Medierna målar nu upp en dyster bild av Europa. Etablissemangets kommentatorer, med darrande röster och citat från gamla poeter, varnar för att ”centrum håller på att spricka”.

De ser ett ”brutalt odjur” växa fram på högerkanten och fruktar för kontinentens framtid. Men det som de beskriver som en katastrof är i själva verket något helt annat: ett demokratiskt uppvaknande. Det är ljudet av att vanliga människor äntligen har fått nog av en elit som har svikit dem årtionde efter årtionde.

Det ”centrum” som de nu fruktar kommer att kollapsa är inte folkets centrum. Det är det självbelåtna samförståndet i Bryssel, i de politiska korridorerna och på nyhetsredaktionerna. Det är överenskommelsen om öppna gränser, kostsamma klimatåtgärder och den gradvisa nedmonteringen av nationell identitet och kultur. När detta ”centrum” bryts ned är det inte ett tecken på sjukdom, utan på hälsa.

Det är ett tecken på att folkets immunförsvar äntligen har börjat fungera.

Ett färskt exempel är den massiva demonstrationen i London. Hundratusentals, kanske miljontals, britter marscherade för att ena sitt kungarike. De protesterade mot okontrollerad invandring, en ekonomi som sviker vanliga människor och en politisk klass som verkar mer intresserad av globala agendor än av sina egna medborgare. Vad var mediernas reaktion? Att avfärda det hela som ett ”högerextremt fenomen”. Att förlöjliga prognoserna om ett massivt valdeltagande som ”AI-genererade bevis”.

Detta är den etablerade maktens standardförfarande: När verkligheten inte passar in i narrativet är det verkligheten som är fel. De anklagar folket för att ha förlorat förtroendet för institutionerna, utan att inse att det är institutionerna som har förlorat folkets förtroende för länge sedan.

Vi ser samma mönster över hela kontinenten. I Frankrike flockas väljarna kring Marine Le Pen, inte för att de är oinformerade, utan för att de har sett vad decennier av massinvandring och en svag stat har gjort med deras samhällen. I Tyskland växer Alternative für Deutschland, inte för att tyskarna plötsligt har glömt sin historia, utan för att de inser att regeringens politik när det gäller energi, invandring och ekonomi leder landet i fel riktning.

När kommentariatet räknar upp orsakerna till denna folkrörelse – skepticism mot invandring, rädsla för islams inflytande, förakt för eliter och motstånd mot det gröna skiftet – är det i själva verket sunt förnuft som anges. ”Det är inte extremt att vilja kontrollera sina egna gränser. Det är inte extremt att försvara sin egen kultur och sina egna värderingar. Det är inte extremt att ifrågasätta om det är rimligt att avveckla en fungerande industri för att blidka en klimatideologi.

Det extrema är att låtsas att dessa farhågor är illegitima.

Kommentatorer som Jo Moen Bredeveien i Dagsavisen varnar för att ”den auktoritära extremhögern bara behöver vinna en gång för att riva ner allt”. Detta är skrämselpropaganda som syftar till att bevara status quo. Sanningen är annorlunda: Folket behöver bara vinna en gång för att börja återuppbygga det som eliterna har rivit ner.

Vad vi nu bevittnar är inte demokratins fall. Det är folkets försök att ta tillbaka den.