Det kom knappast som en överraskning för många att den franske premiärministern Francois Bayrou förlorade förtroendeomröstningen i nationalförsamlingen med en jordskredsseger (194 röster för, 364 emot). Därmed blev han den tredje av president Emmanuel Macrons premiärministrar sedan valet förra året som fick bita i gräset.

Anledningen till förtroendeomröstningen är Frankrikes hopplösa ekonomiska situation. Statsskulden uppgår idag till 114 procent av BNP och om inget görs kommer det att bli svårt för landet att låna mer. Bayrou hade därför lagt fram en budget med besparingar på 44 miljarder euro, men varken den mäktiga vänstern eller Marine Le Pens parti Rassemblement National (RN) ville gå med på de nödvändiga nedskärningarna.

Macrons fjärde premiärminister, Sébastien Lecornu, har nu den otacksamma uppgiften att skapa en majoritet för en ny statsbudget. Det ser nästan omöjligt ut, särskilt med tanke på att ett antal vänsteraktivister i dag, onsdag, kommer att gå ut på gatorna för att ”blockera allt” (bloquons tout), inklusive transport och andra offentliga tjänster.

Protesterna riktar sig mot extremt rika kapitalister, vars kapital demonstranterna uppenbarligen vill fördela till resten av befolkningen. Och som i de flesta andra västländer är det, enligt en nyligen genomförd studie av Jean Jaurés Foundation, unga och relativt högutbildade människor som går ut på gatorna i ilska över växande ojämlikhet och oro för miljön. Brottslighet och ökande invandring verkar däremot inte oroa vänsteraktivister.

Frankrike verkar ha fastnat i en situation där landet har blivit oregerligt. Den nya premiärministern kan söka ett närmande till vänsterpartiet Nya folkfronten (NFP), men han kan lika gärna ge upp sina åtstramningsåtgärder.

Eller så kan han försöka komma överens med Marine Le Pen, men det är det sista president Macron kommer att tillåta. Han kunde ha sökt en allians med RN förra året, men som vi ser i land efter land vill systempolitiker hellre riskera nationens existens än att ge den förhatliga högern långfingret. I slutändan måste politiska lösningar ge vika för den härskande klassens maktbegär.

I Storbritannien, Tyskland och Frankrike lutar sig eliten tillbaka och ser på när deras länder går under. Trots vanskötseln skulle det aldrig falla dem in att ta något ansvar. De är övertygade om att de är ofelbara. Angela Merkel, kvinnan som islamiserade Tyskland, kommer därför inte att erkänna den minsta skuld för att ha behandlat landet illa. I Storbritannien försöker premiärminister Keir Starmer hålla linjen genom att censurera och fängsla politiska motståndare eller någon som har oturen att släppa några fula ord på Internet eller på puben.

Enligt våra herrar har medborgarna inga andra rättigheter än de som makthavarna vill ge dem. I USA:s konstitution står det däremot att Gud har gett medborgarna vissa omistliga rättigheter. Dessa grundläggande rättigheter beviljas inte av regeringen eller den lagstiftande församlingen eftersom alla rättigheter som de beviljar kan tas bort med ett pennstreck.

I Europa agerar regeringar och statschefer som gudar – och vem har rätt att kritisera en gud?