Norge är i snabb förändring. Vi läser om en klumpig poliskår som jagas bort av ungdomar, om lärare som passivt låter sig misshandlas av elever, om etniska norrmän som attackeras eller våldtas och om knivar, pistoler och granater i händerna på 12-13-åringar.

Dessa var helt okända problem när jag var barn, så vad har hänt?

I namnet må det ha hetat humanism, globalism, socialism och feminism, men i praktiken innebar det att Norge systematiskt avmaskuliniserades, feminiserades, avfamiliserades, avnationaliserades, avkristnades och sekulariserades. Samtidigt skedde en selektiv massimport av aggressiva machokulturer från ökenbältena i söder som i stort sett bara hade utmärkt sig genom att föra krig mot varandra och genom att utrota kristna, judar, avfällingar, buddhister, homosexuella, hinduer, yazidier, druser, kurder och alawiter från sina egna hemländer.

Många trodde att detta kunde vara ett illavarslande tecken för oss själva, men en alltmer kvinnodominerad statsapparat drev projektet vidare. Kanske var det för att de såg ett gyllene tillfälle att avliva ärkefienden – den vita, heterosexuella, kristna, medelålders familjefadern, eller kanske hade de andra, mer djupare motiv. Det ironiska är förstås att de därmed också förstörde sitt eget försvar, men det insåg de nog inte själva.

I deras kölvatten kom alla renegater – män som gjorde karriär på att förråda sitt eget kön och spela kvinnorollen. Ett exempel är psykologen Magne Raundalen som i Dagbladet 1990 förklarade att ”far är död, far är en myt, far måste bli som mor”. Sådana uttalanden belönas, och i Raundalens fall resulterade det i ett ordförandeskap i den norska UNICEF-kommittén och en utnämning till kommendör av St Olavs Orden.

Men grunden för regimen lades i departementens korridorer, här exemplifierat av Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet, som försvarade sin extremt höga andel kvinnor enligt följande (Prop. 1 S (2010-2011) 4.2.1):

”Om BLD ska kunna rekrytera fler män, personer med funktionsnedsättning och fler personer med invandrarbakgrund, utan att försvaga kvalifikationsprincipen, blir åtgärder som kan öka antalet sökande från dessa grupper särskilt viktiga.”

Här jämställer regeringen män med funktionshindrade.

Den norska mannen har därmed officiellt utrotats och han finns nu bara i sin ursprungliga form ute i naturen som jägare och fiskare, inom delar av polisen eller militären eller i andra yrken som inte faller sig lika naturligt för kvinnor, som bygg, hantverk och finans.

Som ett resultat styrs vårt samhälle av babblande kvinnor och feminiserade män utan övertygelse, mod eller auktoritet, som får exakt den respekt man skulle förvänta sig av en motpart som föraktar och utnyttjar varje tecken på svaghet. Norska pojkar, drogade av Ritalin och sociopolitiska förklaringsmodeller, har ingen chans mot denna regim.

Motivet bakom regimen är inte omedelbart klart för mig, bortsett från att det måste finnas någonstans i vänsterns ideologiska bas, och denna har samma fiendebild som vår nya importkultur, som västerländska värderingar i allmänhet och kyrkan, Israel, USA och demokratin i synnerhet.

Men de kan snabbt tappa skorna, för vänstern kryllar av ateister och feminister, och dessa blir oundvikligen ett huvud kortare om omfamningen är tillräckligt nära, som kommunisterna upplevde i Iran 1988. Men än så länge har de funnit varandra i ett gemensamt hat mot kristna och judar.

Problemet är att om man berövar en kultur maskulina värden och utsätter den för en annan kultur där dessa värden är intakta, så kommer den första kulturen att upplösas. Vi känner också igen detta fenomen från naturen, där selektivt skytte av dominerande manliga elefanter leder till upplösning av flockstrukturen (som är hierarkisk) och fullständigt kaos, med unga män som går i brunst och dödar för mat.

Parallellen med den politiska människans kamp mot gamla mansideal, med påföljande normupplösning, våld och laglöshet är snubblande nära, men det socialpolitiska tänkandet tål inte sådana förklaringsmodeller och frågan förblir därför olöst.

Därför är dagens dialogpolis, med sina många kvinnliga polischefer och små poliskvinnor, mer upptagen av dialog än av att bekämpa gatuvåldet, därför klarar dagens flickskolor inte av att hantera aggressiva och patriarkalt drivna unga pojkar, därför får vi inte bukt med överfallsvåldtäkterna i invandrartäta områden och därför kommer judar, homosexuella och avfällingar att fortsätta leva i skräck.

I verkligheten har vi två val: att kapitulera eller att ta upp kampen, men det senare är beroende av egenskaper som effektivt har utrotats från det norska samhället och som därför måste återinföras på ett eller annat sätt. Detta kan antingen ske inom den politiska arenan eller utanför den politiska arenan genom att befolkningen själv utmanar vänsterns våldsmonopol genom exempelvis civilförsvar och medborgargarden.

Har regeringen övervägt sådana scenarier? Förmodligen inte, för jag tror att de tryggt utgår från att den norske mannen inte kommer att vara ett problem, eftersom de redan har avskaffat honom. Men jag tror att de har fel, för unga män är redan på väg att resa sig.