Något politiskt monster lurar i maktens korridorer utan att någon märker det – och de som står bakom det har inget intresse av att en riktig debatt bryter ut om det. Det är därför detta monster framställs som en kissekatt som knappast kommer att besvära någon, och som naturligtvis är till stor nytta för dig. Inget att oroa sig för. Gå vidare, det finns inget att se här.

Monstret kallas lagen om digitala tjänster (DSA), även känd som lagen om digitala tjänster. Som allt annat som styr Norge kommer även denna lagstiftning från Bryssel, och syftet med dess införande är förmodligen att skapa ”säkrare digitala utrymmen genom att reglera plattformar som sociala medier och marknadsplatser på nätet”, samt att skydda konsumenternas rättigheter för online-shopping. Det låter som en stor fördel, eller hur?

Om EU har det, så måste Norge ha det

DSA infördes redan i EU från 2024, och eftersom Norge är en EU-koloni kommer det nu också att införas där som en ”nationell lag om digitala tjänster”. I Norge måste dock demokratiska procedurer följas och därför har frågan nyligen skickats ut på remiss med sista svarsdag den 1 oktober. Enligt annonsen finns det mycket liten anledning att säga nej:

Lagen kommer att innehålla ett förbud mot riktad reklam till minderåriga, ett krav på igenkännbar reklam och ett förbud mot så kallad ”manipulativ design”. Digitala rum och plattformar ska bli säkrare, grundläggande rättigheter ska skyddas, konkurrensen på den digitala marknaden ska säkerställas och de största teknikföretagens dominans ska begränsas.

Lagen innehåller dessutom regler för att ta bort olagligt innehåll, bekämpa så kallad felaktig information och skydda barn och ungdomar i synnerhet från skadligt innehåll. Det kommer att bli tydligare vem som tar betalt för digital marknadsföring. Och lagen gäller för alla leverantörer av digitala kommunikationstjänster i Norge, inklusive internetleverantörer, sociala medier och marknadsplatser på nätet.

Många har dock kritiserat avsikten att ta bort olagligt innehåll, bekämpa felaktig information och skydda mot skadligt innehåll, för vad är det egentligen? Det är varken definierat eller avgränsat i lagen, vilket innebär att definitionen lämnas åt tyckande.

Vad är felaktig information och skadligt innehåll, och vem bestämmer?

Den nya lagen om digitala tjänster ska inte förväxlas med den norska lagen om underrättelsetjänst, som antogs 2020 och ger den norska underrättelsetjänsten tillgång till ”förenklad insamling av gränsöverskridande elektronisk kommunikation” – mer känt som ”digitalt gränsförsvar” eller ”digital massövervakning”.

Kritiker menar dock att DSA är en förlängning av både detta och andra åtgärder som inskränker yttrandefriheten, såsom den ökända § 185, även känd som Hate Speech Act, och införandet av så kallade oberoende faktagranskare – som varken är oberoende eller tillhandahåller objektiva fakta.

För här är problemet: Vem har egentligen rätt att definiera vad som är farligt, skadligt eller vilseledande? Vem ska ha makten att bestämma det, och baserat på vad? Det är där sådana lagar kommer till korta, eftersom de inte sätter några gränser och öppnar dörren för att undergräva yttrandefriheten i framtiden. Och allt som förhindrar detta är påståendet att ”det här händer inte här”. Det är helt enkelt inte tillräckligt bra.

Bekämpa ”antistatligt tänkande”

I sin hotbildsbedömning för 2022 varnade PST för så kallat ”antistatligt tänkande”. Detta var en ny term för ”attityder och ideologier som är fientliga mot staten och dess institutioner”, särskilt högerextrema grupper som man befarar kan radikaliseras. Men det finns ingen definition av begreppet, och historiskt sett bygger hela högern på statsfientliga idéer:

Högern har traditionellt velat ha så lite stat som möjligt och så mycket privat frihet som möjligt, eftersom staten inte kan lösa människors problem – den skapar bara större problem och kostnader. Medan vänstern alltid har velat ha mindre privat frihet och mer statlig kontroll eftersom privata initiativ bara är ute efter pengar och vinst, och staten inte är det (ordvits avsedd). Och däri ligger problemet.

Inte oväntat har USA varnat för EU:s digitala lag eftersom man ser den som ett försök att undertrycka konservativa röster och införa kostnader för amerikanska teknikföretag. Samtidigt är det svårt att se att PST skulle vara lika bekymrade över socialistiska idéer och extremism, eller islams antidemokratiska idéer – och det är denna partiskhet som sänder mycket dåliga signaler.

Men lagen kommer förmodligen att antas oavsett remissvaren, eftersom Norge aldrig säger nej till EU.