September-oktober är en period med många viktiga judiska högtider: Rosh Hashana (nyår), Yom Kippur (försoningsdagen), Sukkot (lövhyddohögtiden), Shmini Atzeret (folkets sammankomst på den åttonde dagen) och Simchat Torah (Torahs glädjehögtid). Denna heliga period representerar olika cykler i människors liv och deras relationer till medmänniskor, naturen och Gud. Det är under denna tid, enligt judendomen, som människans öde formas.

Under onsdagskvällen den 1 oktober inleddes högtiden Yom Kippur som varar i 25 timmar. Yom Kippur är den heligaste dagen på året – den dag då vi är närmast Gud och djupet av vår egen själ. Detta är försoningens dag:

”Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena;
ni skall renas inför Herren från alla era synder.” (3 Mosebok 16:30)

Yom Kippur är instiftad i Torah (3 Mosebok 23:26-28 och 16:30). På denna dag öppnades det allra heligaste i templet och översteprästen, Kohen Gadol, gick in efter 7 dagars förberedelser. I dagens bönböcker använder vi samma bön som han läste när han kom ut ur det allra heligaste. Vi har också en speciell bön, kallad Neila (stängning), som lästes när templets dörrar stängdes vid solnedgången.

Efter templets förstörelse flyttades Yom Kippur till synagogan. Vidui, den bekännelse som översteprästen läste i templet, läses nu av alla i synagogan. Innan vi judar kan glädjas åt det nya året måste vi använda de första tio dagarna till att göra upp en moralisk räkning och en moralisk rening. Gud har avsatt nio dagar för att mänskligheten ska förlåta varandras synder och en dag för att få förlåtelse för synder mot Gud, dagen är Yom Kippur. På denna dag ger Gud mänskligheten den slutliga domen och beslutar vem som skall skrivas in i Livets bok för det kommande året.

Ingen annan nation har moralisk försoning som tema för sin heligaste dag. Vi judar, ättlingar till våra förfäder som var förslavade i 431 år i Egypten, får inte blunda för dagens slaveri, andra grymheter och folkmord som äger rum i vårt närområde medan världen tiger. Ingen talar om folkmordet i Sudan, mot kurderna och de andra ursprungsbefolkningarna i Mellanöstern. Ingen vågar tala om de miljontals migrantarbetare som lever under slavliknande förhållanden i terroriststaten Qatar och andra länder. Stormakterna försöker förgäves avleda vår uppmärksamhet från denna verklighet genom att peka på judarna och Israel.

Sedan 1200-talet har Yom Kippur också varit en minnesdag över judeförföljelserna och från och med då fick dagen en ännu allvarligare karaktär. Dagen är särskilt relevant i dag: Det finns en tsunami av judehat efter Hamas massaker på oskyldiga judar i oktober. Vi kan inte tillåta oss själva att sova.

På denna Yom Kippur måste vi be för Israel och de judar som ständigt hotas av utrotning, oavsett om de bor i Israel eller i andra delar av världen.

Vi måste be för minoriteterna i Mellanöstern och för våra kristna bröder, som förföljs och mördas utan att det skapar några rubriker.

Vi måste be för migrantarbetarna i terroriststaten Qatar, för folket i Sudan som dödas och svälter år ut och år in, utan att någon uppmärksammar det.

Vi måste i våra böner inkludera våra bröder i Gaza och på andra håll i den islamiska världen; de är utsatta för en grym våldsspiral.

Låt oss praktisera vår egen Yom Kippur som ett verktyg för att öka medkänslan i världen.

Låt oss tillsammans be att alla människor ska höra ljudet av shofar från gudstjänsten och inse att de inte är ensamma.

Må Israels Gud – kärlekens, barmhärtighetens och försoningens Gud – vara med och skydda dagens offer för världens ondska.

Alla välsignelser till alla.