En hjälte bland passagerarna ombord på tåget som attackerades med kniv har berättat om sin upplevelse när han konfronterades med den misstänkte.

Stephen Crean, supporter till Nottingham Forest, var en av passagerarna på tåget från London North Eastern Railway (LNER) som avgick kl. 18:25 mot King’s Cross på lördagen den 1 november, där 11 personer fick föras till sjukhus efter en knivattack.

Nio av offren rapporterades initialt ha livshotande skador, och polisen gick ombord på tåget när det gjorde ett nödstopp i Huntingdon för att använda tasers mot mannen som höll kniven. Men en av Hillary Clintons så kallade basket of deplorables hade redan visat sig villig att riskera sitt liv för att hjälpa sina brittiska medborgare.

Dessutom kan den brittiska polisen försäkra oss om att det definitivt inte är terrorism att springa runt på ett tåg med en kniv för att attackera slumpmässiga personer.

Crean var bara en vanlig passagerare, och han minns att mannen med kniven frågade honom: ”Vill du dö?”

Den 61-årige mannen blev sedan knivhuggen sex gånger när han konfronterade angriparen med bara sina nävar, och sa att det inte föll honom in att avstå från att försöka förhindra det som var på väg att hända.

”Det var jag och han, han hade en stor kökskniv – den liknade ett japanskt svärd eller något liknande. Han kom fram till mig och sa: ’Vill du dö? ’ Det var vad han sa”, berättade Crean för The Telegraph.

”Plötsligt öppnades dörren till vagnen och folk sprang förbi mig och ropade: ’Spring, spring, spring, mannen har en kniv’. Så jag lät dessa människor springa förbi mig – familjer, kvinnor, unga pojkar.”

”Till slut hade de alla samlats i restaurangvagnen och toaletterna och låst dörrarna, som man ska göra.”

Så kallade huliganer har ett dåligt rykte i Storbritannien. Men det var en Millwall-supporter som konfronterade tre terrorister med knivar i London för några år sedan, med det underbara uttalandet: Fuck you, I’m Millwall!

Jag måste betona att jag inte anklagar Crean för att vara en huligan, han är bara ytterligare ett exempel på hur det klassiska brittiska modet, som jag älskar från andra världskrigets historia, inte helt har dött ut. Här är hans egna ord:

”Han kom närmare och närmare mig, så jag backade lite längre. Han kom närmare, han kom närmare. Vid det laget var jag tillbaka i buffévagnen, men de såg till att dörren var låst. Han såg ganska sur ut, ganska arg. Han var på ett uppdrag. Han visste vad han ville göra, och han skulle göra det.”

Och sedan, helt plötsligt, kom kniven fram, och jag gick rakt på honom. Jag försökte slå honom, bland annat. Jag försökte hålla fast hans arm [med kniven]. Det började. Men han slog mig i huvudet.

Han såg en person dra fram en kniv och gick ändå rakt på honom. Sådana människor ger mig ett glimt av hopp. Kanske kan Europa resa sig igen?