Västliga ledare vill fortfarande inte erkänna det, men det har länge stått klart att Ukraina inte kan vinna kriget mot Ryssland.

Ryssland är världens största land, rikt på strategiska råvaror och med en befolkning på 146 miljoner, medan Ukraina, efter tre års krig och massiv emigration, nu har uppskattningsvis 31 miljoner invånare kvar i Kiev-kontrollerat territorium.

Men det är värt att notera att Ryssland efter tre års krigföring inte har lyckats lägga under sig mer än 19 procent av Ukrainas landterritorium. Detta beror på Ukrainas vilja att försvara sig och västvärldens vapenhjälp. Kriget är inte bara ett krig mellan Ryssland och Ukraina. Det är ett proxykrig mellan Ryssland och väst.

Det är dock lika slående att USA och EU inte har lyckats slå tillbaka Ryssland. Rysslands ekonomi är trots allt ”liten” i relativa termer, endast 15 procent större än Spaniens BNP. USA:s och EU:s samlade militära och ekonomiska resurser är mångdubbelt större. Nominell BNP är 24 gånger större. Natos totala militärutgifter är 10 gånger större. Och Nato har dubbelt så många trupper och en befolkningsbas som är mer än fem och en halv gånger större än Rysslands.

Att kriget i Ukraina drar ut på tiden och inte får någon slutlig lösning beror å ena sidan främst på den politiska asymmetrin mellan en totalitär och centraliserad regim i Ryssland som har försatt landet och dess ekonomi på krigsfot.

Å andra sidan finns det nästan 40 olika västerländska demokratier med utarbetade och mer eller mindre demokratiska beslutsprocesser med ibland starkt divergerande intressen, med befolkningar som är splittrade i Ukrainafrågan, varav många är mer bekymrade över klimatkrisen, minoriteters rättigheter och sin egen välfärd än att bli inblandade i kriget i Ukraina.

Medan den militära och resursmässiga asymmetrin mellan Ryssland och väst är tydligt i västs favör, är den strukturella politiska asymmetrin i Rysslands favör. Rysslands ledningsekonomi och befolkning, som snabbt sattes på krigsfot, hanterar kriget mycket mer effektivt än ett fragmenterat, politiskt splittrat och ekonomiskt försvagat väst.

Indiens statsminister Narendra Modi, Russlands president Vladimir Putin og Kinas president Xi Jinping under BRICS-møtet i Kazan den 23. oktober 2024. Foto: Alexander Zemliani­chenko / Pool via AP / NTB.

Jokern i den här bilden om kriget eskalerar ytterligare, och det fortsätter att göra det, är Kina, BRICS-länderna och de alliansfria länderna i det globala syd.

De flesta av dessa länder har haft dåliga erfarenheter av västvärlden, först av de europeiska stormakternas kolonialism och sedan av hundra år av amerikansk dominans. Majoriteten av dem stödjer mer eller mindre öppet Ryssland snarare än USA och EU. De förespråkar en multipolär världsordning snarare än en fortsättning på västvärldens globala hegemoni.

Kriget förs med militära, ekonomiska och psykologiska medel.

Den fortsatta kampen om människors uppfattningar, deras vilja att försvara sig och deras förmåga att stå emot förluster är lika viktig som kriget på slagfältet och det ekonomiska handelskriget.

Militärt och ekonomiskt, men också psykologiskt, har Rysslands ledning och majoriteten av landets befolkning fullt stöd för kriget. Detta är inte fallet för vare sig USA eller de europeiska Nato-länderna.

Militärt är de europeiska Nato-länderna i underläge efter att ha avvecklat stora delar av sitt eget försvar efter det kalla kriget. Ekonomiskt lider västvärlden av avindustrialisering, lågkonjunktur och en självförvållad energikris. Psykologiskt ser människorna i väst kriget i Ukraina som ytterligare en börda utöver invandringskrisen, priskrisen och energikrisen.

Det är i detta sammanhang som Rysslands omfattande användning av missiler och långdistansraketer som Kalibr, Iskander, Kh 101 och drönare mot hyreshus och civila mål i Ukraina, liksom dess hybridkrigföring mot Väst, måste förstås.

Uppvisningen av hypersoniska missiler som väst inte har något försvar mot, skakandet av kärnvapenarsenalen, gränskränkningarna, datorhackningen, kabelbrotten och den oidentifierade drönartrafiken är först och främst medel i ett krig om befolkningens uppfattning i syfte att skapa rädsla, öka krigströttheten i Ukraina och förhandlingsviljan i väst.

Att använda missiler som ett politiskt terrorvapen är ingen ny taktik. Tyskarna använde V1- och V2-raketer (Vergeltungswaffen) som ett vedergällningsvapen mot de allierades massiva bombräder mot tyska städer. Missilerna träffade slumpmässiga civila mål i London och södra England och var främst avsedda att försvaga den brittiska krigsviljan, skapa panik och tvinga fram politiska förändringar i Storbritannien.

Irak avfyrade över 500 Scud B-missiler mot Teheran under Iran/Irak-kriget (1980-1988) under det så kallade Städernas krig mellan Bagdad och Teheran 1988. Syftet var att skapa massflykt, panik och demoralisera befolkningen. Saddam lyckades med detta. Jag såg det själv på nära håll. Ibland ledde det till kaos och massevakuering av Teherans mer än 6 miljoner invånare.

Putin försöker övertyga Väst om att han är beredd att gå så långt som krävs för att förverkliga Rysslands mål.

Vi vet vilka dessa är. Till skillnad från västliga ledare har Putin varit konsekvent över tiden när det gäller strategiska mål. Dessa är först och främst att Ukraina inte ska bli medlem i Nato, annektering av Krimhalvön och de östra delarna av Ukraina samt nej till militära säkerhetsstyrkor från Natoländer.

Nato och EU är redan kraftigt försvagade av den ekonomiska krisen och den politiska splittringen både mellan medlemsländerna och inom enskilda länder. Bakom handskakningarna, bilderna på västvärldens ledare uppradade framför flaggorna, de gemensamma uttalandena och militärövningarna döljer sig djupa meningsskiljaktigheter och konflikter som den ryska generalstaben har studerat noga och vet hur de ska utnyttja.

Putin talar inte till Natos generaler. Han talar direkt till västvärldens befolkningar i en politisk teater där man skapar rädsla hos befolkningen för att undergräva ledarnas krigsvilja nerifrån och upp. Detta är psykologisk krigföring, något som ryssarna vet bättre än de flesta.

Energiberoende, ovilja att lägga pengar på försvaret, ojämn bördefördelning inom Nato och olika attityder till kriget i Ukraina i olika medlemsländer visar på en allians som är mindre sammanhållen än vad västvärldens retorik försöker ge sken av.

Putin vet detta. Hans varningar är inte bara till för att oroa Natoledarna, utan för att ställa dem mot varandra när de famlar efter en gemensam grund för hur långt de är villiga att gå.

Det som gör Putins strategi särskilt oroande är hans medvetna användning av upptrappning och ständiga antydningar om användning av kärnvapen. Det är mer beräknat och djärvt och mycket farligare än den maktlogik som definierade tidigare konventionella ställningstaganden under det kalla kriget.

Det övergripande globala perspektivet på kriget är lika viktigt för Putin som att hålla Nato borta från Ukraina.

Säkerhetspolitiska allianser skiftar. Handelsvägarna förändras. Och institutioner som tidigare monopoliserats av västligt inflytande utmanas.

De ekonomiska sanktionerna har inte isolerat Ryssland. De har fört Ryssland närmare Kina, Indien, Gulfstaterna och de nya tillväxtekonomierna i den globala södern. De har försvagat USA:s och västvärldens inflytande globalt. Det har bidragit till att påskynda en global geopolitisk omställning med konsekvenser långt bortom Ukraina och Europa.

Vad som var avsett att försvaga Ryssland har i stor utsträckning tvärtom drivit Ryssland att bygga parallella system med andra handelspartners, nya handelsvägar, alternativa betalningsnätverk, nya energipartnerskap och nya finansiella strukturer som minskar beroendet av Väst och västliga institutioner.

Detta är inte bara en påtvingad anpassning till västliga handelssanktioner. Det är ett motangrepp på den västdominerade, så kallade liberala världsordningen. Det är ett motangrepp som välkomnas i många huvudstäder i Afrika, Asien och Sydamerika.

Det är ett förebud om en ny era i internationell politik där USA:s hegemoni och västvärldens globala dominans inte längre kommer att tas för given.