Europa har valt fegheten, skriver Kasper Støvring. Men Norge har gjort något ännu värre: vi har valt självbedrägeri.

Vi har lärt oss att tro på våra egna lögner. Vi har lärt oss att säkerhet kommer från förtroende, inte från gränser. Att våld kan bemötas med åtgärder, inte med straff. Att kultur är dekoration, inte grund. Det är inte utlänningar som förstör oss – det är vi som vägrar att försvara oss.

Förräderiet i Norge är inte dramatiskt, utan milt. Det går under namnet ”inkludering”. Det talar om ”förtroendets samhälle”. Men under ytan ligger samma misslyckande som Støvring beskriver: ett system som skyddar förövaren och kastar misstankar på dem som ber om skydd.

I Norge får de som ifrågasätter utvecklingen inte ett svar, utan en diagnos. Du är inte oense – du är ”extrem”. De som påpekar mönstret i brottsligheten får höra att de ”generaliserar”. De som hänvisar till siffror får höra att det inte handlar om siffror, utan om ”värderingar”.

Detta är den moderna formen av feghet – intellektuellt våld. Det kväver all verklig debatt med moraliska imperativ. Resultatet är att den offentliga debatten har förlorat sitt mod och staten sin ryggrad.

Det finns ett utpräglat norskt sätt att misslyckas. Vi gör det med tystnad. När lärare hotas: tystnad. När ungdomsgäng attackerar barn: tystnad. När invandrarpojkar ligger bakom nästan alla våldsamma överfall i huvudstaden – tystnad.

Tystnaden är inte slumpmässig. Den är organiserad. Den upprätthålls av en hel klass av redaktörer, forskare, byråkrater och präster som alla fruktar samma sak: att förlora sitt moraliska kapital. De tjänar sitt uppehälle på att vara goda.

Men denna godhet har blivit en valuta som är frikopplad från verkligheten. Den måste ständigt bekräftas genom nya projekt, nya ord, nya förklaringar. Det är så vi hamnar i en situation där vi kallar våld för ”uteslutning” och social kollaps för ”mångfald”.

För att förstå varför Norge misslyckas måste man förstå statens psykologi. Den norska staten är inte längre en beskyddare, utan en terapeut. Den ser sina medborgare som patienter, inte som deltagare. Den tror att problem kan pratas bort, inte hanteras.

Det är därför våld och brott också möts med ”förebyggande åtgärder”. När ett barn slår ett annat måste vi ”förstå bakgrunden”. När en ung person rånar en jämnårig med kniv måste vi ”skapa trygghet”. När kvinnor blir överfallna i parker måste vi ”delta i debatten”.

Men staten har ingen skyldighet att förstå gärningsmannen – bara att skydda offret. Det var det gamla avtalet. Men det har nu brutits.

Denna form av feghet har blivit en moralisk kod i sig. Den odlas av kyrkan, av akademin, av politiker som fruktar sina egna medborgare mer än de fruktar de brott de tillåter. Den uttrycks i meningar som alltid börjar med ”vi måste komma ihåg att…” – en språklig nedtoning av ansvar.

Vi har lärt oss att tolerans är ett högre gode än rättvisa. Men när tolerans sträcker sig till att ursäkta övergrepp, då är det inte längre tolerans, utan förakt – för offren, för landet, för sanningen.

Det är inte bara ett politiskt svek, utan också ett psykologiskt. Ett folk som lever på lögner förlorar gradvis förmågan att se. Det är därför vi inte längre ser vilka vi är.

Vi tror att säkerheten kommer att bestå av sig själv, att det norska systemet kommer att absorbera allt, att bergen automatiskt kommer att skydda oss. Men det kommer de inte att göra. Sveket är redan ett faktum – och det begicks med de bästa avsikter: vänlighet.

Om det finns en väg ut, börjar den med motsatsen till vänlighet: mod. Modet att säga att inte alla kulturer är kompatibla. Modet att säga att rättvisa måste komma före känslor. Modet att kalla våld för våld och svek för svek.

Norge behöver inte mer empati. Vi behöver ansvar. Vi behöver män och kvinnor som inte förlamas av rädslan för att kallas något. För den som är rädd för ett ord kan inte försvara ett land.

Och kanske är det just där frälsningen ligger – i den gamla nordiska nykterheten. I den tysta, precisa vissheten om att frihet inte ges, utan hålls. Att säkerhet inte skapas, utan byggs.

Vi måste sluta tro på det som förstör oss. Det är vår första plikt nu.

För det är inte bara systemet som har misslyckats. Det är vi.