Freden i Gaza blev kortvarig för civilbefolkningen. Så snart IDF dragit sig tillbaka, övergick de väpnade palestinska grupperna till att istället slakta varandra. Ur ett västerländskt perspektiv är det obegripligt, men ur ett palestinskt? Not so much.

Israel drog sig tillbaka från Gaza och respekterade eldupphör. Men kriget fortsatte, mellan olika palestinska grupper som gör sitt bästa för att döda varandra så snart ärkefienden inte är inom skott-, spräng- eller knivhåll.

Det finns dock en viktig skillnad: Omvärlden uppmärksammar inte längre de palestinier som dödas, eftersom de dödas av andra palestinier. Då är det inte längre intressant för redaktionerna att publicera bilder på döda småbarn eller civila som avrättas point blank trots att bilderna inte är AI-genererade.

”No jews – no news” visade sig gälla även denna gång.

Vän av ordning frågar sig såklart ”varför?”. Varför är det på detta viset? Varför tycks det vara fysiskt omöjligt för palestinierna att lägga hatet och konflikterna åt sidan och bara glädjas åt freden?

Ur ett västerländskt, logiskt och humanitärt perspektivt är det obegripligt.

En viss förklaring till det bjuder den amerikansk-israeliske Chaim Gletimann på. Gleitmann är en internationellt verksam fastighetsmäklare som, i ett Facebook-inlägg, levererar en svidande kommentar över Den Palestinska Frågan.  Inlägget är faktabaserat och historiskt korrekt och beskriver palestiniern som med avundsjuk blick skådar mot grannen Israel medan offerstatusen präglar identiteten och ledarskapets korruption och ändlösa judehat präglar befolkningens tillvaro.

”Hej, jag är palestinier. Och eftersom ärlighet är sällsynt i min politik, låt mig erkänna några saker” inleder Gleitmann, innan han fortsätter:

1947. FN erbjöd mig en stat. Vid sidan av Israel. Gränser, självständighet, erkännande. Jag sa nej. Mina ledare lovade att krig skulle ”driva judarna i havet”. Istället förlorade jag allt – och kallade det en katastrof. Inte för att jag inte erbjöds en stat, utan för att jag vägrade en.

1948–2025. Arabstaterna kunde ha integrerat mig, gett mig rättigheter, pass och värdighet. Istället låste de in mig i flyktingläger i generationer – så att jag skulle förbli ett vapen mot Israel. De byggde palats åt sig själva och fängelser åt mig. De använde mig som propaganda, inte som person.

1967. Efter ytterligare ett förlorat krig kunde jag ha byggt en stat på Västbanken och i Gaza. Istället fördubblade jag mina argument för ”ingen fred, inget erkännande, inga förhandlingar”. Tre nej. Femtio år senare har jag fortfarande ingen stat. Det visade sig att avvisanden inte betalade hyran.

Inte heller de senaste decennierna har bjudit på några större förändringar. Järnridån har fallit, öststater demokratiserats och serber, albaner och kosovoarer har byggt upp nya länder efter krig och etnisk rensning. Men i ”Palestina”? Not so much, trots omvärldens goda vilja och ständiga ström av bistånd.

Det hjälpte inte ens att de hatade israelerna lämnade området, för när de var borta röstade palestinierna fram terroristerna till makten. Och på den vägen är det. Oräkneliga miljarder dollar som hade kunnat bygga upp ett högfungerande samhälle många gånger om, användes istället till förberedelser för terror.

Oslo 1990-talet. Israel sa: Låt oss försöka. Gav mig autonomi. Vapen till polisen. Miljarder i bistånd. Vad gjorde mina ledare? Stal pengarna, beväpnade miliser och startade en intifada. Självmordsbombningar istället för skolor. Raketer istället för fabriker.

2005 Gaza. Israel lämnade landet helt. Inga bosättare, inga soldater. Jag hade chansen att förvandla Gaza till Singapore-on-the-Med. Jag röstade på Hamas. De förvandlade det till Mogadishu-by-the-Sea. Miljarder i bistånd? Tunnlar, raketer och palats för sina ledare – medan mitt folk äter konserver i mörkret.

Palestinierna har inte fått rösta på 20 år, av den enkla anledningen att den korrupta ledningen inte vill ha demokrati. De vill inte ha verklig utveckling för landet eller en sorgfri vardag för civilbefolkningen – de vill ha mer överflöd till sig själva. Och för att hålla bidragskranarna på fullt flöde, behövs tältläger och magra barn att visa upp.

Men det räcker inte med det. Man måste också se till att odla det mest värdefulla, det som är själva förutsättningen för status quo: Hatet mot judarna. Hatet mot Israel. Att hata mer än man älskar, och för att uppnå det gäller det att rikta in sig på de yngsta. ”Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli.”

Istället för att bygga en framtid låter jag religiösa ledare på TV lära barn att hata judar. Jag glorifierar ”martyrer” som spränger bussar. Jag uppfostrar barn med sånger om blod och eld istället för med böcker och vetenskap. Jag byter hopp mot heligt krig.

Konsekvenserna av det har vi fått talrika exempel på under den senaste veckan. Striderna med IDF har upphört, men aggressiviteten finns där och kräver sitt utlopp. Hatet var för stort för att sluta döda, blodtörsten så stor att den måste fortsätta att matas – men i brist på israeler att mörda är det nu andra palestinier man ger sig på.

Reinheit muss sein.

Kanske handlar det inte ens om Israel och judarna – utan om den ständiga hungern efter våld och konflikt? En hunger som omöjliggör positiv utveckling för såväl samhället som individen och relationen till grannen i öst, som på mindre än ett århundrade har förvandlat karg ökenmark till en högteknologisk förebild.

Jag kunde ha accepterat judar som grannar. Jag kunde ha sagt: ”Två nationer, två stater”. Istället upprepar jag: ”Från floden till havet”. Istället för att visa upp arabisk heder, gästfrihet och rik kultur, visade jag bara upp svärdets kultur – raseri, extremism och blod. Istället för att ropa salaam – fred – till israeler skrek jag död till judarna. Och sedan agerar jag förvånad när israeler inte litar på mig, när de är arga, besvikna och övertygade om att jag inte vill ha samexistens alls.

Jag är palestinier. Jag kunde ha byggt en nation – många gånger om. Jag valde avvisande, korruption och oändligt krig. Jag kunde ha levt i fred med Israel, men jag valde att leva i skuggan av att förstöra det.

Så ja – jag är ett offer. Men alltför ofta är jag ett offer för mina egna ledare, mina egna val och min egen vägran att släppa taget om hat.

Och det, kära läsare, är tragedin som ingen vill erkänna.