Inför 73.000 åskådare förlät Erika Kirk sin makes mördare under minnesstunden för Charlie Kirk. Det var ett viktigt ögonblick. Här var en kristen änka som mitt i sin sorg fann styrkan att säga: ”Jag förlåter honom, för det är vad Kristus gjorde.” Kirk har med rätta hedrats för det. Donald Trump, å andra sidan, har kritiserats för att han erkänner att han inte kan älska sina fiender.

Men kritiken vilar på en falsk dikotomi. Förlåtelse och rättvisa är inte motsatser. De är två sidor av samma mynt, som tillsammans skapar ett civiliserat samhälle.

Förlåtelsens natur

Erika Kirks ord var inte ett uttryck för svaghet eller naivitet. Kristen förlåtelse handlar inte om att ursäkta brottet eller att överge kravet på rättvisa. Det handlar om att frigöra sig från det hat som annars skulle sätta sig som rostfläckar i själen och långsamt förtära den. Som Kirk själv uttryckte det: Hon ville inte ha sin makes mördare på sitt samvete (gärningsmannen riskerar dödsstraff).

Denna förlåtelse befriar inte samhället från dess ansvar att bestraffa brottet. Tvärtom.

Den kristna världsbilden har alltid skiljt mellan hjärtats tillstånd och statens uppgift. Korset är beviset: förlåtelse och dom i balans. En nation som bara förlåter, utan att straffa, blir laglös. En nation som bara straffar, utan att förlåta, blir grym.

Trumps tal i det politiska registret

Så hur var det med Trumps tal?

Trump talade inte som en pastor, ett offer eller en terapeut. Han talade som en politisk ledare med ansvar för miljontals amerikaners säkerhet. Hans tal var varken rörande eller djupt, som Kirks eller J.D. Vances. Hans medgivande att han hatar sina fiender har kritiserats hårt. Och med visst berättigande. Men det förbiser två viktiga saker:

Trump bad själv om ursäkt för sin oförmåga att förlåta. Ursäkten följdes av en insikt om att ”Erika kanske kan lära mig att gå en bättre väg”. Det visade på en sällsynt ärlighet i politiken.

Trump erkände sina begränsningar som människa, men – och här kommer den andra avgörande saken som många har förbisett: Trump talade i ett helt annat register än Kirk. Han vidhöll sitt ansvar som ledare.

För att amerikanska medborgare inte behöver en president som kan omfamna alla. De behöver någon som kan skydda dem från människor som vill dem illa.

Två register, ett mål

Det anmärkningsvärda med minnesceremonin var att den visade båda registren, både det personliga och det politiska. Erika Kirk demonstrerade den personliga förlåtelse som befriar hjärtat från hat. Trump uttryckte den politiska viljan att bekämpa de krafter som hotar oskyldiga liv.

Båda är nödvändiga. Det personliga registret säkerställer att vi inte förtärs av bitterhet. Det politiska registret säkerställer att samhället inte konsumeras av kaos. Vi kan förlåta i våra hjärtan och ändå kräva straff inför lagen. Det är först när båda arbetar tillsammans som den balans mellan barmhärtighet och rättvisa som ett civiliserat samhälle kräver uppstår.

Detta står i skarp kontrast till vänsterns sammanblandning av registren.

När George Floyd dog krävde de både personlig hämnd och social omvälvning. De blandade känslor och politik på ett sätt som ledde till månader av upplopp, våld och förstörelse.

Den konservativa styrkan

Konservatismen bygger på insikten att människan har både en andlig och en medborgerlig dimension. Den erkänner både människans behov av nåd och samhällets behov av rättvisans svärd. Säkerhet och ordning.

Denna balans är konservatismens stora styrka.

Vänsterns hämnd- och offerkultur saknar denna nyans. Den känner bara till permanent fiendskap eller total kapitulation. Den förstår varken förlåtelsens frigörande kraft eller rättvisans skyddande funktion.

I detta avseende var minnesstunden för Charlie Kirk fin och föredömlig. Inga brinnande städer eller attacker på oskyldiga. Det var ett möte mellan kristen förlåtelse och politisk realism, och det påminde oss om det grundläggande etoset i alla livskraftiga nationer:

Ett fritt samhälle kräver medborgare som kan förlåta och ledare som vågar fånga, döma och straffa brottslingar. Till höger och till vänster.