Det ändlösa kriget som våra ledare inte förstår, och förbjudna vapen i kriget mot judarna:

År 2018 tilldelades den kongolesiske läkaren Denis Mukwege Nobels fredspris för sina insatser i kampen mot våldtäkt som krigsvapen. Idag omfattar den paramilitära vapenarsenalen, förutom övergrepp mot kvinnor och barn, även nya tillägg som gisslantagande, tortyr och utsvältning av gisslan och krigsfångar, utsvältning av den egna civilbefolkningen samt gränslöst mediefokuserat våld och tortyr och terrorisering av civilbefolkningen med beräknat extremt våld.

I öronbedövande propaganda i alla medier läggs ansvaret för användningen av sådan terror på terrorns mål och offer.

Allt detta har visat sig vara mycket effektiva krigsvapen i händerna på islamistiska terroristgrupper. Deras effektivitet förstärks avsevärt av det faktum att internationella och särskilt västerländska massmedier njuter av skräcken i denna terror och den möjlighet de ger sig själva att lägga all skuld och ansvar för grymheterna på Israel och judarna – inte för att de faktiskt är skyldiga, utan för att det är så lätt att få människor att tro på det och hänge sig åt lögnerna. I västländerna är antisemitism också ett affärsområde med betydande omsättning. Islamisk jihad har drabbat den västerländska civilisationen kontinuerligt i 1.400 år och är väl dokumenterad och beskriven av den franske historikern Paul Fregosi i hans bok Jihad in the West. En av de absurda bieffekterna av islams krig mot västvärlden har varit ett ökat hat mot judar.

Under antisemitismens flera tusenåriga historia har vi aldrig tidigare upplevt ett så påhittat och fullständigt falskt hat mot judar som det vi nu bevittnar. Ondskan har fått okritiskt stöd på högsta politiska nivå i länder som påstår sig försvara människans värdighet. Det faktum att sådant beteende och användningen av sådana vapen är strängt förbjudet enligt internationell humanitär rätt verkar inte ha någon betydelse för terrorister, politiker, media eller åskådare. De lever alla i en ständig orgie av självrättfärdighet och lögner för vilka judarna hålls ansvariga. Allt detta härrör från den gnagande rädslan som jihadmassakrerna mot det israeliska civilsamhället den 7 oktober 2023 väckte bland västerländska ledare, där rädslan för något liknande växer och är välgrundad, men tystas ner.

Vi noterar särskilt dessa dagar att gisslantagande och misshandel av gisslan är det klart mest effektiva vapnet i kampen för att utrota de israeliska judarna. Denna taktik har utvecklats både i omfattning och effektivitet sedan attacken och massakern på israeliska deltagare under OS i München 1972 och under Entebbe-kapningsdramat 1976. Från 1970-talet och framåt blev gisslantaganden och de därmed förknippade morden och massakrerna på oskyldiga kvinnor och barn ett erkänt och allmänt använt militärt vapen i den arabiska jihad mot judarna. Detta accepterades som en realitet av FN genom inrättandet av ”hjälporganisationen” UNRWA.

En viktig effekt av detta vapen, som skapar oro bland den västerländska befolkningen och de politiska ledarna, är att Hamas, med sitt omänskliga tryck på gisslans anhöriga, lyckas mobilisera tiotusentals israeler att protestera politiskt mot sina egna myndigheter. Deras mål är att stoppa den defensiva kampen för att befria gisslan, vilket i praktiken kan innebära att man förlorar kriget, samtidigt som man indirekt går mot att acceptera gisslantagande som ett legitimt vapen som kan förhandlas om.

Effektiviteten hos detta vapen beror till stor del på de ekonomiska resurser och andra stödfunktioner som media, och särskilt inflytelserika västerländska medier, tillsammans med politiska organisationer som FN och EU, bidrar med till konflikten. Varje dag ser vi hur terroristorganisationer som Hamas och andra utlöpare av Muslimska brödraskapet lyckas mobilisera opinionen och politiskt stöd för sig själva och sin jihad mot judarna genom målinriktad användning av media. Detta sker kontinuerligt i hela västvärlden och är på väg att isolera Israel från det internationella samfundet.

Vi vågar inte nämna att vi ser förebud om sådant beteende på våra egna gator. Våra nationella medier utelämnar helt viktig information om fienden som använder sådana vapen mot det judiska folket och mot västerländsk kultur och civilisation i allmänhet. Vi får inte veta att målet för Muslimska brödraskapet och alla dess lokala grenar uttrycks i deras slogan: ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg. Att dö för Allahs sak är vår högsta önskan.” Det senare är avsett att tas bokstavligt av dem som ägnar sig åt denna dödskult.

Bland dessa människor finns det inget som vi i västerländsk tänkande och humanitär etik kallar respekt för mänsklig värdighet. Det mest brutala och listiga beteendet mot tillfångatagna gisslan, liksom mot den egna civilbefolkningen, utövas systematiskt med betydande militär och politisk inverkan. Vi ser detta dagligen både i Israel och i europeiska länder, där Hamas med sina omänskliga och hänsynslösa krigsvapen mobiliserar opinionen, politiker och media för att motstå och bekämpa de israeliska myndigheterna, som kämpar för att försvara sitt land och sitt folk mot en fiende som aktivt bryter mot alla principer i humanitär rätt med sådana vapen. De har för länge sedan upptäckt att detta beteende ger dem internationellt stöd och framsteg i deras heliga krig mot judarna. Vi kan se denna utveckling särskilt i Europa, som själv har en tusenårig problematisk relation med det judiska folket. Men den europeiska fegheten är i sig ett hot mot Europa.

Ett faktum som västvärlden inte verkar vara medveten om är att islamisk jihad, eller ”heligt krig” mot den judiska staten, inte är ett territoriellt krig eller ett försök att återta ”ockuperade palestinska territorier”. När människor ropar att ”Palestina måste befrias från floden till havet” är det i själva verket en politisk deklaration om att Israel måste förstöras, tillsammans med dess judiska befolkning. Vi har hört detta från arabisk sida ända sedan Nationernas förbund 1922 beslutade att den judiska staten skulle återupprättas, liknande ett antal arabiska nationer i Mellanöstern som hade levt under turkisk ockupation i århundraden.

Det är ett av de många västerländska missförstånden om konflikterna i Mellanöstern att dessa inte egentligen handlar om territorium, utan är uttryck för islams heliga krig, jihad, mot ”de otrogna judarna”, som muslimer ideologiskt uppfattar som ”avfälliga muslimer” och som därför inte har någon rätt att existera inom den islamiska världen, och i själva verket inte heller utanför den. Deras jihad kan därför inte avslutas med fredsavtal i västerländsk mening. När muslimer förlorar ett krig kan jihad ta en paus, men det slutar inte. Muslimer kan gå med på en paus i sin jihad, men enligt deras lära är detta bara ett tillfälligt tillstånd som kan pågå i tio år och som de kallar ”hudna”. Så uppfattar de begreppet ”vapenvila” när det föreslås av västvärlden.

I hundra år har denna konflikt pågått i Israel. När vi talar om tolvdagars kriget, sexdagars kriget, Yom Kippur-kriget eller massakern på judar i Hebron 1929, uppfattar Israels fiender dessa som enbart enskilda strider i en pågående jihad som de inte har för avsikt att förlora. Därför fortsätter de kriget när de återigen har möjlighet att göra det. Ett illustrativt exempel på detta är det förlorade Yom Kippur-kriget, som återupptogs och fortsatte i Europa 1973, med stöd från hela den islamiska världen. Omedelbart efter att israelerna hade besegrat de angripande egyptiska och syriska arméerna och inlett fredsförhandlingar, attackerade den arabiska världen Europa med en serie bomber och kapningar. Dessa åtgärder förstärktes av ett panarabiskt oljeembargo organiserat av OPEC, vilket hade en stor inverkan på den amerikanska och europeiska industrin och transportsektorn. Europa svarade med sin traditionella eftergivenhet, förhandlingar och eftergifter.

De nio EEG-länderna, ledda av Frankrikes president de Gaulle, inledde en förhandlingsprocess med arabvärlden, vars skadliga effekter vi fortfarande kan känna av idag. Araberna uppfattar Yom Kippur-kriget och dess fortsättning som ett viktigt och kanske avgörande genombrott i deras relationer med västvärlden. Det starka europeiska stödet för Israel försvann över en natt, och Palestinska befrielseorganisationen (PLO), som hade skapats på initiativ av och i samarbete med de sovjetiska myndigheterna, erkändes av EEG-länderna som den legitima representanten för ”det palestinska folket”. De långsiktiga konsekvenserna av Europas moraliska kollaps inför hoten från islamisk jihad vid den tiden, och som vi idag upplever de konkreta konsekvenserna av, beskrivs i detalj av historikern Gisèle Littman (Bat Ye’or) i boken Europe, Globalisation, and the Coming of the Universal Caliphate.

Det arabiska målet att undergräva och förstöra Israel blev därmed utgångspunkten för en internationell utveckling där en koalition av arabiska terroristorganisationer påtvingades israelerna av västvärlden och med betydande norsk hjälp, påtvingades israelerna och installerades som en ”palestinsk myndighet” i hjärtat av de befriade områdena Judeen, Samarien och Gaza. Under hot om terror och oljeembargo hade västvärlden accepterat kravet att dessa områden skulle betecknas som ”ockuperade palestinska territorier”, en missvisande term som också införlivades i otaliga resolutioner i FN och i europeiska församlingar.

Vår strävan efter en ”tvåstatslösning” i relation till Israel är en konkret, om än tillfällig, seger för den arabiska jihad. Våra ledare har inte modet att genomskåda charaden och vända tillbaka tiden.

Det finns ingen anledning att tro att den nästan hundraåriga jihadkriget för att förstöra Israel och dess judar är över. Doktrinen om islamisk helig krig lämnar inget utrymme för att avsluta kriget utan seger. Vapenvila och kortvariga ”hudna” kan organiseras, men äkta varaktig fred utan total seger är omöjlig att uppnå under en sådan politisk doktrin.

De har ingen uppfattning om vad det innebär att förlora ett krig. Om de besegras på ett ställe fortsätter de att kämpa på ett annat. Om de besegras under ett sekel fortsätter de att kämpa in i nästa. Om de segrar i ett land flyttas kriget vidare till nästa. Vi måste inse att israeliersnas blodiga kamp för överlevnad också påverkar våra chanser att överleva, men vi vägrar att erkänna detta.

Det är därför kriget aldrig tar slut. Det finns en växande uppfinningsrikedom när det gäller att införa nya vapen och stridsformer som borde vara otänkbara bland civiliserade människor. Trots detta ger vi efter och i hopp om att vi själva ska skonas hjälper vi till att underhålla miljontals arabiska gisslan i FN:s UNRWA-läger, som har blivit en viktig resurs i jihadisternas obevekliga krig mot Israel och judarna. Vi kan med säkerhet anta att ingen inom överskådlig framtid kommer att nomineras till Nobels fredspris för att ha kämpat mot gisslantagande som vapen i terrorkriget mot den västerländska civilisationen. Våra ledare har av bekvämlighetsskäl valt att ignorera detta vapen, som strider mot internationell rätt. Vi kommer snart att få betala ett högt pris för detta.