

När Donald Trump talade inför FN:s generalförsamling i New York den 25 september 2018 utfärdade han en varning som möttes med leenden och skratt i salen:
”Germany will become totally dependent on Russian energy if it does not immediately change course”, sa Trump.
Kamerorna fångade den tyska delegationen som skrattade och utbytte blickar.
Det som då avfärdades som Trumps retorik har sedan dess blivit en politisk mardröm för Berlin. Den tyska energipolitiken har under de senaste decennierna präglats av ”Energiewende”: en massiv expansion av vind- och solkraft, samtidigt som kärnkraften fasats ut.
Samtidigt ökade beroendet av importerad gas – och Ryssland blev den viktigaste leverantören. En granskning av de tyska importuppgifterna för 2018 visar att Ryssland levererade 44 miljarder kubikmeter gas till Tyskland det året, före Nederländerna (34) och Norge (22).
När Ryssland invaderade Ukraina 2022 blev denna sårbarhet akut uppenbar. Trots detta fullföljde Tyskland sin kärnkraftsavveckling: de tre sista reaktorerna, Isar 2, Emsland och Neckarwestheim 2, stängdes den 15 april 2023. Elräkningen i Europas industriella motor har sedan dess blivit en symbol för konsekvenserna.
Eurostat visar att Tyskland hade de högsta hushållspriserna i EU: 4,50 kronor per kilowatt. Dessutom tillkommer nätavgiften.
Samtidigt har högre energikostnader och svag efterfrågan drabbat industrin hårt. BASF har pekat på ”höga energikostnader” på hemmamarknaden när företaget fortsätter att skära ned på sin huvudfabrik i Ludwigshafen.
Tysklands förbundskansler Friedrich Merz (CDU) försöker nu dra en streck över den gamla politiken och kallar den ett ”allvarligt strategiskt misstag”.
Se Merz tal här:
