Varje gång klimatdebatten blossar upp upprepas samma mönster: på ena sidan står teknokraterna med sina koldioxidräkenskaper och globala avtal, med sitt abstrakta prat om en klimatkris som de vägrar att lösa med teknik som kärnkraft. På andra sidan står aktivisterna, som mer påminner om galningar än ansvarsfulla människor som vill ta hand om vår gemensamma naturmiljö.

Detta kan få de flesta att avvisa den gröna agendan. Men det kommer inte att fungera. Grön konservatism är en god, lång och väletablerad tradition.

Naturvård tillhör dem som skyddar det som redan finns, det som har ärvts och det som är lokalt. Problemet är att konservativa har lämnat miljöområdet åt andra alldeles för länge. Och därmed har de glömt sin egen djupaste intuition: att man skyddar det man bryr sig om.

Oikofili: Kärlek till det som står dig nära

Den engelska filosofen Roger Scruton kallade det ”oikofili” – kärlek till hemmet. Inte bara huset du bor i, utan hela landskapet, kulturen och samhället du är en del av. Det är en kärlek som förpliktigar. För man kan inte älska något utan att också ta ansvar för det.

Miljöansvar växer som rötterna på ett träd – från den konkreta jorden i ditt hem och sprider sig genom det lokala samhället till hela landet. Detta ansvar uppstår inte ur abstrakta teorier eller moraliska imperativ. Det växer organiskt ur en konkret koppling till det levande landskapet av traditioner. De platser vi känner oss kopplade till.

Vi måste återuppliva Scrutons gröna konservatism, som står i kontrast till den globala miljöpolitiken, där experter i främmande länder talar om för oss hur vi ska leva. Oikofili, å andra sidan, börjar nerifrån och växer utåt: från trädgården, genom grannskapet och staden, till landet, där band knyts med andra nationer.

Konservativa miljövärden i praktiken

Historiskt sett har konservativa faktiskt varit i framkant när det gäller miljöfrågor. Det var inte socialisterna som skapade de första naturparkerna eller införde lagar mot luftföroreningar i Storbritannien. Det var konservativa som förstod sambandet mellan kulturarv och naturarv.

De tyska romantikerna var också gröna konservativa. I Danmark rasade kulturella radikaler mot konservativa som ville bevara naturen.

Idag ser vi en konservativ instinkt i de tusentals lokala organisationer som underhåller grönområden, restaurerar vattendrag och bevarar kulturlandskap. De är sällan ideologiska miljöaktivister. I stället är de medborgare som älskar sin lokala miljö och vill föra den vidare till sina barn. Det är här värmen i hemmet och bevarandet av det lokala landskapet verkligen gör skillnad.

Detta är grön konservatism: ett bindande band mellan generationer. Vi har ärvt jorden och måste föra den vidare oförstörd till kommande generationer.

Kritik mot teknokrati och symbolpolitik

Tyvärr har den moderna miljörörelsen fastnat i två dödliga impulser: den teknokratiska, som tror på centraliserad kontroll och internationella avtal, och den symboliska politiken, som prioriterar spektakulära protester och identitetsmarkering framför verkligt naturskydd.

Båda dessa tillvägagångssätt alienerar vanliga medborgare.

När Extinction Rebellion blockerar trafiken och andra radikala klimatrörelser förstör konstverk skapar de inte ett gemensamt engagemang. De skapar motstånd. Hur kan kriminella vänsterradikala mobilisera människor i en god sak?

Naturligtvis anser de att det är mycket mer autentisk miljöpolitik att limma fast sig på asfalten än att plantera träd. Och de har fått gamle Carsten Jensen med på tåget.

Människor reagerar instinktivt mot att få miljöpolitik påtvingad av aktivister som är mer intresserade av att visa upp sig och fylla sina tomma liv än av att bevara naturen.

Lika problematisk är tron att marknaden eller byråkratin kan lösa allt. Vissa värden kan helt enkelt inte mätas i pund eller regleras genom direktiv: landskapets skönhet, anknytningen till en region, stoltheten över ett gemensamt kulturarv.

Konservativ miljöpolitik

Konservativ miljöpolitik bygger på vad Scruton kallade ”små plutoner”, såsom lokala föreningar och samhällen som tar ansvar. Det kan vara bysamhällen eller medborgargrupper som skapar små gröna oaser med trädkantade alléer och välskötta stadsmiljöer.

För det handlar också om estetik. Vi måste skydda det som är vackert, inte bara det som är funktionellt. Skönhet ger livet mening. Det innebär att bekämpa fula motorvägar som förstör landskapet. Det innebär att stödja lokala hantverkare och små producenter som förstår hur man skapar harmoni mellan människan och naturen.

Och sedan handlar det om berättande.

Först när vi förstår vårt landskap genom berättelser – genom poesi, minnen och traditioner – utvecklar vi den kärlek som leder till verkligt skydd. Johannes V. Jensen hyllade vårt land som ingen annan dansk poet, inte på grund av mått på biologisk mångfald, utan för att han såg skönhet och mening i varje kulle, varje sjö och varje sund. Som här i Kongens fald (Kungens fall):

”Med slutna ögon kan du känna den söta doften av jordens grönska, marken är mjuk och grön som en färsk bädd i havet, en födelse- och dödsbädd. Himlen välver sig över det med kärlek, molnen står stilla ovanför det, vågorna når in och slår mot den ljusa stranden.”

Miljöpolitik som lokalpolitik

Miljöskydd är i grunden lokalpolitik. Det handlar om att skydda den plats du tillhör och lämna den i bättre skick än du fick den. Det handlar om att ta ansvar. Inte för att en internationell organisation kräver det, utan för att kärleken förpliktigar.

Konservatism är en tradition som bygger på kärlek till sitt hem, inte på globala visioner. På konkret ansvar, inte abstrakt moral. På lokala rötter, inte teknokratiskt styre.