Flykten från Gud

En realistisk förståelse av situationen kräver att vi inser det meningslösa i att tala om våra nordiska länder som ”kristna”. Länderna kristnades och de avkristnades – så kan man sammanfatta situationen. Att kalla den moderna västvärlden för en ”kristen civilisation” är lika meningslöst. Man måste hålla med den colombianske författaren Gómez Dávila, som såg att den civiliserade världen höll på att bli ”delvis bordell, delvis fängelsehåla och delvis cirkus.”

Den civilisation vi nu lever i är dekadent och döende – det är faktiskt tveksamt om vi kan kalla det en civilisation överhuvudtaget, eller om den ens är värd att ”rädda”.

”Kristendomen är operativsystemet för den västerländska civilisationen.” Dessa ord talades av Ayyan Hirsi Ali. Och hon har rätt. Den västerländska civilisationen uppstod som en kristen civilisation. Vi måste komma ihåg en av de viktigaste lärdomarna i evangelierna: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt annat följa.” (Matteus 6:33) Vår civilisation blomstrade därför att vi först sökte Guds rike och satte människans andliga aspekt i första rummet. Allt annat följde av detta. Flykten från Gud är å andra sidan ett metafysiskt självmord som leder till civilisationens undergång.

Från barbari till civilisation

”I en tid som präglas av rotlöshet och moralisk förvirring kan det vara på sin plats med en påminnelse om kampen för Guds rike.” Så inleds Skars kommentar.

Rotlöshet och moralisk förvirring är ett kroniskt tillstånd för den moderna människan. De band som förenar oss med våra förfäder har blivit bräckliga. Vi har förlorat vårt historiska medvetande och blivit alienerade från oss själva. I synnerhet har vi förlorat vår förståelse för att vara en kristen nation. Vi befinner oss i en postkristen era som innebär en radikal brytning med allt som har föregått oss. Men om vi ska ha en framtid måste vi först ha ett förflutet. Om vi skall ha något hopp om att fortsätta ”striden för Guds rike” måste vi först och främst återuppliva vår känsla för historien.

Skar fortsätter: ”Kristendomen blev gradvis förankrad i samhället, om än ofta mer i yttre seder än i inre tro.”

Norge har varit en kristen nation, eftersom kristna värderingar har varit inskrivna i lagar och institutioner, men i vilken utsträckning kan vi säga att norrmännen har varit ett kristet folk? Den kristna tron som en levande, aktiv tro har alltid varit reserverad för en minoritet, medan majoriteten har accepterat religionens värderingar och moraliska praxis – oftast utan att kritisera sanningen i tron, men också utan någon större kapacitet för djupare andlighet eller religiös reflektion.

Skar skriver vidare att ”kristendomen slog djupa rötter och Norge tog form som en enad, kristen nation.”

Som Skar skriver framträdde Norge som en enad nation genom kristningsarbetet, särskilt genom dyrkan av Olav som ett helgon. Men hur djupa var rötterna? Kan kristendomen i Norge ha varit ett ytfenomen?

Vad händer om kristendomen var en tusenårig anomali och försvagningen av den kristna tron innebär att vi nu återvänder till vad som är ett barbariskt folks naturliga samhällssätt?

Kristendomen hade en civiliserande effekt på folken i norra Europa. Den kristna människosynen, den kompromisslösa inställningen till människovärdet, var en revolution jämfört med den primitiva brutalitet som rådde i vikingasamhället. Visserligen var det ett rättssamhälle, men när det kom till kritan var det den starkes rätt som gällde. Nationsbyggandet var till stor del kyrkans verk. Kristendomen skapade fred och en stabil samhällsordning, och den förde vårt land i kontakt med den europeiska högkulturen, inte minst den intellektuella och politiska kulturen. Alla samhällsområden och allt socialt liv underordnades ett högre ideal. Även kungarna var underställda en högre makt, som begränsade maktutövningen – om än inte alltid i praktiken. Men vilken ”högre makt” är det nu som skall sätta gränser för våra politiska ledares maktbegär?

Nordeuropéerna blev aldrig civiliserade på samma sätt som sydeuropéerna; hos oss var civilisationen alltid en tunn fernissa. Kristendomen lyckades ändå hålla barbarernas urkraft i schack och skapade en samhällsutveckling som annars skulle ha varit omöjlig. Den moderna nationen Norge är en produkt av århundraden av kristendomens civiliserande effekt. Men nu när kristendomen har förlorat så mycket av sitt grepp om mänskligheten, upplever vi då inte en återgång till vildhet och det primitiva?

Kristendom och makt

I det romerska riket förföljdes kristna under lång tid – inte för att de dyrkade en annan gud, utan för att de vägrade att dyrka Caesar som en gud. Därför betraktades de som rebeller och förrädare och som ett hot mot statens auktoritet. Ingen totalitär eller tyrannisk stat tolererar dem som inte vill tillbe staten eller dess idoler. Och den tolererar inte att någon har transcendenta, absoluta och universella värderingar som kan användas för att moraliskt döma staten och dess hantlangare – inte ens i en demokrati. Om kristendomen tolereras idag är det bara för att den är ”tämjd” och inte utgör något hot mot makten. Men den situationen kommer inte att bestå.

Det var bland annat från kyrkan som en teoretisk politisk tradition växte fram i ständig konflikt med de sekulära myndigheterna, som betonade att definiera och begränsa maktens räckvidd och skydda individer från övergrepp. I takt med att den kristna etiken försvagats har detta åter dykt upp som ett problem i vår egen tid, med hotet från en stat som tillskansar sig alltmer ingripande makt – och som inte drar sig för att använda den mot sina egna medborgare. Detta har blivit allt tydligare på senare tid.

Demokrati i sig är inget skydd mot en utveckling mot en amoralisk totalitär stat. Demokrati som politisk styrform är bara ett ramverk, en process, ett förfarande; den har inget eget moraliskt, positivt innehåll. Staten i sig är också moraliskt neutral. Fram till helt nyligen har den kristna värdegrunden utgjort statens och demokratins positiva moraliska substans. I och med kristnandet av landet skapades ett pactum sociale, ett ”samhällskontrakt” som ingås av likasinnade människor som binds samman av gemensamma värderingar, trosföreställningar och verklighetsuppfattningar och som arbetar för samma gemensamma bästa.

Kristendomen skapade den sociala verklighet och de gemensamma övertygelser som gjorde demokrati möjlig i första hand.

Men demokrati tenderar naturligtvis mot anarki. Det är en i grunden instabil styrelseform som behöver externa värden – centripetala, ”inåtverkande” krafter – för att balansera den, så att inte centrifugala sociala krafter tar överhanden. När den liberala demokratin kunde fungera berodde det på att det fanns en gemensam uppsättning värderingar och moral som vi hade ärvt från vårt kristna förflutna. Men när denna kristna grund helt försvunnit, kommer inte heller samhällspakten och den sekulära demokratin att bestå; för om den transcendenta ”överbyggnaden” försvinner, faller också den moraliska ordningen, och i slutändan kommer endast diktatur att kunna förhindra anarki.

En avkristnad nation?

Skar avslutar: ”Detta är inte bara historia. Det här är vårt levande arv. I en tid när kristna värderingar trängs ut ur det offentliga rummet påminner olsok oss om vad vi en gång var – och vad vi fortfarande kan vara. Ett folk förenat i tro, med ryggrad och vilja.”

Ja, detta är vårt nationella arv, identitet, själ och kollektiva minne – inte något abstrakt utan ”levande”, som Skar skriver. Det är konst, tradition, seder, ritualer, tankesätt och alla artefakter i den materiella kulturen som uttrycker generationers erfarenheter under hundratals år. Men hur länge kommer det att finnas kvar som vårt levande kulturarv? Vi håller på att sjunka in i den historiska glömskans mörker. Vår historia håller snabbt på att rivas – med avsikt och metodisk noggrannhet. Det är absolut nödvändigt att vi återerövrar vårt historiska arv, för ett folk utan historia är bara råmaterial för framtidens tyranner.

Vi har förlorat den andliga gemenskap som tidigare skapade sammanhållning och social stabilitet. Den kristna tron har inte längre någon närvaro. Offentliga arenor har systematiskt rensats från kristna referenser och det religiösa har knappast någon existens i människors aktiva medvetande.

I den mån tankar om en högre mening med livet finns, existerar de endast som privata tankar och manifesteras inte i tal, beteende eller handling. Majoritetens existenssätt är praktisk ateism.

I dag kan vi säga det som den franske författaren Charles Péguy sa om sitt hemland 1910, nämligen att människorna inte längre var kristna på något som helst sätt. Andligt sett hade de nått den allra lägsta nivån, ända ner till den absoluta nollpunkten! För Péguy var det en gåta hur ett land som Frankrike, ”kristet i själ och hjärta”, kunde bli så fullständigt avkristnat.

Om Péguy överdrev lite på den tiden så skulle hans ord vara giltiga för Norge idag. När kors och andra kristna symboler tas bort för att inte väcka anstöt, när offentliga forum är hermetiskt tillslutna till kristna åsikter, när staten inte prioriterar vår egen tro även om den bekräftas i grundlagen, när satanister bjuds in att använda kyrkorummet, när vi har präster som inte tror på Gud och en kyrka som inte följer Bibelns ord och ignorerar förföljelsen av kristna – då måste vi dra slutsatsen att landet är avkristnat.