Under en period på 1990-talet hade jag nöjet att arbeta i Fremskrittspartiet. Det var en tid då den politiska och mediala stormen kring partiet och Carl I. Hagen var som mest intensiv.

Att läsa hans ord i kväll, när han för sista gången lämnade Stortinget, väcker därför en särskild känsla av både sorg och djupt historiskt igenkännande. För det är omöjligt att se på Norge idag utan att erkänna det obestridliga faktumet: Carl I. Hagen hade rätt om nästan allt.

Profeten som ingen ville lyssna på

Jag minns själv hur ett enat etablissemang – politiker, journalister och akademiker – tävlade om att demonisera Hagen under 1980- och 1990-talen. Hans varningar om konsekvenserna av en naiv och okontrollerad invandringspolitik avfärdades som främlingsfientlighet och hatpropaganda. Han stämplades som en mörkrets man som spred skräck för att vinna röster.

I dag, 30 till 40 år senare, ser vi resultatet av att ingen lyssnade. Vi har parallellsamhällen i våra egna städer. Vi ser ungdomsbrottslighet som präglas av en grymhet som vi tidigare bara läst om från utlandet. Vi har djupa kulturkonflikter kring värdefrågor som yttrandefrihet och jämställdhet. Allt detta är en direkt konsekvens av den politik som Carl I. Hagen, som en ensam röst, varnade oss för.

Han var inte en mörkrets man, han var realist i en tid då eliten hade abdikerat från verkligheten.

Jag gjorde min del för att förhindra olyckan

I sitt avskedsinlägg på Facebook sammanfattar Hagen själv drivkraften bakom sin 50-åriga karriär. Det är ord som borde läsas av alla som bryr sig om politiskt mod och integritet.

”Jag gjorde min del för att förhindra olyckan”, skriver han bland annat.

Detta är inte en cynisk politikers ord. Det är orden från en statsman som såg en utveckling som han trodde var skadlig för sitt land och som ägnade sitt liv åt att försöka ändra kurs. Att han dessutom var arkitekten som lyckades bygga upp Fremskrittspartiet från ett litet protestparti till landets största center-högerparti är ett bevis på hans unika förmåga att tala direkt till den del av befolkningen som kände sig förbisedd och ignorerad av den politiska eliten.

En fri man

Nu är han, som han själv skriver, friare att säga vad han tycker. Hans löfte om att fortsätta delta i den offentliga debatten och den humoristiska slutsatsen att han är redo för nominering 2028 ”om jag lever” visar att hans kämpaglöd inte har slocknat.

Som en som stod i stormen på 90-talet är det med djup respekt jag nu ser honom kliva av. Han utkämpade striderna, tog slakten och stod på sig. För det är Norge skyldig honom en stor tacksamhetsskuld. Han var inte alltid polerad, men han var nästan alltid profetisk.

De som kastade tomater och ruttna ägg på dig när du varnade för de förhållanden vi har i dag, de inser det inte själva, men om de hade lyssnat på dig i stället skulle Norge vara en mycket bättre och säkrare plats att befinna sig på i dag.

Tack för dina ansträngningar, Carl.