Vad gör människor dumma? Det är en obekväm men också nödvändig fråga. Vi är alla omgivna av dumhet, och vi bär alla på vår del av den. Dumhet är inte i första hand en brist på intelligens – många briljanta människor beter sig dumt – utan en fråga om attityd, om hur vi förhåller oss till verkligheten. Den mest grundläggande formen av dumhet är vissheten om att ha alla svar.

De dummaste människorna är inte de som tvivlar, utan de som aldrig gör det. De som fäster blicken på en förklaring, en berättelse, en idé och gör den till dogm. De som aldrig släpper in osäkerhet är fångade i en fönsterlös korridor. Det är så vi begränsar vår uppmärksamhet till en monorail av lånade åsikter – något vi har plockat upp på nätet, från en guru, från ett politiskt parti – och vi rusar vidare utan att lägga märke till landskapet runt omkring oss.

De gamla grekerna hade ett skarpt öga för detta. De hävdade att mer skada i världen kom från inkompetenta människor än från de onda. Onda handlingar kan vara beräknade, rationella, till och med förståeliga i sin cynism. Men dumhet – övertygelsen om att ”jag vet” – skapar krig, kollaps och lidande på ett mer oförutsägbart och förödande sätt.

Thukydides, historikern som beskrev det peloponnesiska kriget, visade hur Atens ledare gav sig ut på äventyr på Sicilien, drivna av vissheten att ”det här kommer att bli lätt”. De tänkte inte igenom ramverket, de förbisåg komplexiteten, de var så säkra att de slutade tänka. Resultatet blev slutet på Atens glansdagar. Detta är problemets kärna: Ledare som är alltför säkra på sin sak är farliga. De ser inte skuggor, bara ljus. Och den som bara ser ljuset blir blind.

Negativa förmågor

John Keats, den engelske poeten, myntade begreppet ”negativ förmåga”. Han menade att Shakespeares genialitet låg i hans förmåga att rymma motsägelser i en och samma karaktär: Karaktärerna var aldrig endimensionella, utan fulla av tvetydighet. Människor kan vara både goda och onda, både starka och svaga, både kärleksfulla och destruktiva. Shakespeare dömde inte för snabbt, han höll komplexiteten öppen.

Negativ förmåga är konsten att tolerera tvetydighet. Förmågan att låta två motstridiga tankar existera i sinnet samtidigt, utan att tvinga fram en slutsats. Det är att sitta i mörkret och inse att man inte ser hela bilden. Det är källan till kreativitet, men också till visdom.

Den moderna världen har till stor del förlorat denna förmåga. Vi är tränade att reagera snabbt, att tänka i svart och vitt, att följa algoritmens binära logik. Det obekväma förtrycks: komplexiteten, tvivlet, tystnaden. Detta gör oss till fattigare människor och till ett farligare samhälle. För det är i avsaknaden av tvivel som dumheten slår rot.

Mellan fysik och psykologi

I kvantfysiken finns begreppet superposition: En partikel kan befinna sig i flera möjliga tillstånd samtidigt, tills den observeras. Vissa har försökt att överföra detta till psykologi och filosofi: idén om att tänka i ”kognitiva superpositioner”. Att hålla flera möjligheter öppna och vägra att kollapsa verkligheten i förtid.

Detta är en bild av vad Keats kallade negativ förmåga. Att tillåta att sanningen inte är enkel, att människan är en paradox, att livet är en labyrint snarare än en rak korridor. Först då kan vi leva med en djupare visdom – det som grekerna kallade fronesis: praktisk visdom, förmågan att navigera med balans och omdöme.

Den farliga vissheten

Kärnan i dumhet är inte brist på kunskap utan brist på ödmjukhet. Vi kan vara okunniga och kloka på samma gång, om vi vet att vi inte vet. Men de som tror att de vet allt förlorar förmågan att lyssna, att känna efter, att ställa frågor.

Vi ser detta i politiken, i vetenskapen, i vardagen. Ledare som påstår sig ha lösningen, rörelser som insisterar på att äga sanningen, individer som vägrar att omvärdera sig själva – alla blir de farliga i kraft av sin oreflekterade säkerhet. De skadar inte alltid med avsikt, men skadan de orsakar kan vara lika stor som ondskan.

Att vara människa är att befinna sig i ett utrymme av osäkerhet. Vi är inte skapade för att sitta inne med hela sanningen, utan för att söka, undersöka och ifrågasätta. Filosofen Sokrates visste detta bättre än någon annan: ”Det enda jag vet är att jag inte vet någonting.”

En inbjudan till ödmjukhet

Vad kan vi lära oss? Först och främst att sann visdom kräver ett visst mörker. Den som aldrig tvivlar blir dum. Den som aldrig stannar upp för att se komplexiteten blir blind.

Vi måste lära oss att bära paradoxer. Att kunna säga: ”Kanske är båda sanna. Kanske är svaret fortfarande dolt.” I denna förmåga att inte gripa utan vänta finns en styrka som vår tid har glömt bort.

Att säga ”jag vet inte” är inte en svaghet. Det är ett försvar mot dumhetens förödande visshet.