I helgen demonstrerade britterna för nationell självmedvetenhet och mot massinvandring. Det var folkets svar på åttio års experimenterande med det öppna samhället.

Bilderna från London visade något som det liberala etablissemanget hade hoppats hade försvunnit för alltid: ett folk som reser sig tillsammans. Hundratusentals gick genom huvudstadens gator med nationella sånger och flaggor, engelska och brittiska flaggor, walesiska och irländska flaggor, barnfamiljer, arbetare och akademiker, unga och gamla sida vid sida, spontana omfamningar, män och kvinnor som ropade ”skydda våra barn och kvinnor”, kristna kors på gatorna, tal, bland annat av 13-åriga Courtney Wright, som relegerats från skolan för att ha burit sitt lands flagga.

Alla enades i nationell sammanhållning och krävde yttrandefrihet och ett slut på massinvandringen och de skenande sexualbrotten.

De gick för sina barns framtid. De kämpade för sin kulturs överlevnad. De stod för sin nations rätt att vara sig själv.

Medier och politiker var snabba med att stämpla demonstrationerna som ”högerextremism”, men det var inte några marginella hatgrupper. Det var en folkrörelse av ett slag som Europa inte har sett på generationer. Det vi bevittnade var ett folkligt svar på den djupaste civilisationskrisen sedan andra världskriget.

Från svaga till starka gudar

För att förstå demonstrationerna i London måste vi se dem som en del av en större civilisatorisk vändning.

Den amerikanske författaren R.R. Reno har beskrivit hur efterkrigstidens elit i Väst byggde ett samhälle med ”svaga gudar” – tolerans, universella mänskliga rättigheter och materiell konsumtion – för att ersätta nationalismens och trons starka gudar. Detta ”öppna samhälle” skapades med de bästa av avsikter: Aldrig mer skulle fanatism, förtryck och krig hota mänskligheten. Hitler blev det öppna samhällets negativa, fundamentala myt.

Men efter åttio år är experimentet på väg att kollapsa. Det öppna samhällets läckande skepp är på väg att sjunka.

Manin att öppna alla gränser och lösa upp alla band har skapat ett civilisatoriskt tomrum. Medan eliten predikar öppenhet bygger de murar runt sig själva och drar sig tillbaka till kosmopolitiska enklaver, medan vanliga medborgare ser sitt samhälle fragmenteras.

Demonstrationen i London var ett uppror mot toleransens tyranniska diktat. De flaggor och patriotiska sånger som media fann så stötande var inte nazistiska symboler, utan uttryck för en djup längtan efter tillhörighet. Folket klamrar sig fast vid de starka gudarna. Inte för att de vill ha konfrontation, utan för att endast starka band kan skapa social sammanhållning.

Den oundvikliga etniska verkligheten

Historikern Jerry Muller har visat hur etnonationalism inte är ett historiskt misstag som kan övervinnas med upplysning och god vilja, utan en naturlig följd av moderniseringens starkaste strömningar.

Muller dokumenterar hur de mest stabila perioderna under 1900-talet kännetecknades av etnisk homogenitet som uppnåddes genom vad han kallar ”etnisk segregation”. Freden i Europa efter 1945 berodde inte på nationalismens nederlag, utan på dess framgång: Varje nation hade sin egen stat utan minoritetsdominerade områden.

Som jag skrev i min bok Fortællingen om fredens Europa, säkerställer den homogena nationalstaten inre fred genom att skapa sammanhållning bland medborgarna och yttre fred genom att lösa gränskonflikter och problemet med separatiströrelser.

Detta perspektiv kastar nytt ljus över de engelska demonstrationerna.

Deltagarna visar inte hat mot andra folk, utan kräver rätten att bevara kulturen i sitt eget samhälle. De reagerar på massinvandringen som ett tektoniskt kulturellt skifte som hotar att riva sönder de fundament som deras kultur bygger på.

Som Muller påpekar är försöket att undertrycka etniska identiteter inte bara orealistiskt. Det är farligt, eftersom det skapar explosiva spänningar som i slutändan riskerar att bryta ut i våldsamma upplopp.

Folkstyre kräver ett folk

Demokratin kräver ett demos – ett folk med en gemensam identitet som accepterar majoritetsbeslut och tar på sig ömsesidiga skyldigheter. Utan en sådan sammanhållning degenererar demokratin till ren rivalitet mellan separata grupper.

Den multietniska fragmentering som det öppna samhället har främjat undergräver därför själva grunden för demokratisk styrning.

När medborgarna inte längre ser sig som en del av samma folk försvinner motivationen att bidra till gemensamma nyttigheter som välfärdsstat, utbildning och nationellt försvar. Istället uppstår det som statsvetaren Robert Putnam har kallat ”hunker down”-effekten: Varje grupp drar sig tillbaka till sitt och möter andra med misstro.

Demonstranterna i London krävde i huvudsak rätten att vara ett folk, inte bara en samling individer som råkar bo på samma territorium, utan en nation med en gemensam historia och framtid. Det är denna grundläggande rättighet som ideologin om det öppna samhället vägrar att erkänna.

Integration eller separation

Frågan är nu hur Storbritannien och andra europeiska länder ska förhålla sig till denna verklighet. Mullers historiska analyser visar att när etniska spänningar har nått en viss nivå finns det i princip bara två lösningar: integration eller separation.

Integration kräver att invandrare och deras ättlingar tar till sig värdlandets kultur och identitet så fullständigt att de etniska skillnaderna försvinner med tiden. Ingen tänker på att Peter Schmeichel har polska rötter. Tiden får utvisa om denna modell för kulturell assimilering fungerar för de stora icke-västerländska grupperna. Man kan tvivla på det. I så fall kommer repatriering att på allvar bli ett politiskt tema.

Separation är den verklighet vi har levt med under de senaste 30-40 åren. Låt mig bara lugnt säga att det inte är hållbart.

De starka gudarnas återkomst

Demonstrationen i London markerade inte slutet på det öppna samhället, utan början på dess omvandling, dess omkalibrering. Nationalismens, trons, traditionens och tillhörighetens starka gudar återvänder eftersom människor behöver dem.

Det behöver inte leda till hat eller väpnad konflikt, men det kräver att man erkänner några grundläggande sanningar: att människor naturligt organiserar sig i etniska och kulturella grupper och att stabila samhällen kräver en viss grad av homogenitet för att fungera.

Den grundläggande motsägelsen i det öppna samhället är att det bara kan upprätthållas genom att vara stängt för kritik av sig självt. Ju mer öppet det påstår sig vara, desto hårdare måste det slå ner på alla som påpekar dess slutna natur. Massarresteringar av nationalister och invandringskritiker är ett epidemiskt fenomen i det brittiska systemet. Det är också en av orsakerna till det omfattande upproret som vi såg i helgen.