Det sägs att den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den.

Efter massakern i Bondi Beach i Sydney, där judiska familjer slaktades under firandet av Hanukkah, är det smärtsamt tydligt att västvärlden inte bara har glömt historien. Vi är i färd med att kopiera dess mörkaste kapitel.

I VG försöker kommentatorn Astrid Meland måla upp en bild av antisemitism som kommer från ”alla håll”. Hon pekar på extremhögern, hon pekar på Ryssland och hon nämner islamister i förbigående, som om dessa vore lika stora hot. Detta är en dum och farlig relativisering av verkligheten.

För låt oss vara ärliga. Det var inte Putin som stod på stranden i Sydney. Det var inte nynazister med rakade huvuden. Det var Naveed Akram och hans far Sajid – män som har svurit trohet till Islamiska staten (IS). Det är denna ideologi, islamismen, som idag utgör ett existentiellt hot mot judiskt liv runt om i världen. Att låtsas något annat är att dölja det krig som Israel utkämpar för oss alla.

Berättelsen om det stora sveket

För att förstå djupet av dagens feghet måste vi vrida tillbaka klockan till juli 1938. Platsen är den franska kurorten Évian-les-Bains. Hitlers förföljelse av judar i Tyskland och Österrike hade eskalerat dramatiskt, och tiotusentals judar var desperata att hitta en fristad.

USA:s president Franklin D. Roosevelt sammankallade en internationell konferens för att lösa ”flyktingproblemet”. Trettiotvå nationer deltog. Förväntningarna var höga. Resultatet blev en av de största skamfläckarna i modern historia.

Delegat efter delegat reste sig i den stora salen på Hotel Royal. De uttryckte djup sympati för judarna. De fördömde brutaliteten i Tyskland. Men när det kom till handling – att faktiskt öppna sina gränser – var svaret ett rungande nej.

Storbritannien ville inte ha dem i Palestina. USA ville inte öka sina kvoter. Frankrike hävdade att landet var ”mättat”. Norge, representerat av utrikesminister Jens Bull, följde samma linje. Vi ville inte ha det ”judiska problemet” här. Det enda land som erbjöd sig att ta emot ett betydande antal var den lilla nationen Dominikanska republiken.

Australiens uttalande under konferensen står idag som ett kusligt eko, mot bakgrund av terrorn vid Bondi Beach. Den australiske delegaten T.W. White sa rakt på sak: ”Eftersom vi inte har några rasproblem vill vi inte importera några.”

Konferensen avslutades utan resultat. Men en man följde den noga från Berlin. Adolf Hitler.

För Hitler var Éviankonferensen det bevis han behövde. Han såg att världen fördömde honom med ord, men att ingen egentligen brydde sig om judarnas öde. I ett tal kort därefter förlöjligade han de västerländska demokratierna: ”De klagar över hur jag behandlar judarna”, sa han, ”men ingen av dem vill ha dem heller.”

Historiker är idag överens om att västvärldens likgiltighet i Évian gav nazisterna grönt ljus. Det övertygade regimen om att utvisningen var meningslös och banade väg för den ”slutgiltiga lösningen”. Förintelsen kunde kanske ha undvikits, eller åtminstone minskats avsevärt, om väst hade visat ryggrad 1938.

Vårt moderna Évian-ögonblick

Snabbspola fram till 2025. Vi befinner oss mitt i ett nytt Évian-ögonblick. Återigen hotas judarna av utrotning, denna gång av islamistiska regimer och terroristorganisationer som Hamas, Hizbollah och IS, med Iran som spindeln i nätet. Deras uttalade mål skiljer sig inte mycket från nazisternas:

Att utplåna judarna från kartan.

Och vad gör världen? Vad gör Norge?

Precis som 1938 är vi fulla av ”oro”. Statsminister Jonas Gahr Støre och utrikesminister Espen Barth Eide är snabba att framföra sina kondoleanser när judar dödas. Men när det gäller politiska åtgärder misslyckas de fullständigt.

Istället för att stödja Israel, som är den enda stat som faktiskt skyddar judar från ett nytt förintelse, hugger vi dem i ryggen. Vi erkänner en palestinsk stat mitt i ett krig mot terrorismen. Vi röstar för FN-resolutioner som fördömer Israel, samtidigt som vi låter terroriststater gå fria. Vi upprätthåller en dialog med regimer som finansierar den ideologi som dödade Matilda (10) i Sydney.

Melands analys i VG missar målet eftersom den vägrar att erkänna att antisemitismen idag har förändrats. Det farligaste hatet mot judar kommer inte längre från pojkars sovrum med Hitler-affischer. Det kommer från moskéer, från koranskolor och från stater som har antisemitism som sin statsideologi.

När kommentatorer och politiker desperat försöker dela skulden lika mellan extremhögern, Ryssland och islam är det en avledningsmanöver. Det är ett sätt att undvika att ta itu med det verkliga problemet: att vi har importerat en kultur och en ideologi som är fundamentalt oförenlig med våra värderingar och som har hat mot judar som en av sina hörnstenar.

En snäll pojke?

Terroristens mor i Sydney sa att hennes son var en ”bra pojke”. Han rökte inte, han drack inte. I hennes ögon var han exemplarisk. Det är just detta som är så skrämmande. Inom den islamistiska ideologin kan man vara en ”snäll pojke” och en massmördare samtidigt, eftersom det inte ses som en synd att döda vantrogna och judar, utan som en helig plikt.

När Israel bombar Hamas i Gazaremsan eller vidtar åtgärder mot Hizbollah i Libanon, gör de det som resten av världen inte vågar göra. De bekämpar samma ideologi som drabbade Sydney, som drabbade London, Paris och som drabbade Oslo den 25 juni.

Men istället för tack möts Israel av fördömanden, bojkotter och demonstrationer på gatorna i Oslo, där slagord som uppmanar till förstörelse av staten skriks ut.

Den stora luckan i historieböckerna

Försök att nämna ”Éviankonferensen” för en genomsnittlig norrman, så kommer du troligen att möta en tom blick. Det är inte förvånande. Medan skolbarn fyller sina huvuden med datum för krigsutbrott, invasion och befrielse, är förspelet påfallande frånvarande i de flesta läroböcker.

Vi lär oss om hjältarna, pojkarna i skogen och den onda ockupationsmakten. Men vi lär oss mycket lite om sommaren 1938, när Norge satt vid förhandlingsbordet och aktivt vägrade att rädda judar innan massmorden började.

Det är en obekväm sanning som inte passar in i berättelsen om oss själva som en humanitär supermakt.

Kanske är det därför tystnaden är så öronbedövande.

Om man söker efter dokumentation om denna ödesdigra konferens i norska mediearkiv, såsom NTB, hittar man knappt några spår. Inga bilder av norska byråkrater som sippar mineralvatten i lyxiga omgivningar medan de beseglar tiotusentals människors öde. Man måste vända sig till internationella, öppna källor för att hitta visuella bevis på sveket.

När varken skolorna undervisar om det eller medierna har bilder på det, försvinner händelsen från vårt medvetande. Den blir en historisk blind fläck. Och det är just i sådana blinda fläckar som historien får lov att upprepa sig, helt ostörd av kunskap.

För om vi inte ens vet att vi misslyckades när det gällde som mest förra gången, hur kan vi då tro att vi kommer att känna igen vårt eget svek idag?

Lärdomen vi vägrar att ta till oss

Vi säger gärna ”Aldrig mer” när vi minns Förintelsen. Men våra handlingar säger ”Gärna igen, så länge vi inte behöver ta smällen”.

1938 var ursäkten att människor var rädda för ekonomin och den nationella stabiliteten. Idag är ursäkten ”avspänning” och ”humanitära hänsyn”. Resultatet är detsamma. Judarna lämnas ensamma att möta mördare som vill se dem döda.

Fegheten i Évian kostade sex miljoner judar livet. Dagens feghet – där vi vägrar att namnge den verkliga fienden, som är islamismen, och vägrar att stödja Israels rätt att krossa denna fiende – kan bli lika ödesdiger.

Vi behöver inte fler politiker som ”noggrant övervakar situationen”. Vi behöver ledare som förstår att Israel är västvärldens frontlinje. Om Israel faller kommer samma terror att drabba oss med full kraft. I själva verket är den redan här. Fråga bara familjerna i Sydney.

Det är dags att sluta låtsas att hotet är jämnt fördelat.

Det är dags att välja sida. Och den här gången måste vi välja rätt, innan det är för sent. Igen.