvandringens konsekvenser och dem som måste offra sina barn.

Politiker ses som lata, människor som bara bryr sig om sig själva. Vem tror egentligen att människor som Gaute Skjervø kommer att hjälpa dem i en kris? Eller Keir Starmer?

Brittisk arbetarklass gör motstånd. De är inte högerextrema eller radikala när de demonstrerar efter att tre flickor under tio år slaktats på en danskurs. Det borde vara förståeligt att människor reagerar när en man från Etiopien sexuellt förgriper sig på en liten flicka bara åtta dagar efter att han illegalt anlänt till The Sceptered Isles.

Det är inte bara ”arbetarklassen” som reagerar, utan även människor från den lägre medelklassen.

Vänsterpolitiker och debattörer skyller på white rage, utan att acceptera att de faktiskt har anledning att vara arga. Ingen visar någon förmåga att lösa existerande problem, men de lovar att lösa detta ”på lång sikt”.

Ingen britt tror på sådana löften. Verkligheten är att den vita arbetarklassens ilska, i olika grad, underblåsts av fientlighet mot massinvandring i decennier. Är det någon som tror att politikerna bryr sig?

Min redaktör Hans Rustad säger att det redan pågår ett småskaligt inbördeskrig i Europa. Jag är inte säker på att jag håller med, eftersom jag mest förväntar mig en ren underkastelse, men han har en poäng. Och om det blir ett europeiskt inbördeskrig kommer antingen britterna eller fransmännen att befinna sig i frontlinjen.

De engelska inbördeskrigen, en serie konflikter som huvudsakligen ägde rum mellan 1642 och 1651, var en period av intensiv politisk och social omvälvning i England, Skottland och Irland. Dessa krig hade sitt ursprung i en maktkamp mellan kung Charles I och parlamentet, som underblåstes av religiösa och ekonomiska spänningar.

Detta var innan Storbritannien bildades 1707. Frankrike upplevde sin revolution 1789, och det slutade inte bra.

Israel, som är vår frontlinje, är under massiv attack, och politikerna i Norge, Sverige, Storbritannien och Frankrike stöder FN och hejar på Hamas. De inser inte att våra länder är nästa offer. Eller så kanske de helt enkelt inte bryr sig.