Den tsunami av judehat som vi västerländska judar upplever dagligen är ofattbar. Befolkningen bombarderas med osanningar uppifrån och ned av politiker och de som kontrollerar det offentliga rummet. Hittills har de varit noga med att hävda att det de gör är att kritisera Israel. Det är inte längre nödvändigt. Nu gör de öppet den ena falska anklagelsen efter den andra.

De få som vågar ta itu med verkligheten upplever ett rått motstånd mot makten. Ett av de mest skrämmande fallen är folkrättsforskaren Cecilie Hellestveit, som försökte presentera lite sanning om Israel och blev attackerad till bristningsgränsen. Resultatet blev..: Hon gjorde en helomvändning och konkurrerar nu till och med med en av Norges mest glödande fiender till Israel, utrikesminister Espen Barth Eide, som leder vägen när det gäller att märka Israel och sprida de mest fantasifulla konspirationsteorier.

Under ett propagandaevenemang på en politisk pub i Grünerløkka hävdade utrikesminister Barth Eide att ”Netanyahu upprätthåller kriget eftersom han inte vet vad han ska göra om det tar slut.” Så det är inte oktobermassakern eller Israels existentiella behov av överlevnad som är anledningen till att de försöker besegra Hamas. Nej, det är Netanyahus personliga behov av att behålla makten!

Det är dock inte alla som drabbas av Stockholmssyndromet. Några hedervärda politiker betalar ett högt pris för att stå för sanningen och för Israels rätt att existera. Den som sticker ut tydligast är KrF:s ledare Dag Inge Ulstein, som blev utskälld av statsminister Jonas Gahr Store för att han vågade fråga varför ingen omnämner Hamas! Aftenpostens ständigt lydige Kjetil B. Alstadheim var redo med sitt patetiska angrepp: «En KrF-ledare utan välgörenhet». Min omedelbara association när jag läste detta var till den mobb som kom och skändade kropparna direkt efter att nazisterna hade skjutit judar på gatan.

Detta leder oss till frågan om vem som verkligen är under belägring. Är det bara Israel och det judiska folket, eller är det också det norska folket som utsätts för en lögn förklädd till sanning?

Dagens alarmerande ökning av antisemitism

Judar har erfarenhet av att vara hatade ända sedan de var slavar i Egypten. Pogromerna, inkvisitionen och förintelsen skulle kunna tyda på att vi är förberedda på dagens tsunami av politiskt judehat och har mekanismer för att hantera det. Men så är inte fallet. Det är svårt att inse att allt som krävs för att bli hatad är en judisk identitet.

Dagens judehat är farligare än tidigare eftersom det främjas av internationella forum som FN och EU och förmedlas av svaga och okunniga statsledare i olika västländer. Anklagelserna om påstådd svält, folkmord och ockupation av ett icke-existerande land skiljer sig inte mycket från de gamla blodskränkningarna. Syftet var alltid att avhumanisera juden och sedan döda honom med gott samvete.

Korståg mot judarna går alltid hand i hand med stöd till mördarregimer, som vi ser i fallet Hamas idag. Efter andra världskriget har västvärldens eliter, som skenbart stått för demokratiska värderingar, de facto stött historiens mest dödliga regimer och ignorerat deras brott. Vi kan nämna Fidel Castro och Che Guevara på Kuba, Ho Chi Minh i Vietnam, PLO och Hamas. På samma sätt som nazisterna stöddes under sitt utrensningsprojekt i Europa, Stalin i Sovjetunionen, Pol Pot i Kambodja, stödjer samma krafter idag, i varierande grad, Hamas-nazisterna.

Makt i svaga händer, med brist på grundläggande kunskap och en egocentrisk vilja att prioritera sina egna personliga intressen, har gång på gång lett till att vårt samhälle gett internationell legitimitet åt historiens mest mordiska regimer. Hamas är inget undantag.

USA är bland de få som idag ser sanningen i vitögat och gör allt de kan för att stoppa den politiska galenskap som FN och ICC försöker cementera som fakta i vår värld, och som svaga och okunniga västerländska ledare stödjer. Trump är den enda som har lyckats få till stånd ett fredsfördrag mellan Azerbajdzjan och Armenien efter cirka 40 år av blodigt krig. Men våra statsbetalda medier kommer inte att besvära Norges folk med sådana bagateller.

Stöd till Hamas

Radikal politisk islamism har för länge sedan ersatt kommunismen. Det är dagens vänsters raseri. Hamas och Hizbollah kallas aldrig terrorister eller dagens nazister av våra politiker eller deras medier. Precis som Pol Pots folkmord inte hindrade vänstern från att stödja honom, försvagar inte oktobermassakern dagens stöd för Hamas. Man kan inte hävda att man stödjer civilbefolkningen i Gaza utan att kämpa för att få bort Hamas, som utnyttjar dem som levande sköldar och säljer humanitär hjälp till blodspris.

I likhet med andra islamistiska rörelser säger Hamas klart och öppet att dess mål är att förgöra den västerländska världsordningen, inte bara Israel och judarna. Ändå fortsätter våra ryggradslösa politiker att stödja dem. Vi ser samma sak med den magiska ”tvåstatslösningen” som de insisterar på trots att araberna själva har förkastat den gång på gång. Varför tror någon att terroristorganisationer som PLO och Hamas frivilligt skulle ta på sig den statliga tvångströjan och avstå från över 30 års formidabelt finansiellt stöd från väst?

Så: vem är under belägring?

Vi kan räkna med att kampen mot Israel och judarna aldrig tar slut. Så vi kan förvänta oss fler propagandaattacker från FN om hungersnöd i Gaza, som inte existerar, i hopp om att Israel kommer att ge efter. Men om den verkliga hungersnöden, i Sudan, hör vi bara några få generade människor. På fredagen släppte Israel en stor rapport om humanitärt bistånd till Gaza i ett försök att korrigera den propagandarapport som också släpptes av FN samma dag. Hur många kommer att höra eller tro på fakta? Inte Barth Eide i alla fall, han anklagade Israel omedelbart.

Vi kan förvänta oss att judehatarna kommer att fortsätta att uttrycka sin frustration, som vi nyligen hörde från EU-kommissionens vice ordförande Teresa Ribera. Hon är en vänsterradikal från ett av de mest antisemitiska länderna i Europa idag, Spanien, som jämför Gazas invånare med judarna i Warszawas ghetto.

Ett genuint judehat blandat med kolonialismens skuldkänslor, drömmen om att göra världen till en bättre plats, men inte minst rädslan för de allt hungrigare islamistiska inre fienderna, bidrar till att förklara västvärldens självdestruktiva beteende. Är det verkligen någon som tror att man genom att förstöra staten Israel kan skapa fred med islamisterna i sina respektive länder?

Vi måste anta att ju mer framgångsrik Israels kamp mot de mordiska islamistiska krafterna är, desto fler hatiska attacker kan vi förvänta oss. Men Israel är också engagerat i ett propagandakrig som gör att lögn och sanning kan byta plats. Att tvinga fram sanningen i Europa under Förintelsen kostade mer än 6 miljoner judiska liv och totalt cirka 55 miljoner människoliv. Var och en av oss har en skyldighet att göra det lilla vi kan för att förhindra en upprepning.

Israel kommer att besegra Hamas och befria sin utmärglade gisslan. De som verkligen bryr sig om de försvarslösa civila i Gaza måste sätta press på Egypten att öppna sin gräns så att människor kan få skydd medan Israel bombar världens största tunnelnätverk, till stor del finansierat av västerländska pengar.

Men vem ska befria det norska folket, belägrat av politikernas, NRK:s och andra statliga mediers propaganda?