×

Ur flödet/i korthet

Vad är poängen med semester?

Av: Yan Friis   12. oktober 2025, 18:48
Jag lärde mig tidigt (1957) att norska havstemperaturer är som lägst, alla vet att 18 är fryspunkten för övre lår och mage. Det är varmast längst ner (som visas). Foto: Sigrid Tholander.

De första extrema stormarna har kommit. Löven faller från träden. Hösten är här, och snart kommer antingen extrem kyla eller extremt milt väder. En av de två. Hur som helst kommer det att bli extremt obehagligt. Det är en tid för eftertanke.

Jag tänker på sommaren. Som var varm och behaglig. Som man alltid hoppas att den ska vara. Men oavsett hur varm och mysig farbror Klimat valde att vara i år, är det inte fördelningen av sol och regn som upptar mina tankar, utan semestern, ja, alla semestrar, SOMMARSEMESTERN.

Här kanske det är lämpligt att spela temat från ”Haisommer” på måttlig volym. Sommarlovet, den prövningens stund som inträffar just när allt är ordnat för att du ska ”koppla av och njuta”, som man säger. Det är vad du också önskar, om det bara fanns en bruksanvisning, eller helst ett kundservicenummer som inte fungerar med chatbots (som bara är små digitala insekter som aldrig förstår vad du säger och bara är där för att irritera dig så att du ger upp).

När stugan blir för trång och det extrema vädret rasar, är detta min fantasi: Härlig värme på Jomtien Beach i Thailand. Kanske tittar jag in hos en vän, låt oss kalla honom Jan Olav.

Irritera är nyckelordet här. Och det enda rådet jag kan ge om du vill ha en välorganiserad sommarsemester är: Låt dig inte irriteras! Det kan inte sägas ofta nog.

När du sitter här i höstmörkret med vintern precis runt hörnet är det faktiskt viktigt att lära sig av sina misstag. Nu är det dags att se tillbaka. Vad gick fel sommaren 2025? Snart kommer det att vara snö och kyla (eller surt regn) överallt, och motorcyklar som sladdar nerför Gaupesvingen i Rykkinn.

Bortsett från dumma miljöaktivister som entusiastiskt proklamerar att det inte finns något som heter dåligt väder, bara dåliga kläder, och cyklar till jobbet i minus 30 grader med testiklarna skramlande, är vintern Guds prövning för nordbor. Vi lever för sommaren. Men Han ger inga garantier för sommaren 2026. Allt kan hända. Därför måste vi utveckla specialiserade färdigheter, annars är det omöjligt att bo så här långt norrut. Specialiserade färdigheter för att uthärda motgångar i alla dess former, och specialiserade färdigheter för att ha kul så fort möjligheten uppstår, även om det är regn i prognosen för kvällen.

Man måste lära sig att fokusera på de positiva aspekterna av livet. Att stugtaket inte läcker, att de döda mössen i brunnen trots allt var döda, att din fru inte blöder ihjäl trots att hon uppenbarligen har haft mens i tre veckor, att du inte behöver svettas i hård storm, att Kneipp-bröd med härsken leverpastej också mättar, att du lyckligtvis inte fick fler barn, att du inte behöver bry dig om din mobiltelefon när du har glömt laddaren (eller inte har någon signal) och, sist men inte minst, att du snart är tillbaka på jobbet.

En typisk norsk sommar (1988), en oskyldig fotbollsspelare från Oslo dras genom leran i Tyholt av elaka popmusiker från Trøndelag. Pojken från Oslo vägrade att ta emot ”Trøndelag-rollen”, som Neymar kallar den. Foto: Arne Nordtømme.

Man måste möta livet med en mental bedövning. Det kräver självmotivation och stor kreativ förmåga.

Jag måste erkänna att jag varje år brottas med samma existentiella problem: Nu är du på semester. Varför? Och måste jag?”

Det avtar efter den första veckan. Sedan följer en period av känslomässig likgiltighet. Det så kallade semestertillståndet. Vid denna punkt är det mycket farligt att fundera över saker som: Varför söker vi frivilligt efter sysslolöshet i marginella levnadsförhållanden, i eländiga omständigheter, i vindpinade omgivningar där vi fyller våra dagar med promenader, meningslöst plaska i det alldeles för kalla havet och äta dåliga måltider sköljda med boxvin, innan vi dödar kvällarna med det hemska tärningsspelet Yatzy och samtal som gör oss trötta redan före klockan nio. Man får aldrig fundera över sådana saker! Det kunde alltid vara värre. Du kunde till exempel ha halkat på ett bananskal vid kanten av Preikestolen. Mitt knep när jag befinner mig i semestermodus är att söka efter utomkroppsliga upplevelser. Det kräver koncentration. Men det är effektivt. Då är ingenting farligt längre. ”Om två veckor är allt över”, tänker du frånvarande, medan hagelstenar stora som plommon slår mot sydväst, precis som du tänker ”Om en halvtimme är allt över” när tandläkarens borr surrar.

Norderhov, sommaren 1966, och jag låter mig inte luras. Givetvis började det snart ösregna, och jag brände risgrynen, vilket utlöste plutonchefens vrede. Norsk sommar, som vanligt. Foto: Sigrid Tholander.

Som vuxen kan jag med säkerhet påstå att jag är en semesterproffs.

Jag har till exempel lärt mig några extra knep som kommer väl till pass när stugväggarna – för att inte tala om tältväggarna – av någon mystisk anledning börjar röra sig inåt, långsamt men obevekligt, som i en tortyrmaskin konstruerad av Edgar Allan Poe, tills man inte kan röra ett finger utan att väcka sina medfångars vrede. Då tänker jag på något helt annat. Låt det inte irritera dig, påminner jag mig själv, och sök dig ut i världen, långt bort från min dystra verklighet. Jag tänker på exotiska klimat. Vita stränder, kroppsvärmande hav och palmträdens susande. Jag ligger där helt ensam, under Guds sol, och njuter av idyllen. Det här är nog ett dåligt råd, när jag tänker efter, eftersom väldigt få människor har råd med business class. För de flesta innebär mina dagdrömmar om ett palmträdsparadis att sitta i ekonomiklass med knäna upp under hakan, nedre delen av ryggen ur led och en urinblåsa som orsakar smärta på en helt ny nivå när de tvekar att tränga sig förbi världens fetaste gifta par för att nå gången.

Då kommer irritationen över de giriga flygbolagen. Varningssignal! Snabbt! Tänk på något annat! Fotboll, till exempel. Jag älskar att spela fotboll. Jag älskar att titta på fotboll. Ingenting hjälper bättre mot stress och bekymmer än fotboll. Det är något som alla killar vet. Visst kan spelet vara frustrerande. Särskilt på högre nivå. Det slår mig gång på gång att det måste finnas separata fysikaliska lagar på en gräsplan som är utformad för fotboll.

Isvatten, som vi kan se, vid Tronvik på Jeløy 1961. Två modiga pojkar trotsar det norska klimatet. Foto: Karin Friis.

Människokroppen är inte alls sfärisk, men den beter sig som om den vore det när fotbollsspelare – särskilt de från Sydeuropa och Sydamerika – faller. De rullar och rullar och rullar, trots att de nästan inte hade någon fart när de föll; vissa stod till och med helt stilla. Man ser aldrig detta fenomen på öppen gata. Om människor snubblar eller knuffas omkull, slår de i marken med en duns och stannar där. Vissa försöker till och med hoppa upp och låtsas att det inte gjorde ont alls, även om de haltar. Ingen rullar iväg över trottoaren eller mellan hyllorna på Meny medan de skriker och bråkar. Där var den igen, den krypande irritationen. Tänk på något roligt nu. Snabbt! Feministerna. De är roliga. För några år sedan var en av Aftenpostens kvinnliga journalister upprörd över tidningarnas bristfälliga bevakning av kvinnliga idrottare. Hon hade gjort en vetenskaplig undersökning genom att räkna antalet fotografier av män och kvinnor på sportsidorna under en vecka – under VM (för män) – och kunde konstatera att kvinnor var grovt underrepresenterade. Det fanns också en kvinnlig sportjournalist som, i jämställdhetens namn, krävde tillgång till duscharna för att intervjua fotbollsspelarna efter en match i elitserien, eftersom de manliga journalisterna fick komma in! Vi kan byta kön och roller. Skulle manliga journalister få komma in i kvinnornas duschar?

Hallå! Var kommer dessa människor ifrån?

Irritationer, irritationer. Överallt. Lokala politiker som drev igenom byggandet av tvåfiliga motorvägar (vad är en tvåfilig motorväg?) istället för fyrfiliga, för att spara pengar, blinda för kostnaden för de dödliga olyckor de orsakar i form av sorg, förlust, splittrade familjer och, naturligtvis, pengar. De hamnade i en annan budget. Regeringskvarteret, det dyraste i världen, varje kontor i byggnaderna kostar skattebetalarna 11 miljoner kronor. Jag känner min irritation stiga. Tänk på något mindre, något säkrare! Kundvagnarna i affären. De är mysiga och praktiska, även om jag föredrar shoppingkorgar, den minsta typen, inte de dumma överdimensionerade som låtsas vara kundvagnar och skramlar, som om de vore handbagage på väg till flygplatsbussen vid Smestad.

Min farfar i bergen i nysnö. Han låtsas ha roligt, men hans mycket bleka ben avslöjar att det inte är någon picknick här i bergen. Foto: Sigrid Tholander.

Förutom… Varför fastnar ett av framhjulen alltid, så att man hamnar i grönsaksavdelningen när man egentligen bara ville ha en kartong Snurring (det faktum att den kommer i en kartong och inte en låda är en helt annan källa till irritation)?

Mina tankar flyger iväg i en desperat jakt på något neutralt. Men då kommer du ihåg förarna som ligger och vilar i vänsterfil på motorvägen. Om man bara kunde köra över dem!
Klimatforskarjournalisterna, dessa utövare av kinesisk vattentortyr med sina misslyckade långsiktiga prognoser som längtar efter att få använda termen ”extrem”, illustrerade med väderkartor i eldiga färger: Lava på gatorna i Oslo när termometern visar +10 i oktober. Hur märkligt!

Sedan avbryts din sommardröm. Du är tillbaka i stugan. Där står din livspartner och ropar för tionde gången på fyra minuter att det är din tur att diska. Två veckor kvar av sommarlovet.

Det är då du går ner till stranden och kastar en sten på dig själv.