I våras beslutade det norska parlamentet att skärpa Norges klimatmål till en minskning av växthusgasutsläppen med 70–75 procent från 1990 års nivåer fram till 2035. Många har ifrågasatt hur detta mål ska kunna uppnås, med tanke på att utsläppen endast har minskat med 12 procent sedan 1990. Det var för 25 år sedan, och det är bara tio år kvar till 2035.

Men allt är inte som det verkar i den internationella klimatpolitiken. År 2012 skärptes Norges klimatmål enligt Kyotoprotokollet till en minskning med 16 procent till 2020 jämfört med referensåret 1990. År 2023 skickade Norge en rapport till FN om uppnåendet av sina klimatmål med den något omständliga titeln ”Statusrapport per december 2022, återinsänd i mars 2023: Norges åttonde nationella rapport enligt ramkonventionen om klimatförändringar”. I tabell A3-11 på sidan 329 ser vi att Norges utsläpp låg exakt på målet varje år från 2013 till 2020, efter att ha köpt klimatkvoter (den röda linjen i bifogade diagram).

Det finns all anledning att imponeras av precisionen i kvothandeln som gjorde det möjligt att uppnå klimatmålen. Eller är det kanske så att det sker saker på papperet som inte har någon motsvarighet i verkligheten? Tyvärr säger den ovannämnda ordrika publikationen på flera hundra sidor ingenting om vad det är för kvoter det handlar om eller varifrån de kommer, men vi vet att de kommer både från EU:s kvotsystem och från utvecklingsländer.

Är det oundvikligt att den oöverträffade minskningen av utsläppen som ska ske under de kommande tio åren kommer från utvecklingsländerna? Om så är fallet finns det anledning att fråga sig vad detta handlar om. Dessa länder har en lång väg att gå för att nå den levnadsstandard som vi är vana vid. Detta framgår bland annat av deras låga koldioxidutsläpp (CO₂) per capita. För att ta två exempel hade Brasilien och Colombia 2024 koldioxidutsläpp från energi på cirka två ton per capita. Norge hade nästan sex, vilket är lågt för ett rikt land, och USA hade mer än tretton. Det är inte självklart att de har något ”utsläppsöverskott” att utnyttja.

En del av de klimatkvoter som Norge har köpt från utlandet kommer från det så kallade skogsinitiativet. Detta innebär att regnskogen i tropiska länder bevaras. Initiativet diskuteras utförligt i klimat- och miljöministeriets avsnitt i statsbudgeten för 2026 (de direkta citaten i följande text är hämtade från detta dokument). Följande sägs om orsaken till avskogningen:

”Jordbruksproduktion är den största drivkraften bakom avskogning och omvandling av ekosystem, särskilt i tropikerna och subtropikerna. Detta är främst kopplat till globalt handlade produkter som kött, läder, soja, palmolja, kakao, kaffe, gummi och timmer. Olaglig guldbrytning är också ett utbrett problem i flera skogsländer. Omvandlingen av ekosystem, såsom regnskogar, för att få tillgång till mineraler för den gröna omställningen ökar också. Att minska efterfrågan på råvaror som odlas på nyligen avskogad mark och öka efterfrågan på samma råvaror som odlas på ett hållbart sätt är centralt för klimat- och skogsinitiativet.”

Det är inte förvånande att ökad livsmedelsproduktion kräver mer mark. Varifrån ska denna mark komma? Dessa produkter odlas inte på improduktiva klippiga utsprång i ett kallt klimat, utan på platser där något redan växer och som måste röjas för att göra plats. En del av detta kan uppnås genom att intensifiera användningen av herbicider och konstgödsel på mark som redan odlas, men dessa ämnen används redan intensivt och kanske på gränsen till vad som är säkert. I en värld med en växande befolkning och växande välstånd finns det ett uppenbart behov av mer livsmedelsproduktion. Den så kallade gröna omställningen kräver en enorm ökning av olika typer av mineraler. Det är därför inte förvånande att nya gruvor måste öppnas, och detta kan bara ske där dessa mineraler finns under jord, oavsett om det växer träd ovanpå dem eller inte.

Det är därför inte förvånande att avskogning har pågått i de flesta tropiska länder i åratal. Detta är en viktig del av dessa länders ekonomiska utveckling. Ändå har Norge och andra rika länder som Tyskland och Storbritannien tagit det så kallade skogsinitiativet, som syftar till att stoppa eller till och med vända utvecklingen. Man frestas att säga att dessa länder bortser från sin egen historia. Har de inte själva avverkat en stor del av sina skogar för att ge plats åt åkrar, betesmarker, städer och motorvägar? Och hur är det med hållbarheten? Vilken av de generationer som kom före oss skulle vi vilja byta plats med?

Anledningen till att rika länder ändå driver denna antiutvecklingspolitik är strävan att minska koldioxidutsläppen. Avskogning innebär att skogarna absorberar mindre koldioxid från atmosfären. Därför har man kommit på den geniala idén att mindre avskogning i utvecklingsländerna kan räknas som mindre utsläpp i rika länder. Om Norge betalar Brasilien för att minska sin avskogning med x kubikmeter, kan detta räknas som y ton minskade koldioxidutsläpp i Norge.

Tillförlitligheten i reglerna för denna transaktion är en annan fråga; det finns knappast någon exakt och tillförlitlig mekanism, men regler och förfaranden finns för vad de är värda. ”Krävande” är ett begrepp som återkommer i ministeriets diskussion om detta. Det är lämpligt att använda diplomatiskt språk i en offentlig publikation. Den genomsnittlige läsaren måste då använda sin fantasi för att lista ut vad det betyder i klartext. Det är inte lätt att ta reda på hur mycket klimatkvoterna från utvecklingsländerna har kostat Norge.

I budgetförslaget för 2026 föreslås 4,4 miljarder norska kronor för internationellt klimatsamarbete. Merparten av detta går till skogssamarbete, men det täcker mer än bara inköp av klimatkvoter. En del av pengarna går till att finansiera organisationer i utvecklingsländer med agendor som passar de rika ländernas klimatpolitik. De kallas genomgående för ”civilsamhället”. I budgetförslaget nämns att 15 miljarder norska kronor kan behövas för att täcka inköp av klimatkvoter utomlands för åren fram till 2030, utöver vad klimatsamarbetet med EU bidrar med.

Så vad har skogsinitiativet åstadkommit, förutom utsläppskvoter som rika länder kan räkna in i sina åtaganden enligt Parisavtalet? Tydligen inte särskilt mycket. I budgetförslaget står följande:

”Enligt analyser från den oberoende civilsamhällesorganisationen Global Forest Watch var den globala förlusten av tropisk primärskog som högst någonsin 2024. Den totala skogsförlusten var betydligt högre än nivån jämfört med de senaste 4–5 åren. Detta beror på en kraftig ökning av skogsbränder, särskilt i Latinamerika. En stor del av bränderna var anlagda.”

Kanske kan vi trösta oss med att avskogningen skulle ha varit ännu mer omfattande utan skogsinitiativet. Sedan 2015 har sex länder i Afrika på Norges initiativ inkluderats i skogssamarbetet med rika länder: de två Kongorepublikerna, Gabon, Kamerun, Centralafrikanska republiken och Ekvatorialguinea. I de tre första länderna ökade avskogningen från 2023 till 2024. Man måste utgå från att samarbetet med dessa länder är ”krävande”, som det står i budgetförslaget. Förutom skogsinitiativet ingår olika ”gröna” åtgärder i det internationella klimatsamarbetet. I budgetförslaget nämns stöd till grön energi i Benin, Zambia, Indonesien, Marocko och Senegal. I Uzbekistan har klimatkvoter köpts in med motiveringen att subventionerna för fossila bränslen ska fasas ut. Samarbetet med dessa länder kommer sannolikt också att vara ”krävande”.

Vi kan trösta oss med att de klimatkvoter som Norge har köpt från tropiska regioner har varit billigare än vad det skulle ha kostat i kronor och obehag att uppnå dessa utsläppsminskningar hemma. Effekten på avskogningen verkar osäker, och konsekvenserna för det globala klimatet är i alla fall obetydliga.

Rögnvaldur Hannesson är professor emeritus vid Norges handelshögskola (NHH).