Tysklands fackföreningar har länge stött det ”gröna skiftet”, men nu går Michael Vassiliadis, fackföreningsledare för gruv-, kemi- och energiindustrin, till frontalangrepp mot handeln med utsläppsrätter:

– CO₂-priset har sedan länge blivit en massiv konkurrensnackdel, och det dödar våra företag”, säger Vassiliadis till Die Welt.

Utsläppshandel är de europeiska regeringarnas favoritmetod för att försöka minska koldioxidutsläppen, eftersom man tror att ett stadigt stigande pris på koldioxidutsläpp kommer att hjälpa länderna att uppnå sina ”klimatmål” genom att låta företagen anpassa sig till de nya marknadsförhållanden som skapas av utsläppsrätterna.

Problemet är att priset på utsläppsrätterna är en konkurrensnackdel för företagen.

Problemet är att priset på utsläpp har blivit så högt att företagen i Europa förlorar allt mer konkurrenskraft på världsmarknaden, och en punkt närmar sig där även den billigaste metoden att minska CO₂-utsläppen blir oöverkomligt dyr, skriver den tyska tidningens affärsredaktör Daniel Wetzel.

Detta är bakgrunden till den eldfängde ledaren för Industriegewerkschaft Bergbau, Chemie, Energie (IG BCE), som har gett Energiewende, den tyska energiomställningen, politiskt stöd i tio år.

De allt strängare EU-reglerna hotar den tyska industrin med en långsam kvävningsdöd:

Varje år minskar EU-kommissionen antalet överlåtbara utsläppsrätter med 4,3 procent. Ju mindre utbud, desto högre pris på ett tillstånd. För att skydda den tunga industrin har många utsläppsrätter hittills delats ut gratis till vissa sektorer. Från och med 2026 kommer detta dock att vara ett minne blott: Företag kommer endast att få gratis utsläppsrätter under strikta villkor och om de tillhandahåller ”ekologisk kompensation” någon annanstans.

Det här konceptet fungerar inte, säger Vassiliadis.

Vassiliadis backar upp sin kritik av det centrala instrumentet i tysk och europeisk klimatpolitik med konkreta siffror från industrin. Ta till exempel Ineos, en kemikoncern i Köln: Företaget hålls tillbaka av de extrema bördorna i den globala konkurrensen och tvingas till och med till nedgång. Kostnadsnackdelen med att köpa gas: 100 miljoner euro. Kostnadsnackdel för elektricitet: 40 miljoner euro, räknar Vassiliadis upp: ”Och ytterligare 100 miljoner på toppen för CO₂-certifikaten.

Ineos är inte ett isolerat fall, utan regeln, avslutar Vassiliadis.

Priset på koldioxidkrediter stiger så snabbt att ”man varken kan spara eller anpassa sig till det”, säger fackföreningsledaren.

Den miserabla situationen i den kemiska industrin, som är särskilt beroende av CO₂-rättigheter, visar att tidtabellen för utfasning av fossila bränslen överbelastar företagen. ”Vår industri har nu nått en produktionsnivå som ligger 20 procent under nivån för tre och ett halvt år sedan, när Putin startade kriget mot Ukraina.”

Konsekvenserna är uppenbara:

”Det finns för närvarande mer än 260 företag i Tyskland som skär ner jobb, totalt 28.000.”

Ytterligare 70 företag är i uppsägningsläge, med 12.000 anställda som berörs.”Mer än 200 av dessa fall är förresten fabriksstängningar”, säger IG BCE-chefen: ”Så vi talar om industriellt värdeskapande som har gått förlorat en gång för alla.

Resten av världen ägnar sig inte åt självskadebeteende på den här nivån, säger Vassiliadis:

”I Kina kostar ett ton CO₂₂ bara en sjundedel av vad våra företag i Europa betalar, och i Japan bara en sjuttondel”, påpekar han: ”Och i USA, som ni vet, finns det ingen handel med utsläppsrätter alls.

Enligt fackföreningsledaren har CO₂-priset sedan länge utvecklats till en massiv konkurrensnackdel. Dessutom saknas idag i allmänhet den teknik, infrastruktur eller de energikällor som behövs för att producera CO₂-fritt till en rimlig kostnad. Det råder en enorm obalans mellan de klimatpolitiska ambitionerna och den verkliga ekonomiska verkligheten.

Situationen förvärras från år till år: Från och med nästa år kommer bristen på CO₂-krediter att minska med 4,4 procent, dvs. förvärras ytterligare. ”Det innebär att det om bara fem år kommer att finnas en fjärdedel mindre tillgängligt”, säger IG BCE-chefen: ”Vi kan alla föreställa oss vad detta innebär för prisutvecklingen.

Den europeiska klimatpolitiken är på väg mot en ekonomisk katastrof, vilket allt fler aktörer inom både politik och näringsliv inser och vill avvärja. Tiden för en allmän uppgörelse med de orealistiska ambitionerna för utsläppsminskningar kan vara nära förestående.