Gatorna i Teheran och andra större iranska städer är återigen översvämmade av blod. Medan regimens bödelar mejar ner hundratals demonstranter hörs ett rop som får mullorna att rysa av skräck. Folket kräver inte längre reformer. De ropar ”Javid Shah”.

Det som nu utspelar sig i Iran är inte bara demonstrationer. Det är början på slutet för den islamiska diktaturen som har hållit en hel nation som gisslan sedan 1979.

Internet har stängts ner för att dölja massakrerna för omvärlden. Regimen har trängts in i ett hörn och som ett sårat djur slår den blint omkring sig.

Drömmen om det förflutna

Det mest intressanta är inte brutaliteten, för den är vi vana vid, utan vad demonstranterna egentligen vill.

När exilflyktingar klättrar över staketet till ambassaden i Oslo för att hissa flaggan med lejonet och solen, och när ungdomar i Teheran ropar ”Länge leve shahen”, är det ett totalt förkastande av Islamiska republiken. De vill ha tillbaka den civilisation, stolthet och frihet som de förlorade för 47 år sedan.

Det är en historisk uppgörelse med den politiska islam som vi sällan har sett tidigare.

Västvärldens pinsamma tystnad

Reaktionen från de norska myndigheterna är, som väntat, tragisk. Utrikesminister Espen Barth Eide sitter på sitt kontor och skriver pressmeddelanden där han ”fördömer våldet” och är ”bekymrad”.

Detta är diplomatiens svar på att skicka ”tankar och böner”.

Tror Arbeiderpartiet verkligen att ayatollorna bryr sig om ett strängt fingerviftande från Norge? Detta regime förstår bara ett språk, och det är makt.

Det är här skillnaden mellan Donald Trump och de europeiska ledarna blir så tydlig.

Medan Europa vill ha dialog och kärnavtal, skärper Trump kraven. Han vet att man inte förhandlar med fanatiker. Man bryter ner dem ekonomiskt. Var är protestkören? Det är också påfallande tyst från vänstern i Norge.

Var är protestmarscherna på Youngstorget? Var är det engagemang som var så starkt när det gällde Gaza? När muslimer dödas av islamistiska fundamentalister passar det uppenbarligen inte in i de norska aktivisternas narrativ.

Dubbelmoralen är påtaglig.

Mullornas mardröm

Regimen i Iran vet att dess dagar är räknade. De kan skjuta 500, de kan skjuta 1.000, men de har förlorat folket. När befolkningen inte längre fruktar döden, utan fruktar att fortsätta leva under det religiösa styret, då är det slut.

Det vi ser nu är ett folk som reser sig ur askan från 1979. De vill ha tillbaka sitt land. Det minsta vi kan göra är att stödja dem med mer än tomma ord från utrikesdepartementet.

Länge leve folket. Och som de själva ropar på gatorna: ”Javid Shah”.