En våg av rå och brutal ungdomsbrottslighet sveper över våra länder. Vi ser rån, våld, knivhuggningar och förnedring, ofta utförda av barn mot andra barn.

Medan polisrapporterna fylls på och samhällen känner en växande känsla av osäkerhet, sitter det politiker fast i en konflikträdsla som håller på att bli direkt farlig. Alla ser elefanten i rummet, men knappast någon vågar nämna den vid namn:

Den explosionsartade ökningen av ungdomsbrottslighet är oupplösligt kopplad till en huvudlös invandringspolitik och misslyckad integration.

En självpåtagen munkavle

Debatten som borde ha handlat om orsaker och lösningar har istället blivit en övning i parafraser och bortförklaringar. Allmänheten matas med en analys som pekar på allt utom det uppenbara. Det talas om fattigdom, marginalisering och socioekonomiska faktorer. Det är verkliga problem, men de är bara en liten del av hela bilden.

Tystnaden är öronbedövande när det gäller den massiva överrepresentationen av ungdomar med invandrarbakgrund, särskilt från vissa icke-västliga länder, i dessa kriminella miljöer.

Politiker, media och så kallade experter är ovilliga att tala om kulturkonflikter, hederskoder, klansystem och ett förakt för det norska samhället som växer fram i vissa parallellsamhällen. Att nämna detta ses som stigmatiserande, som att ”sparka nedåt”. Resultatet är att vi inte längre har en ärlig konversation.

Istället för att konfrontera de verkliga problemen ägnar vi oss åt en form av symbolpolitik som inte relaterar till problemets rötter.

När fakta blir kontroversiella

Statistiska centralbyrån har i flera år presenterat siffror som visar på denna obalans. Men i stället för att använda dessa fakta som grund för en målinriktad politik anklagas de som påpekar dem ofta för att ha dåliga motiv. Det har skapats ett debattklimat där det har blivit kontroversiellt, nästan hatiskt, att beskriva verkligheten som den är.

Det här är en misslyckandeförklaring. Man kan inte lösa ett problem som man vägrar att definiera. Om vi inte kan tala öppet om att gängen till stor del består av ungdomar från Somalia, Pakistan eller Marocko, kan vi inte heller genomföra åtgärder som är anpassade till de specifika kulturella och sociala utmaningar som dessa grupper står inför.

Det slutar med generella åtgärder som drabbar alla, men som inte hjälper någon.

Konsekvensen av denna farliga tystnad är att problemen tillåts växa i fred. Gängen blir mäktigare, våldet blir brutalare och avståndet mellan samhället i stort och dessa parallellsamhällen ökar. De som får betala priset är inte bara offren för våldet utan också de många laglydiga invånare i dessa områden som tas som gisslan av kriminella. Inklusive de många människor med invandrarbakgrund som vill leva i fred och trygghet, men som ser sina egna barn rekryteras in i en destruktiv livsstil.

Det är dags att kasta bort beröringsskräcken. En ärlig och faktabaserad diskussion om vem som begår brott, och varför, är inte rasism. Det är en förutsättning för att hitta lösningar som fungerar.