×

Ur flödet/i korthet

Hur går det?

Av: Yan Friis   18. januari 2026, 12:09
Hur mår du? Tänk om du var ärlig när du svarade på det. Foto: Sverre A. Børretzen Aktuell / NTB

Den mest överanvända frågan i det norska språket är ”Hur går det?” (i hård konkurrens med ”Hur är läget?” och ”Vad händer?”). Vi lär våra barn att ärlighet är den bästa policyn. Samtidigt bedriver vi själva bedrägeri i vårt dagliga liv och vardagliga språk som en självklarhet. Vi är så vana vid lögner att Johan Gahr Støre kunde ljuga fritt om gratis färjor under valkampanjen utan att allmänheten organiserade protester och krävde omval efteråt. Vi är så upptagna med att ljuga dagligen, och dessutom är Støre så säker när han talar.

Mannen som inte kan säga sanningen. Foto: Fredrik Varfjell / NTB

”Hur går det” Bra. Vi ljuger. Det går aldrig bra! Den som frågar vet det. Den som svarar vet det. Men det finns en sorts tyst överenskommelse om att frågan ska besvaras positivt, vagt, undvikande, kortfattat och osanningsenligt.

Om vi gjorde som vi lär våra barn, nämligen att säga sanningen, skulle vi ge den första och bästa personen som var så hänsynslös att ställa frågan vår hela kliniska bild, och med det menar jag ALLT. Inget behov av att hålla tillbaka. Gnid in det. Allt du kan tänka dig som har med slem att göra. Slem och blod. Det fungerar alltid. Lägg till din oro för framtiden, Greta Thunbergs existens, landets sorgliga ekonomiska situation, dina sömnlösa nätter och problemen med din fru.

Extremisten Greta Thunberg. Foto: Spada/LaPresse via AP/NTB

Prova det. Du kommer inte ångra dig. Prova det idag. Var ärlig. Låt honom eller henne få allt. Illustrera gärna med kroppsliga missbildningar, förtjockad hud, misstänkta tumörer och allt annat som stör dig. Gå in på detaljer.

Presentera bittra och talrika exempel på de orättvisor du har utsatts för under dina 30 år på företaget. Citerar vad din fru sa till dig just i morse och vad hon anklagade dig för igår kväll när du var lite trött. Fortsätt till varje pris, nöj dig inte med bara en otäck sak, för då får du bara svaret: ”Det var tråkigt att höra” (vilket egentligen betyder ”Fan, varför gick jag inte över till andra sidan gatan!”).

När du publicerar och uppdaterar din status kan du njuta av att se frågeställarens ansiktsuttryck genomgå fascinerande förvandlingar: från det initiala tomma leendet, via en frusen grimas (åtföljd av oroliga sidoblickar) till förvirrad oro, akut blekhet och andnöd.

Beteendeproblem med en intressant samtalspartner.

Till slut hittar personen något, vad som helst, för att komma undan: ett plötsligt minne av ett möte (viktigt). (Här kan du plåga dem med kommentarer som ”Ska du på ett möte så sent, klockan är kvart i sex?”). Vid denna punkt kommer din partner att ta till dramatiska nödlösningar. Ringa en taxi (eller ringa Bolt), ja, det är inte ovanligt att vissa människor tar sig för pannan och drabbas av akuta svimningsanfall. Då behöver du bara ringa 113 och be dem skicka en ambulans, så är plågoanden borta på nolltid. Du kommer förmodligen aldrig att se den personen igen.

Vi har andra konstiga regler. De är lika löjliga. Bland annat har vi infört något fruktansvärt som bäst kan beskrivas som ”hisskonversationer” eller ”hissprat”. Inget är mer outhärdligt än när människor som inte känner varandra särskilt väl, men som ser varandra varje dag eftersom de arbetar (eller bor) i samma byggnad, ofrivilligt skakas ihop i sina dagliga hissresor.

Du tål inte ljudet av tystnad. Om ingen har sagt något inom två sekunder efter avfärd börjar alla skifta på sig, titta på sina klockor, kasta en blick på väskan de håller i (även om de vet exakt hur den ser ut), känna efter i fickorna, skramlar med sina nycklar (eller mynt), harklar sig, putsar sina glasögon, läser den ändlösa informationen om att hissen rymmer sex personer eller 480 kg och att den senast inspekterades i januari 2024), och vissa läser till och med våningsnumren utanför knapparna. Man får under inga omständigheter möta varandras blickar. När man kommer så nära varandra som i en hiss blir det nästan oanständigt. Åtminstone om ingen säger något.

Foto: AP/Jens Meyer/NTB

Vi måste prata oss ur den här situationen. Vi måste säga något. Det är ett oundvikligt krav under hissresan att vi måste plåga varandra till döds, eftersom vi är instängda på knappt 4 kvadratmeter i drygt 20 sekunder.

– Ja, jo, läget? Det sägs meningsfullt i luften. Det är ett av de officiella inledande meddelandena i ”Samtal i hissen”. Gud borde ha ingripit här. Helst med en blixt.

– Det är inte okej. Äntligen kan någon svara. Fem sekunder har gått. 15 kvar. Sedan följer något om vädret, att 17 maj kommer tidigare i år, att det bara var 7 grader i Lysaker i morse, vilket enligt reglerna trumfas av nio grader och ett skyfall i Skedsmo. Och sedan ansluter sig några fler hisspassagerare, lättade över att tystnaden har försvunnit, och bidrar till ytterligare utbyte av obegripligt ointressant information. Varje kommentar är så alarmerande tråkig att den hänger mellan oss tills någon inte står ut längre och febrilt sprutar ur sig något nonsens för att undvika tystnaden. ”Jag har köpt nya damasker”, var en ofta använd fras för 80 år sedan, men den fungerar nog inte lika bra idag.

En stackars själ fick lyssna på Yan Friis livshistoria i hissen. Foto: AP/Ramon Espinosa/NTB

Alla fruktar den pinsamma tystnaden när man fastnar med främlingar i ett trångt, slutet utrymme med 15 sekunder kvar innan hissen når 17:e våningen.

En av de mest effektiva metoderna för att få människor att ta trapporna (och lämna hissen åt dig) är den så kallade ”chockmetoden”.

Den passar särskilt bra om du blir tillfrågad ”Hur går det?” i en fullsatt hiss. Då har Gud leende mot dig. Svara att det är en för lång historia för att rymmas i en 20 sekunders hissresa, tryck på stopp mellan två våningar, ställ dig framför knapparna och berätta om alla dina krämpor. Dröj vid detaljerna. Illustrera med ljud, grimaser och gester. Utnyttja utrymmet. Ställ gärna frågor om erfarenheter av hemorrojder och oavsiktlig flatulens, och avsluta med ett symptomquiz.

I morgon har du hissen för dig själv. I morgon och för alltid kommer allt faktiskt att gå riktigt bra.