Amerikanska observatörer har länge undrat över den växande radikalismen i det Demokratiska partiet. Vad är det som driver ledande demokrater att stödja extrema ståndpunkter som kanske skulle stödjas av 20 procent av befolkningen om de fick säga vad de tycker?

Det handlar om frågor som fri invandring av illegala invandrare, mäns rätt att delta i damidrott, motstånd mot utvisning av kriminella invandrare, hat mot lag och ordning och polisen, försvar av brottslingar och förakt för deras offer, klimathysteri, ökande statlig inblandning och reglering av vanliga medborgares vardag och inte minst missbruk av statsmakten och rättsväsendet för att förtrycka politiska motståndare.

De senaste dagarna har Trumps justitiedepartement publicerat ett antal tidigare hemligstämplade dokument som visar att Trump och hans medarbetare har utsatts för regelrätt förföljelse. Det blir allt tydligare att president Obama, hans utrikesminister Hillary Clinton och cheferna för justitiedepartementet, FBI och CIA i åratal cyniskt har försökt tänja på lagen för att krossa en obekväm politisk motståndare som de hatar och fruktar eftersom han representerar ett folkligt uppror mot deras makt.

De ville inte bara underminera hans presidentskap och hans förmåga att ställa upp i valet igen. Planen var att ruinera honom och sätta honom i fängelse för resten av hans liv på anklagelser om påhittade brott.

Vi ser samma fenomen i Europa. Det är slående att varje politiker som vågar utmana den djupa staten oundvikligen åtalas. I Danmark är det Morten Messerschmidt, i Nederländerna Geert Wilders, i Frankrike Marine Le Pen, i England arbetarklassledaren Tommy Robinson, för att inte tala om den rumänske presidentkandidaten Calin Georgescu, vars valseger ogiltigförklarades eftersom Högsta Sovjet i Bryssel inte ville acceptera honom. I Tyskland planerar anhängare av den rådande ordningen att förbjuda Alternative für Deutschland (AfD). I Storbritannien försöker premiärminister Keir Starmer frenetiskt att använda polisstatsmetoder för att undertrycka det växande folkliga motståndet mot den muslimska befolkningsförändringen.

I årtionden har europeiska och nationella byråkratier bemannats av lojala anhängare av vänstern. Detta har skett precis som den italienske kommunisten Antonio Gramsci rekommenderade: Eftersom revolutionärerna inte kunde få arbetarklassen att resa sig i väpnat uppror skulle de istället inrikta sig på att erövra statens institutioner i form av ett långsamt maktövertagande som ingen märkte. Samtidigt skulle de infiltrera kulturinstitutionerna och medierna, och operationen lyckades.

Vi befinner oss nu i en situation där få politiker och debattörer vågar utmana eller ifrågasätta vänsterns ideologi eller hegemoni. För vänstern handlar det inte om politik eller lösningar på sociala problem, det handlar om makt. De hatar inte högern för att de motsätter sig dess politik, utan för att den tillskansar sig deras makt.

Traditionellt moderata vänsterpartier som amerikanska Demokraterna och brittiska Labour kan inte göra mycket för att motverka radikalisering. Om de skulle försvara lag och ordning, yttrandefrihet och förespråka utvisning av illegala invandrare som inte har rätt att vara i landet, skulle de attackeras av media och köras över av det vänsterinfekterade rättsväsendet.

Samtidigt måste de inse att deras mest aktiva anhängare tillhör den yttersta vänstern, som de inte vågar opponera sig mot eller ens kritisera, av rädsla för att media och experter ska ge sig på dem. Ingen av dem har modet eller den intellektuella beredskapen att försvara sina gamla ståndpunkter. När man väl har gett Djävulen ett lillfinger tar han hela handen, och om man inte tar sig samman och minns vad man en gång stod för finns det inget annat att göra än att följa hans order.

Det är därför de traditionella arbetarpartierna, som bara arbetade för social rättvisa, frihet, jämlikhet och broderskap, har blivit Antonio Gramscis deprimerande offer.