Vi lever i en tid med låg historisk medvetenhet, och makthavarna vill inte att vi ska minnas. Radikalism innebär att riva upp saker, och det är vad våra myndigheter har gjort under lång tid. De vill att vi ska vara okunniga om historien så att de kan forma oss. Men historien är bara ett tangenttryck bort. Det regim som för krig mot historien kommer att möta överväldigande motstånd när det samtidigt radikalt förändrar levnadsvillkoren.

De äldre minns hur Norge såg ut förr. Om denna utveckling fortsätter kommer den att vara oåterkallelig. Norge kommer att gå förlorat. När makthavarna baserar sin makt på att människor inte minns och inte förstår, har de valt en auktoritär väg. Vi minns. Fredagen den 10 oktober utkämpades en strid som räddade Europa. Den ägde rum i Poitiers, Frankrike, år 732. Där besegrade Karl Martell den islamiska armén som leddes av guvernören av al-Andalus, Abd-al-Rahman al-Ghafiki. Al-Andalus var det moriska namnet på Spanien.

Efter Muhammeds död svepte muslimska kavalleriförband fram som en virvelvind både österut och genom Nordafrika. Muslimerna har aldrig glömt. De är nu inblandade i sin tredje framryckning, och denna gång är de övertygade om att de kommer att segra. Invasionen finansieras av kontinentens egna invånare genom välfärdsstaterna. Eftersom dessa är mest utvecklade i Nordeuropa kommer dessa länder att falla först: Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike. Myndigheterna är livrädda för att befolkningen ska förstå det historiska sammanhanget.

Efter den muslimske profeten Muhammeds död 632 spred sig islam som en blodig våg över hela Arabiska halvön, norrut till Kaspiska havet och österut genom Persien och vidare, västerut genom Egypten och över Nordafrika ända till Atlanten. Därifrån korsade den Gibraltarsundet och erövrade praktiskt taget hela Iberiska halvön, eller al-Andalus som saracenerna kallade den. På bara hundra år var krigsherren Muhammads imperialistiska arv ett imperium större än Rom någonsin hade varit.

År 732 hade det fallna romerska riket utvecklats till ett lapptäcke av stridande barbarstammar över det som nu är den europeiska kontinenten. När Abd-al-Rahman al-Ghafiki, guvernören av al-Andalus, korsade Pyrenéerna med världens mest framgångsrika stridskraft och började plundra det som skulle bli Frankrike mot Paris, fanns det ingen nation, ingen centralmakt, ingen professionell armé som kunde stoppa dem.

Ingen armé utom en – ledd av den frankiske hertigen Karl, som senare blev farfar till den helige romerske kejsaren Karl den store. Hans infanterister var, som historikern Victor Davis Hanson uttrycker det i ett fascinerande kapitel i Carnage and Culture, ”härdade veteraner med nästan tjugo års ständig strid mot en rad olika frankiska, germanska och islamiska fiender”. Hanson skriver att de romerska legionerna hade upplösts ”på grund av bristen på fria medborgare som var villiga att kämpa för sin egen frihet och sin civilisations värderingar”. Men den erfarne krigaren Karl den store hade samlat livliga, fria krigare under sitt befäl som var villiga att försvara sin kristna gemenskap, och han ledde dem för att stoppa de plundrande muslimerna som lämnade ett spår av förstörelse efter sig på väg mot det ultimata priset, Paris.

Romarriket försvagades när det började rekrytera soldater som inte var medborgare utan betalda som legosoldater. Lojalitet och trohet blev främmande begrepp. Det är därför Trumps återupplivande av de amerikanska styrkorna är så viktigt. Biden och demokraterna införde DEI och transkultur. Rekryteringen minskade. Militären kunde inte uppfylla sina krav. Nu har målen överskridits. Med USA:s globala roll var detta också något som påverkade Europas säkerhet. Utan USA:s förmåga att utöva global makt är vi ingenting. Medvetenheten om detta uppenbara faktum är låg. Europeiska ledare låtsas att de betyder något. Vi lever i en tid av nedgång där myndigheterna måste börja censurera och övervaka medborgarna. Från norr till söder ställer de nu medborgare inför rätta för att de försvarar sina egna samhällen. Men de rör inte muslimer som hyllar mord. Det finns en sak som muslimer har gemensamt med vänstern: de hyllar mordet på sina politiska motståndare. Detta har gått längst i USA, där demokraterna kallar immigrationspolisen för Gestapo medan ICE-agenter blir beskjutna.

Det som händer i USA är ett krig mellan civilisationer. Demokraterna står för barbari, precis som vänstern i Europa.

USA har producerat en Trump. Han är resultatet av en lång historia. Vad har Europa producerat?

I oktober 732 (det exakta datumet är omtvistat, men man antar allmänt att det var den 10:e) möttes de två arméerna på ett skogsbevuxet fält mellan Poitiers och Tours (vilket är anledningen till att den efterföljande konfrontationen ibland kallas slaget vid Poitiers), knappt 175 mil från Paris fågelvägen. Abd-al-Rahman ställde upp sin kavalleri mot Karls solida block av frankiska fot soldater, som enligt vissa uppskattningar uppgick till 30 000 man, vilket inte ens var hälften så stort som den arabiska och berberiska armén (Hanson spekulerar i att arméerna var mer jämnstarka, men frankerna var utan tvekan underlägsna i antal).

De motstående styrkorna bedömde varandra under en hel vecka innan Abd-al-Rahman beordrade anfallet den oktobermorgonen. Men hans kavalleri, som normalt förlitade sig på snabbhet, rörlighet och skräck för att förstöra odisciplinerade stammar, lyckades inte bryta igenom den högst disciplinerade, tungt beväpnade frankiska falangen. I sin oumbärliga bok Sword and Scimitar: Fourteen Centuries of War Between Islam and the West citerar min vän, historikern Raymond Ibrahim, en samtida krönikör som beskrev frankerna som ”stående orörliga som en mur, de var som ett bälte av is som frusit ihop och inte kunde brytas, medan de dödade araberna med svärdet”.

Bara att tala om denna strid väcker misstankar i dagens Europa. Myndigheterna gör allt de kan för att försvaga vårt immunförsvar. Notera att ingenting någonsin händer dem som prisar politiska mord på islams fiender. Nu har vänstern tagit över denna praxis efter mordet på Charlie Kirk. Tro inte att historien är över. Den rör sig snabbare än någonsin. Karl Martell var farfar till den som blev Europas första enande kung, Karl den store, som kröntes år 800 i Aachen. Utan Karl Martell skulle det inte finnas något Europa. Men dagens Europa kommer att förfölja och straffa en ny Karl Martell.

Men historien visar att myndigheterna inte kan göra vad de vill. Förr eller senare kommer de att få ta konsekvenserna av sin egen politik. Utvecklingen av brottsligheten i Norge är ett exempel. På kort tid har den exploderat. Det visar oss något som har varit på gång länge, men det system som myndigheterna har byggt upp tillåter inte återkoppling. De som sitter på toppen vill inte veta vad vi ser hända på gatorna. De har därför enorma problem med att förklara hur vi hamnade här och vad de tänker göra. I verkligheten kan de inte göra någonting. De har manövrerat sig in i en situation där de är schackmatt. Vanliga människor måste därför ta sitt ansvar. För vårt lands skull, för kommande generationers skull. Dagens situation påminner starkt om Romarrikets fall när allt föll samman. Då tog det flera hundra år. Europa faller på några decennier, och detta är en medveten utveckling. Invandringen står för närvarande högst upp på agendan för européerna. Trots detta vill myndigheterna fortsätta som tidigare. De drar ut på tiden för att skapa fakta på fältet. För att göra utvecklingen oåterkallelig. Det är därför de är livrädda för granater som exploderar på gatorna. De förstår att människor kommer att börja tänka: Är det här vad de har lett oss till? De behöver bara titta på Sverige, där sprängda trapphus och likvideringar är vardagsmat. Det är därför granaterna har en politisk konsekvens som myndigheterna fruktar mer än den fysiska skadan.